Stillestånd

Tre lediga dagar. Det känns inte som om jag skulle behöva skriva mera om mitt arbete, inte just nu i alla fall. Men jag vill inte skriva om något annat heller, orkar liksom inte samla ihop tankarna.

Jag har nog tagit ut mig ganska ordentligt. Igår ville jag inte ens träffa son och flickvän, jag var så rädd att de skulle begära något av mig. Att jag skulle behöva vara vuxen, stabil och förstående, eller bara det att jag skulle bli tvungen att föra ett samtal.

Sedan hade jag tänkt se en film. Slappna av med en öl och se en Agatha Christie-film. Men jag orkade inte med det heller. Så verklighetsfrämmande! tänkte jag - och det tycker ni kanske är konstigt? Jag brukar ju inte hänga upp mig på vad som finns och inte finns. Men dethär var annorlunda. Sådant som inte finns kan kännas rätt, jag kan ändå känna igen mig i det som händer. Men så var det inte nu. Agatha Christie-filmen kändes inte rätt, inte trovärdig... Den var mysig. Den berättade om en svunnen tid, en tid med långsamhet... och skönhet - och det tycker jag ju om. Intrigen brukar jag däremot inte följa så noga, jag mer eller mindre struntar i morden. Men nu råkade det vara min andra film om samma bok (Liket i biblioteket), så jag började faktiskt förstå ett och annat - och så plötsligt ville jag inte se mera. Mord går inte till på det sättet, tänkte jag med något som liknade avsky. Det är bara generaler som gör upp så invecklade mordplaner...!

Nej, jag visste inte vad jag skulle göra. Vad jag kunde gå in i och stanna kvar i. Jag kunde inte samla mig tillräckligt. Inte ens ölen lyckades jag dricka upp... Så jag gick och lade mig och domnade bort några timmar. Vid midnatt steg jag upp igen och satte mig på nytt vid datorn. Denhär gången försökte jag med ett dataspel, Morrowind. Inte fick jag gjort något där heller. Jag skall berätta lite om vad jag gjorde...

Dethär är också jag, tro det eller ej. Inte oväntat hade också mitt krigarjag en trött dag. Några dungeons ville han inte veta av. Inga farligheter.


Istället övade han sig med att klättra på taken, i flera timmar... ja, med min tid mätt, inte hans, inte dataspelstiden. Hans athletics gick upp, flera gånger. Jag läste någonstans att bänkidrott inte är helt bortkastat, något händer i åskådarens kropp också, så jag får väl hoppas på det...

Avsikten var att han skulle landa på en balkong och den vägen bryta sig in i en förrådskammare...

Sedan gav han sig ut i naturen, för att plocka blommor och svampar. Inte är det väl någon sysselsättning för en krigare, men helt meningslöst var det ju ändå inte. Av blommor och svampar kan det bli de mest fantastiska konkokter... Så han letade och letade... tills klockan blev halv fem på morgonen, fortfarande i mitt liv...

Så ni förstår kanske. Jag behöver inga utmaningar just nu, varken i dataspelen eller i vanliga livet... Jag vilar. Det är väl det jag försöker säga, med denna kringgående rörelse. Kanske gör jag ett uppehåll på några dagar...

Andra bloggar om: Agatha Christie, arbetsliv, böcker, carulmare, dataspel, filmer, krigare, Liket i biblioteket, Morrowind, stillestånd, utmaningar

Tillit och tillit

Å, jag vet inte. Tillit och tillit. Visst har jag tagit ett viktigt beslut, se entententen. Det tror jag fortfarande. Jag vägrade att tänka mig sjuk, fast det skulle ha stärkt min ställning i de förhandlingar som nu pågår. När jag märkte att sjuktankarna höll på att gå in i kroppen, när jag märkte att de började ta ifrån mig kontrollen, då sade jag stopp - och med en beslutsamhet som förvånade mig själv. Jag skulle inte bli sjuk, bara för att uppnå en fördel i våra förhandlingar. Det är att tänka friskt, att inte offra hälsan för trygghetens skull. Att säga nej till sjukvinsten.

Men ni skulle veta hur frestande det är - och hur lätt. Min kropp svarar så lydigt på allt som jag säger till den. Jag är ju fortfarande denhär mänskan som blir sjuk så fort hon inte är i perfekt balans. Denhär veckan har jag frossa och lite snuva. Illamåendet, rädslan, kommer och går, fast den har portförbud. Jag känner mig så trött, som om jag hela tiden går och släpar på något tungt... Å, jag önskar att jag kunde skaka av mig det. Det var så tungt att gå tillbaka till jobbet efter påsken, till detdär stället där de får mig att känna mig såhär. Där jag blir så utmanad...

