Igår grät jag. Efter besöket på arbetsförmedlingen var jag så trött att jag inte kunde företa mig något alls... Fast trött är kanske fel ord? Jag hade sömnbrist, men kanske var det ändå mera ett slags inre spänning? En spänning som var så stark, som upptog mig så helt... att jag inte kunde samla mig för att göra något alls. Till sist lade jag mig ner på golvet och bara lyssnade på min andning... och på Johnny Cash... och så, utan förvarning, kom tårarna. Jag grät en halv minut, kanske mindre, men det räckte. Efter det kunde jag samla mig igen, kunde sysselsätta mig.
Idag på morgonen grät jag igen. Nu var känslorna mera tydliga. Jag kände mig sviken. Varför måste det sluta såhär? Jag hade bett om hjälp, men utan att få någon. Jag hade gått med i stadens modell för att stöda mänskor som har svårt att orka i arbetslivet, men den hade inte lett någonstans. Och ändå hade jag bara begärt en kortare arbetsvecka, på egen bekostnad...
På Arbetshälsovården hade de sagt till mig att de skulle göra sitt bästa för att ge mig en lättnad... och det har de kanske gjort... men i så fall är de visst ganska maktlösa. Nåja. Överläkaren kunde nog ha använt starkare ord i sitt utlåtande, utan att överskrida sina befogenheter.
Jag undrar vad de nu tänker om mig... Kanske att jag borde ha hållit ut. Jag skulle inte ha sagt upp mig utan fortsatt att komma till dem, begärt sjukledigt varje gång som krafterna inte räcker till. Kommit till dem och klagat, om och om igen. Gråtit, fått dem att tycka synd om mig...
Men så tapper är jag kanske inte.
Du är modig, sade min närmaste chef. Rakryggad. Mina kolleger hade köpt en present åt mig. De var lyckliga och glada, nu blir det bättre för dem... Jag får smicker, möjligen beundran... men de får sin vilja igenom. Vad är mera värt? Vad hade jag hellre velat ha?
Mina kolleger fick mera medkänsla. De hade klagat mera övertygande än jag. Hon grät, sade psykologen under ett av våra samtal. Jag hade inte gjort det. Man måste lida tydligt.
Men jag vill inte lida alls.
Ibland skrattar jag, när jag blir sårad. Övermodigt. Haha, ni kommer inte åt mig. Min närmaste chef blev förfärad, när jag gjorde det inför vår gemensamma chef. Hur vågade du? frågade hon efteråt. Vad då? Jag förstod inte riktigt. Jag hade ju redan fått hennes nej. Vad spelade det då för roll, om jag gav tillbaka lite grann?
Nej, jag är väl inte lätt att tycka synd om. Varför kan jag inte uppföra mig så att jag får medlidande? Mina kolleger verkar inte ha någon svårighet med det...
Hur är det med er? Kan ni tycka synd om er själva...? Ibland undrar jag om jag blev skadad under psykosen. Jag blev så bra på att fösa mina känslor åt sidan och gå vidare...
Eller också blev det helt enkelt för trångt. Det finns så många på mitt jobb som det är synd om, så det blev väl inte så mycket utrymme kvar för mig, för min känsla... Kanske var den jämförelsevis svag också. Ibland tycker jag nog att lidandet blir ett mål i sig. Man klagar inte för att det skall bli bättre utan för att få medlidande. Eller kanske för att få rätt? Om man får medlidande, betyder det att man har rätt? Är man skuldfri då? Rentav god?
Hur som helst. Dethär har hänt och jag undrar hur jag skall förhålla mig till det. Allt som händer måste man ju förhålla sig till, eller hur? På något sätt måste jag placera in det i mitt sätt att se på livet. Det går nog inte att undvika.
Men hur? Det är frågan. Hur skall jag välja att se dethär? Att jag bad om hjälp... och inte fick det... eller fick jag det? Hur kan jag ta till mig dethär utan att skada mitt förtroende för mig själv, andra mänskor, livet...?