Tillit och tillit. Men hur kommer det att gå? Tänk om de tycker att jag verkar så frisk att jag borde kunna arbeta fulltid? Vad gör jag då? Kommer jag att säga upp mig? Och också om vi skulle komma överens, vill jag vara kvar?

Ibland ser jag en bild av mig själv, när dethär är över (det går väl över??). Jag är kvar på mitt nuvarande arbete. Alla vet att jag inte kan arbeta så mycket, men jag tror nog att jag är ganska respekterad. Min självkänsla är ändå så stark. Jag får kanske också en viss uppskattning för min personlighet och mina tankar, men så mycket inflytande har jag väl inte. Man har trots allt satt mig på sjuksidan...

Ibland skymtar en annan bild. Skulle det vara så illa att bli arbetslös? Skulle det kännas mycket skamligt? Skulle jag klara av att betala mina räkningar som arbetslös? Ibland skrattar jag för mig själv och ser hur jag lever på arbetslöshetsunderstöd och arbetar gratis med något som jag själv tycker är viktigt. So what's the difference? Skulle jag då vara mindre samhällsnyttig än någon annan...?

Tillit och tillit. Att tro på sin rätt att finnas till. Att delta är viktigt, man blir tillsammans med andra - men på sina egna villkor. Jag kan bara göra det på mina egna villkor.

Lerig rännil - eller flytande guld?
I månaden april är det inte så lätt att veta

Andra bloggar om: arbetsliv, arbetslöshet, bilder, frisk och sjuk, samhällsnytta, sjukvinster

Påsklördag - och dagen efter

Ett tunt snötäcke ligger på marken och solen skiner. Först vårljuset och så nu denhär snön som återkastar ljuset. Idag är en gnistrande dag. Kanske skall jag ta en promenad? Blåsten har äntligen slutat.

Men jag känner mig trött. Sömnen blev inte så djup som jag hade hoppats på. Vaknade upp med några oroliga bilder i huvudet. Vi hade ätit middag tillsammans, igår på påsklördagen. Några mänskor, som i vanliga fall har hundra kilometer emellan sig, möttes ungefär halvvägs, på en nyligen uppiffad bensinstation. Halvvägs är ett bra ord. För flera av oss var det det första mötet. Vi var inte vana med varandra, inte just i denhär kombinationen. En brokig samling, med brokiga behov. Oro i luften. Finns här något för mig...?

Ändå gick det ju bra. Den fantastiska stämningen infann sig inte, men vi klarade oss. Alla försökte nog sitt bästa.

Till slut skulle vi hem igen. Då visade det sig att min nya gamla bil inte ville starta. Jag är inte säker på orsaken, skulle nog tro att jag kom ihåg att släcka lyktorna. Men också den prövningen klarade vi med heder. Med startkablar fick vi igång motorn.

En brokig samling, med brokiga behov. Som en provkarta över livet. Det är ju så det är, tycker jag. Vi kommer in i många sammanhang, sådana som vi inte själv har valt. Hemort. Släkt. Mycket i fråga om arbetet också. Och när vi hittar en livsvän, får vi ännu en släkt att lära känna och försöka förstå. Är det inte på dethär sättet som vi får de flesta av våra utmaningar i livet...? Eller våra möjligheter till utveckling.

Idag hade jag tänkt skriva om tillit, den möjlighet som jag tror jag står inför just nu. Det är förstås något som man väljer mer och mer, men ändå. Det känns som om jag skulle ha gjort ett större beslut också, ett vägval - och just de senaste dagarna.

Men vi får se om jag orkar. Det kan hända att jag hellre spelar dataspel hela dagen...! Det andliga är stort för mig, men ändå tvekar jag. Att skriva om det jag känner, verkar nästan fel. Så fort man lägger ord på det, uppstår fyrkantigheter. Och Anden är inte fyrkantig, får inte stängas in. Jag skulle vilja hitta ett sätt att skriva på som lämnar alla dörrar öppna.

***

Påsklördagar i början av 90-talet. Son - och dåvarande flickvän. Här var det ännu jag som fick klä ut. Ett år senare försökte jag följa sonens anvisningar. Tufft skulle det vara! (Dethär är foton av foton, som ni märker.)



Andra bloggar om: andlighet, carulmare, fyrkantighet, livet, möjligheter, påsk, tillit, utmaningar

Andra bloggar om: egoism, tankebubblor

Det lilla barnet - och Anden

Det är så mycket som jag skulle vilja skriva om. Inget tungt just nu, utan lätt och glada och lite nyfikna tankar. Men jag vet inte i vilken ända jag skall börja...

Först skulle jag vilja säga att jag tyckte så mycket om era kommentarer till det förra inlägget. Extra mycket. De var så bra, så rätt på. Detdär med att säga hur man har det, to speak one's mind, som man säger på engelska, det har vi visst alla upplevt. Man börjar känna sig lättare. Visst kostar det på, det är inte utan risker, men det finns något att vinna också.

Loppispoppis undrade hur man kan bli så rädd att man blir sjuk. Jag har funderat lite på det. Jag tror inte att det har att göra med hur mycket rädd man är utan mera om känslighet. Hur mycket det behövs för att rädslan skall komma upp till ytan. Jag tror att vi alla är oerhört känsliga, innerst inne. När vi var nyfödda grät vi ofta, för allt möjligt. Vi tänkte inte att dethär är inget att gråta för, dethär händer alla. Vi bara grät, för att något gjorde oss upprörda. Vi analyserade inte. Vi hade inte lärt oss att bita ihop.

När jag var tolv år, slutade jag gråta. Jag bestämde mig för det - och så blev det. Varför skulle man gråta, när ingen ändå brydde sig. När ingen ville ta en på allvar. Under psykosen kom tårarna tillbaka, i stora mängder. Igen grät jag som ett småbarn, så att tårarna sprutade. Det är hopplöst, behövde jag bara tänka och så sprutade tårarna igen. På samma gång var jag förstås en vuxen som såg mig själv gråta på detdär sättet och undrade hur det var möjligt.

Ni som har läst mig en tid, minns kanske att jag hade en babybild som porträtt av mig själv. Jag tyckte att det kändes rätt. Psykosen tog av mig lager efter lager av de nödlögner som vi bygger upp kring oss själva, för att skydda vårt lilla barn. Meningen är god, men till sist blir skyddet liksom en fälla. Det lilla barnet blir så inlindat att det inte kan andas längre. Just före psykosen trodde jag att jag skulle dö. Fast jag var fullt frisk, så började jag förbereda mig på det. Men det var mitt lilla barn som behövde hjälp. Det höll på att kvävas.

Bebis-jag

För att göra ett tvärt hopp, så tycker jag att det är underbart att kristendomen hyllar det lilla barnet, jesusbarnet. Det vill jag också göra.

Så idag försöker jag lyfta fram mitt lilla barn. I speak my mind mera än någonsin förr. Mer och mer vågar jag tro på mig själv, att det jag tänker och känner är det rätta, just för mig. Ibland tycker jag det går för fort, att jag förändras för mycket och för snabbt. Det måste finnas ett jämviktsförhållande mellan hur mycket jag 'luftar' mitt lilla barn och den tillit som jag känner. Nu talar jag inte om den sorts tillit som säger 'det ordnar sig' eller 'du skall se att allt blir bra' och menar det på ett bokstavligt sätt. Det är ju inte fråga om någon jultomten-tillit...

För det lilla barnet är ju också Anden inom mig...

Nej, det kan jag väl inte mena. Det låter dumt, som ett konstigt tankehopp, men något finns det väl ändå där som stämmer... Anden tror jag är den del av mig som verkligen vet vem jag är, vilka gåvor jag har och hur jag kan använda dem... Anden är stark i det lilla barnet, eftersom det ännu inte har lärt sig att ljuga. Kanske är det på det sättet som det lilla barnet och Anden hör ihop... Men det lilla barnet kan ännu inte använda sina gåvor, det är för hjälplöst. Det är därför man måste komma tillbaka. Först blir man hårdare och sedan mjukare igen, mer och mer som det lilla barnet. Bli som ett barn igen, sade ju också Jesus. Men ett barn som har en vuxens möjligheter att låta gåvorna komma till uttryck. Jag tror det är det som Anden vill, att jag skall använda mina gåvor. Kanske är det det enda som den verkligen vill? För Anden är annorlunda, så annorlunda. Den bryr sig inte om ifall jag har framgång, bara att jag använder mina gåvor. Den bryr sig inte om samhällsskick eller lagar heller, den är oberoende av mänskliga förhållanden. Anden finns i världen, men också utanför världen, utanför tiden.

En ikon är tänkt att vara en port till den andliga världen

Anden är inte jultomten. Anden är stark och god, men har sina egna mål. Den vill komma till uttryck. Den vill använda mig och mina gåvor - eller är det jag som använder den...? När man är i Anden, vet man inte skillnaden...

Andra bloggar om: andlighet, barn, jultomten, kristendom, känslighet

Hur det gick

Förra veckans möte. Jag och mina tre chefer träffades ännu en gång för att se om vi inte skulle kunna komma överens utan att ta med någon utifrån, från arbetshälsovården.