Sist och slutligen handlade det inte om pengar. Det skulle ha funnits, fick jag veta. I så fall förstår jag inte alls varför de inte gjorde mig till viljes... Eller också gör jag det ändå. De kunde inte tycka synd om mig. De valde att tro att jag klarar mig utan deras hjälp, på något sätt. Jag förlorade synd om-kampen.
under det öppna kylskåpet
två kylskåpsdyrkare
lägg märke till hängivenheten, den djupa koncentrationen
för det är väl inte självmedlidande?
mjauuu
två kylskåpsdyrkare
lägg märke till hängivenheten, den djupa koncentrationen
för det är väl inte självmedlidande?
mjauuu
Andra bloggar om: arbete, arbetsliv, medkänsla, synd om, uppsägning
Jag förlorade också "synd om-kampen" (fint uttryck, förresten), inte på jobbet men i ett annat sammanhang. Det var flera år sedan nu, men jag tänker fortfarande på det ibland. Genast efteråt kände jag mig mest skyldig, för att jag inte hade orkat hålla ut, för att jag inte hade varit tydligare med att jag faktiskt behövde hjälp, bättre på att insistera. Jag var en verkligt duktig flicka förut, så jag skämdes, såg det som ett misslyckande att jag inte orkade. Den enda respons jag fick var "ta dig i kragen", eller total tystnad. Det fick mig inte att känna mig bättre.
SvaraRaderaI dag är jag nöjd med mitt "val". Det var inget val; jag kollapsade helt enkelt, men jag hade väl kunnat fortsätta sedan, när jag började må bättre. Men jag skämdes för mycket. Det är det enda jag ångrar: att jag inte slutade med mera stolthet. Det var ett sammanhang som fick mig att må dåligt och jag hade rätt att sluta, utan att känna skam för den skull.
Jag hoppas och tror att det skall gå bra för dig också. Att du skall hitta något som känns bättre för dig. Jag kan i alla fall stå på mig bättre nu. Jag måste. För jag vill aldrig mera förlora mig själv på det vis jag gjorde när tröttheten var som värst. Det var som om jag inte fanns, som om det som en gång varit jag exploderat i miljontals bitar som svävade omkring i en grötig rymd, onåbara för mig, omöjliga att pussla ihop till ett helt. Det tog mig länge att återhämta mig från det.
Men nu har jag funnit ett helt nytt jag, ett tryggare och modigare. Ett som jag tycker mera om. Så på sätt och vis är jag glad att det gick som det gick, även om jag ibland kan känna mig litet bitter över att det faktiskt behövde gå så långt att jag gick sönder för att en förändring skulle ske. Både inom den organisation jag arbetade för och inom mig själv. Och fortfarande händer det att den duktiga flickan i mig tänker "om jag bara hade orkat litet till, om jag bara hade insisterat", men innerst inne vet jag nog att det var bäst som skedde, att jag har det bättre nu. Även om jag inte är riktigt färdig med det ännu, vilket säkert ordmassan avslöjar.
Jag önskar dig allt gott!
Aequanna
Tack för dina vänliga ord, Aequanna!
SvaraRaderaJag hoppas nog att dethär också skall bli bra, bättre än förut... men ibland behöver man ju få uttrycka sina ledsna, besvikna känslor också. Jag kände mig faktiskt bättre genast efteråt. Plötsligt kunde jag slappna av i kroppen. Tänka på annat, arbeta med annat... Jag har också brutit ihop, helt och hållet, fast det var nästan tio år sedan. Denhär gången stod jag faktiskt på mig, vi förhandlade ett helt år... men det gick inte i alla fall. När jag stod på mig, tyckte de att jag var oflexibel... och till och med hård. Jag borde ha tyckt synd om dem...
Ja, den duktiga flickan. Hon är inte så lätt att bli färdig med, inte för mig heller.
Min duktiga flicka heter Skuld, som framtidens fylgia. Och jag behöver henne för att komma framåt, men det är tungt ibland också, när jag behöver en kram och hon inte vill låta någon se det.
SvaraRaderaJag vet inte hur man kommer tillrätta med henne. Efter att jag gick sönder förnekade jag henne, sköt henne ifrån mig, men nu har jag börjat inse att jag behöver henne om jag vill få verklig ordning på min tillvaro igen. Jag vet bara inte hur jag skall lyckas skapa en balans; jag kan inte låta henne ta över helt och hållet igen.
Du har rätt i att det hjälper att verbalisera sina känslor. Jag hade ingen att tala med då. Mina bekanta vägrade befatta sig med mitt trasiga jag; de var bara intresserade av den duktiga flickan och vad hon kunde göra för dem. Nu har jag någon jag skulle vilja kalla vän (men jag vågar inte, det är ett så stort ord, tänk om hon tycker att det är för stort). Och så har jag nyligen upptäckt internet (jag vet, jag är hopplöst efter min tid). Det känns skönt redan att läsa andra människors tankar om liknande erfarenheter, eller egentligen om nästan vad som helst. Det lindrar min ensamhet.
För jag vågar säga det nu: jag känner mig ensam, som en främling i den värld som borde vara min. Och ibland är jag så ledsen, men det gör ingenting. Jag har lärt mig att jag duger ändå. Jag tänker envist vara både jag och den duktiga flickan. Förhoppningsvis finns det flera där ute som kan acceptera det, för jag tänker inte spela några spel längre för dem som tycker att jag är fel som jag är. Jag är för gammal för att låta någon annan ha den makten över mig.
Men allt det här är lätt att säga så här på kvällen, i tystnaden, när det inte finns någon här som kan krossa min illusion av självtillit. Det är svårare att förverkliga i morgon, när jag måste gå ut och tala med andra människor som normala människor talar med varandra. Att inte spela litet för dem då. Bara för att det är lättare så.
Aequanna
Ja, jag känner nog till den flickan också. Skuld. Hon ser mycket och därför känner hon sig ansvarig. Hon kan tycka att det är hon som har ansvaret för att det skall bli en bra stämning, för att alla skall känna sig nöjda... Hon är en tillgång, eftersom hon ofta befinner sig steget före... och en back om foten, eftersom hon får en att känna sig så ansvarig... Med henne som följeslagare kan jag ha svårt att skilja på mig själv och andra mänskor, att bevaka mina egna intressen.
SvaraRaderaMen jag har en annan ledstjärna också. Om jag vet att det handlar om livsviktiga saker, sådana saker som jag behöver för att känna mig levande, då låter jag inte skuldflickan stoppa mig. Då vågar jag mycket mera... Det är kanske något som jag har lärt mig - vad som betyder mycket för mig och vad jag kan avstå ifrån.
Ja, dendär ensamheten. Den gnäller jag också om, med jämna mellanrum. Men jag tror nästan att den inte går att komma ifrån. Det är bara de som hela tiden rusar omkring ... som yra höns!... som inte lägger märke till den. Ja, jag får väl placera mig själv i samma flock, för det är först när jag blir trött, som jag börjar känna mig sådär molande ensam. Annars går det så bra, så! :)
Men jag tror vi har mycket gemensamt. Jag brukar till exempel också tala om makten i mitt eget liv. Varför inte starta en blogg, så kan vi följa med varann, lite grann? Nu, när du har upptäckt internet. :)
Jag tycker att du har rätt att känna dig sviken. Även om det kanske inte ens är meningsfullt att försöka identifiera var sveket har begåtts, så har du ju blivit sviken och har rätt att känna det. Att älta människornas ofullkomlighet tror jag dock inte att det är någon vits med... försök släppa de där människorna, de har inget med dig och den du är att göra...
SvaraRaderaJag tycker att du är lite hård mot dig själv när du säger att du inte var "tapper nog" - snarare har du ju gjort allt du kan för att stå upp för dig själv, och i det där jobbsammanhanget är det kanske inget som uppskattas, men ur ett universellt perspektiv finns det ju inget mer "rätt" som du kan göra... Du har gjort så gott DU kan, och det räcker. Att göra mer än man kan... ja, det vet du ju vart det leder... det är det inte värt, och det är inte ens rätt. Tycker jag.
Ibland hjälper det att gråta en sådan där liten "skur". Det kan räcka, för att trycket ska lätta.
Det låter som om du har haft en synnerligen ohälsosam arbetsplats... eftersom du säger att det är synd om så gott som alla... då måste det vara ett systemfel, och det felet ska ju såklart inte DU ta något ansvar för... Det låter heltufft att ha sagt upp sig och jag förstår att du kanske gjorde det mer för att det inte fanns någon annan möjlighet än av mod, men jag tycker ändå att det du har gjort är att stå upp för dig själv... och det är nog alltid rätt, oavsett omständigheterna runtikring...
Försök att inte tro att någon på din gamla arbetsplats tycker/tänker/känner något negativt om just DIG. Att just du inte blev hjälpt så som du hade behövt och hade rätt till, säger inte att du skulle vara svår att förstå eller svår att tycka om... bara att arbetsplatsen och dess människor inte fungerade på ett hälsosamt sätt. Slå inte på dig själv, det har du inte gjort dig förtjänt av.
Och så håller jag tummarna för att ditt nya arbetsliv visar sig vara rätt på alla sätt som det gamla var fel... :-)
Att bryta upp, innan det gått för långt är ett tecken på styrka.
SvaraRaderaDet vet jag flera som gjort.
Du kommer att hitta en ny väg, ett alternativ som passar dig och din utbildning och erfarenhet.
OCH så kom ihåg att du kanske skriver på en bok?
Det finns förlag som ger ut böcker:)
Jag håller tummarna!
Tack, Visionary, för dina värmande ord!
SvaraRaderaOm små skurar. Ibland kommer jag att tänka på Steiner och antroposoferna... eller kanske dendär Madame Blavatsky och teosoferna... Jag minns inte så noga, tänker i alla fall på dedär lärorna om olika slags kroppar... Ja, snart börjar jag tro att det faktiskt finns en särskild känslokropp... Det är precis som om mina känslor skulle leva ett eget liv, nästan oberoende av mig. Eller... kanske blir det så när man inte längre identifierar sig så helt med sina känslor...? Ändå finns de där någonstans och kan ställa till med ett och annat. Så länge som jag inte fick upp den svikna känslan, så kunde jag inte slappna av och sova. Det var tydligen nödvändigt att den fick komma upp på medvetandenivå, att jag skulle känna av den också. Jag har varit med om det många gånger förr. Det nästa som händer är att jag börjar 'yla' lite grann, när jag ligger och slappnar av. Det sker helt okontrollerat. Känslokroppen igen?
Idag har jag känt bitterhet. Men jag tror nog att jag kan släppa både känslorna och mänskorna. Jag är nog inte den som finner ett nöje i att gå omkring och lida...! Det är ju det som jag har kämpat för hela tiden, min rätt att få må bra! Och jag tror att det är därför som jag förlorade synd om-kampen. De tyckte att jag redan mådde tillräckligt bra... och det gjorde jag kanske, i jämförelse med dem...? Du har nog rätt i att det finns ett 'systemfel' på min arbetsplats, fast jag tror att det är mycket vanligt. En slags martyranda. Man skall vara duktig och kämpa på, klaga och få medlidsamma suckar, men inte räkna med några förbättringar... inte förrän i himmelriket. Jag passade inte in i den mallen. Mer och mer arbetade jag av glädje... och kunde egentligen inte göra på något annat sätt. När det kommer till kritan, är kunna och vilja precis samma sak. Men att få dem att begripa det?! De tyckte att jag kom och gick som det passade mig, att jag drog mig undan ansvar, att jag saknade lojalitet.
Samtidigt som jag tror att jag faktiskt var omtyckt. Lättsam, glad... och inte beredd att lida.
Ja, vi får se hur det blir med arbetslivet i fortsättningen. Först har jag tänkt ta det ganska lugnt, vänta på ny kraft... och inspiration...
Oj.
SvaraRaderaHm.
Det var värst och orättfärdigt du har haft det. Men att stänga en dörr kan vara att öppna en annan (skriver jag med risk för att verka flåshurtig mitt i det tunga) och jag tror nog att det där envisa stråket i dig är som ett strå. Kanske ruskas om förskräckligt i hård blåst, men står kvar tills solen kommer. Det kunde vara värre, på så sätt. Du kunde varit en torr kvist som arbetskamraterna. De går av och itu och blåser bort från livets träd. Som grässtrå står man kanse i skuggan av trädet ibland, men man är med hela sin tid.
Du är ett strå vassare och har en härlig skärpa, tälj en fin tid när det stillar sig. Din tid.
Ett par saker tänker jag på... Helt tydligt var det en väldigt förtryckande arbetsplats, när du blev hotfull för att du arbetade av glädje - och inte bara hotfull, utan rentav utesluten! Då är det något i gruppen och sammanhanget som är väldigt, väldigt ohälsosamt... Det hör man ju - hur kan det vara fel att tycka om att arbeta på sin arbetsplats...? ;-) Det låter som en traditionellt kvinnodominerad arbetsplats, där lidande och martyrskap premieras...
SvaraRaderaOm känslokroppen - jag tror att det går att betrakta känslorna som en egen "kropp" just när man inte låter dem ta över, som du säger, när man inte drunknar i dem, inte BLIR känslorna. Och jag tror att det för det mesta är väldigt hälsosamt att kunna se sina känslor på det sättet - som att någon del i ens inre har svallvågor, och när det svallar just där så får resten av organismen försöka ha tålamod och vara snäll med det svallande området... man kan ju faktiskt se somatiska oroligheter på samma sätt.
Och ibland behöver vågorna få svalla över. En stund, så att det blir lite bättre jämvikt igen. Så tror jag, så känns det när jag tänker på det! :-)
Skönt att höra att du vet att det inte är du som är "fel", ändå. Att du håller på din rätt att ha ett bra liv, att inte lida. Det kommer nog att bli något väldigt bra av detta till slut.
Jag känner så mycket igen mig i det du skriver. Jag sa också upp mig från mitt jobb. Jag var sjukskriven och alternativet var att jag skulle få sjukpension. Men jag klarade inte att känna mig som ett offer så jag valde att säga upp mig istället.
SvaraRaderaJag har nog också känt att jag inte klarade av att bli tycktsyndom på rätt sätt. Jag har haft lätt för att gråta, men mer känt att det bemötts med förakt. Vet inte varför eftersom jag samtidigt kände att jag inte var tillräckligt svag, eller gav upp tillräcktligt. Kanske jag inte grät på rätt sätt.
Jag tror kanske att föraktet kom av att jag så uttryckligt ville något annat, ett annat arbetsklimat... Eller, egentligen, ett annat yrke. Att det kom av att jag inte anpassade mig. Inte gick med på att lämna över ansvaret för mig själv.
Kanske det inte var så, kanske det var min rädsla för att bero av någon annan som gjorde att jag inte vågade.
Det är fyra år sedan nu. Jag vet inte riktigt hur jag ser på det. Har försökt hitta andra vägar, men ändå har jag jobbat i mitt yrke hela tiden sedan dess. På annat sätt, men ändå...
För mig innebar det nog att jag på riktigt började lära mig att ta ansvar för mitt liv, lära känna och lita på mig själv. Det som jag sökt utanför mig själv hamnade mer inuti. Det är nog det positiva som kommit ur det. Fastän det är och har varit mycket upp och ner sedan dess så känns det som att jag är på en riktigare väg nu.
Hoppas att det kommer gott ur det här för dig!
Tack alla! Jag förmår inte svara enskilt nu, för jag känner mig för rörig, det händer alldeles för mycket. Men tack för er uppmuntran och er tro på mig... och alla härliga ordlekar. Och kunde jag inte tro det: det hjälper inte att gråta... utan man skall gråta på ett särskilt sätt!! Ja, den koden lär jag nog aldrig knäcka. Och visst är det en traditionell kvinnodominerad arbetsplats. Absolut.
SvaraRaderaJaja. Själv var jag nog ganska beredd att godkänna att nu har jag sagt upp mig... men kära släkten vill fortsätta att kämpa. Gör det då, sade jag till min far igår, om du nu känner att du vill. Men själv orkar jag inte längre.... Så det gjorde han. Talade med riksdagsman och ringde högsta chefen på mitt jobb... så nu vet jag igen inte hur dethär kommer att sluta. Egentligen vet jag inte ens om jag har sagt upp mig längre...
Jag tror jag skall sticka huvudet under en filt... och inte komma upp igen förrän de har stångats färdigt... så får jag ju se vad det blev för resultat... Ojojojojoj....
Jag vet också att det kan innebära nya möjligheter att bryta upp från ett tidigare livsmönster.Jag jobbade länge med ett trist jobb som jag vantrivdes med när firman sades upp och jag blev arbetslös.Men det kändes
SvaraRaderasom en befrielse.Jag fick göra det som jag helst ville.Nämligen jobba med konst.Jobba på teater som jag stortrivdes med.Måla tavlor och slutligen låna ut konst på ett bibliotek.På Söndagsmorgonen skall vi ta flyget till Sicilien där vi efter en lång resa äntligen ska få vila ut i två veckor.
leosdream
Så nu blir det av! Lycklig resa, Leosdream!
SvaraRaderaJag känner igen det du skriver! Inte så mycket personligen utan ruuntomkring mig, Det där om att tiga och lida...Fick höra i går på min arbetsplats av min kollega då jag hade fullt upp med nåt annat och hon vill ett jag skulle göra x, så sa jag till henne så här "Skicka mail så jag inte glömmer det, just nu är jag upptagen av y men så fort jag hinner ska jag göra x som du vill" varpå hon svarade "tänk om man kunde vara så kaxig". Jag fattar ingte. Kaxigt det där!? Men hon är gammal, hon är av en uppoffrande typ som istället för att vara rak hellere tiger och lider. Det är i henens självbild som kvinna att ta hand om, uppoffra sig, vara nog, göra ordentligt. Även ett socialt arv tror jag för hon är en klassresenär och den första som olugat på högskola i sin släkt.
SvaraRaderaNåja, det är en lite sak i sammanhanget men jag vill säga att du har rätt att känna dig sviken och bitter och samtidigt känna en enorm frihet kanske? För du har gjort ditt bästa och kämpat. Tyckasyndomkampen - trist att den som ska förstås måste agera efter vissa mallar och visa sig behövande och svag, att man behöver hjälp OCH står på sig, då ser man inte den personens behov lika bra på nåt sätt..fast det behövs lika mycket speciellt inte på kvinnodominerade arbetsplatser misstänker jag. Märkligt va´?
Personligen känner jag att jag börjar få näsan över vattenytan alltmera. För två år sedan var jag helt väck. Kunde ligga på soffan om helgerna, var vidrigt trött om vardagskvällarna och kunde sova hur mycket som helst. Förra vintern fick jag grava sömnproblem, har varit trött och även nu under sommaren. Första veckan på semestern grät jag för att jag inte fick den vila jag behövde. Började jobba efter semestern och trodde att det skulle vara jobbigt men efter vissa förändringar så kan jag till min stora förvåning säga att jag nu börjar känna av min forna styrka igen. Visst är jag trött, men intye så längre. Jag har sömntabltter at tillgå. Sömnproblemen (vågar inte skriva det) verkar bättra sig. Jag ser mer positivt på tillvaron. Är man pigg så gör man det! Och klarar av mera. Det gör otroligt mycket. Vågar inte säga det, men jag börjar känna mig stark igen som sagt. Orienterar mig mera utåt med. Kan också känna mig rasande ensam men nu börjar jag orka göra nåt åt det! Och jag hoppas det händer nåt, och det gör det nu med i det sakta.
ta hand om dig Carulmare! Jag har läst det du skrivit dagar innan, men inte hunnit skriva, IRL tar allt mera tid ju bättre jag mår men jag vill ändå inte släppa denna värld:). Jag skulle sakna dig och alla andra ju! Det är en dimension av livet med numera.
Skrev snabbt (är hemma med sjuka barn, tre st) och det blev lite tokigt i vissa syftningar, skriver om ett stycke här:
SvaraRaderaNåja, det är en liten sak i sammanhanget men jag vill säga att du har all rätt att känna dig sviken och bitter och samtidigt känna en enorm frihet kanske? För du har gjort ditt bästa och kämpat.
Tyckasyndomkampen - trist att den som ska förstås måste agera efter vissa mallar och visa sig behövande och svag. Lustigt att om man behöver hjälp OCH står på sig, då ser man inte den personens behov lika bra på nåt sätt fast det behövs lika mycket. Detta fungerar oftast så speciellt på kvinnodominerade arbetsplatser misstänker jag. Märkligt va´? Det är nån "tyckasyndom"-norm man ska uppfylla för att få sympati och det är inte bra att verka starkare och veta vad man behöver. Då vädjar man inte till de andras omhändertagande känsla/impuls. När man vet vad man behöver - ja då kan man tom ses som besvärlig. Tyvärr.
Hoppas detta blev mer förståeligt! ta hand om dig!!!
Manon - och ni andra: Tack för all omtanke! Jag är för trött för att skriva längre svar, hoppas ni förstår. Skall bara tillägga något om synd om-kampen.
SvaraRaderaKanske är det bara mänskor med ovanligt stort hjärta som... inte tar betalt... för att hjälpa andra mänskor... och då tänker jag förstås inte alls på reda pengar. De flesta mänskor... som utger sig för att vara hjälpare... tror jag gör det för att det får dem att känna sig goda, duktiga... och ja, överlägsna. Det är väl därför som det är så viktigt att den som ber om hjälp verkar svag och ynklig... Den andra mänskans glädje och tacksamhet räcker visst inte så långt som betalning.
Kommer att tänka på bibeln, Jesus kunde verkligen vara träffsäker. Gör era goda gärningar i tysthet, sade han... och visste helt säkert hur lätt det skulle bli...
Så den som är för kaxig, är egentligen en skurk som vägrar att betala för sig...! :)
carulmare, jag hör också till dem som känner igen mig i det du skriver. Det är omöjligt att stanna kvar på ett jobb som får en att må så dåligt. Har man inget stöd, ingen som stöttar så kan man bara bryta upp och gå vidare. Det finns andra sammanhang, andra arbeten, ett annat liv. Där man är välkommen. Man kan inte anpassa sig till osynlighet och utplånande av sig själv. Det är när man ändå försöker det som man blir sjuk.
SvaraRaderaKram/qi
Ja, jag tror det ligger mycket i det du säger, Qi... Kram till dig också.
SvaraRaderaMen å, så trött jag är idag. Jag kan nästan inte sätta det ena ordet efter det andra.... :)
oj, vad du är tuff! Och vilket tufft beslut att ta!
SvaraRaderajag håller med visionary soul att det är helt ok att känna sig både sviken och en massa mer känslor som kan komma nu. Hoppas också att det kommer ny energi som kan ersätta gammalt?
Jag är jättenyfiken på hur det nu går och hur du känner det inför nya möjligheter som öppnar sig för dig? Det måste vara som att stå inför randen till något nytt som inte ännu är bestämt.
Loppispoppis: Jag var ju inte oförberedd... I nästan ett års tid har jag tänkt att det kan sluta såhär... och också att det är... godtagbart. Jag började jobba på denhär arbetsplatsen 1991... men det finns fyra tätskrivna sidor med något som kanske skulle kunna kallas mina 'utbrytarförsök'...? Studieledigheter, andra anställningar, tjänstledigheter, sjukskrivningar... Ändå ville jag göra mitt bästa för att försöka forma arbetet så som jag vill ha det... innan jag gav upp det.
SvaraRaderaVad som händer nu är spännande. Hur mycket frihet klarar jag av? Det känns tryggt att jag genast blev överförd till rehabiliteringen på arbetsförmedlingen.