Jag skall inte gå in på några detaljer, det vet ni ju att jag inte kan. Men jag vill berätta hur det det gick och vad som hände inom mig, för det tycker jag är så intressant - ja, nästan fascinerande. Jag borde ju ha blivit ledsen, men istället blev det nästan tvärtom.

Man brukar ju skoja: Operationen lyckades, men patienten dog... Men i mitt fall var det nog mera såhär: Operationen misslyckades, men patienten blev frisk... Det stämmer väl in på vad jag kände efter dethär mötet - om ni kan föreställa er att jag är både läkaren och patienten.

Med det vill jag säga att jag inte mötte någon förståelse för mina synpunkter. Jag hade förberett mig väl, men inget av det jag sade verkade gå hem. Operationen gick således fel. Men konstigt nog fick det mig att känna mig bättre till mods. Rädslan försvann. Så patienten tillfrisknade.


Konstigt, eller hur? Men jag tror nog att jag förstår mig själv. Kommer ni ihåg vad jag skrev förra veckan, före mötet? Jag försökte ju känna efter vad det var som jag var så rädd för (se entententen, Den andra rädslan) och kom fram till att det hade med kommunikationen att göra. Jag var rädd att jag inte skulle kunna nå de andra med mina ord. Det var därför som jag måste skriva så mycket, som jag ansträngde mig så att jag nästan blev sjuk. Jag tänkte och tänkte och de rädda tankarna höll på att ta över kontrollen. De började hota min hälsa. Men till sist hade jag ju ändå vett att sluta. Jag kunde sätta stopp.

Man kan säga att jag var väl förberedd, när jag gick till detdär mötet. Jag var klar över vart jag ville komma och jag hade också funderat över vilka ord jag skulle använda. Jag tyckte att jag förstod läget, vad som hade hänt och varför. Det fick mig att känna mig lugnare, men helt lugn blev jag ju inte. När mötet kom närmare, kom också rädslan tillbaka, om än i mindre grad. Jag hade mina ord, men skulle de kunna ta emot dem?

Jo, det kändes bra att vara förberedd, men det kan ha haft sina nackdelar också. Om jag tyckte att jag inte fick någon förståelse, så kan det nog hända att de andra också hade den känslan. Jag hade tänkt igenom, jag visste var jag stod - så kanske kände de precis som jag, att det var som att tala med en vägg...?

Kanske var det så. Men jag kan inte säga att jag ångrar mig. Vissa gånger är jag som en vägg. Jag förhandlar inte om allt. Det är så konstigt. Man kan säkert säga att jag var i underläge, det var ju jag och så mina tre chefer. Men jag har en inre säkerhet som inte bryr sig så mycket om omständigheterna. Gång på gång gör den mig förvånad och lite skrämd också. Förr visste jag aldrig om jag hade rätt. Får jag verkligen tänka såhär...? Halva jag höll med den andra sidan. Men nu tvekar jag inte längre. Jag lever visst redan i 'bravärlden' (jfr Dyr... bar).

Lite ångerfull är jag kanske ändå, när jag tänker efter. Jag skulle kanske inte ha varit så... utmanande. På det sättet var jag med om att skapa två olika sidor, min och deras. Det skulle ha varit bättre om jag hade kunnat förstärka vikänslan istället... Men egentligen vet jag inte hur det skulle ha gått till. Jag har försökt att se till dem också, till helheten. Talat om den stress som vi alla känner, hur vi skulle behöva hitta ett annat sätt att förhålla oss till arbetet. Men det går inte fram. Då går det bättre att tala om sina krämpor, hur mycket man lider. Då får man hjälp - och de andra får rusa vidare, precis som de vill. Men det sättet är inte så bra för mig. Jag vill ju vara frisk - och det går inte att klaga övertygande utan att börja må sämre. Inte för mig. Min kropp är så känslig. Jag påverkar den med mina tankar, genast.

Nej, nu går det som det går. Kanske hycklade jag bara min ångerkänsla, jag börjar nästan tro det... :) För egentligen försvann rädslan, så fort jag hade mött mina chefer. Nu visste jag att de inte kunde förstå mig. Men om de inte kan förstå mig, varför skulle jag vara rädd för att de inte kan förstå mig...?! Jag behövde inte ens tänka tanken. Rädslan bara ramlade av. Den bestod av ansvarskänsla också. Jag måste försöka förklara mig och nu hade jag gjort det. Jag hade försökt, men utan att lyckas. Too bad, men vad mera kan jag göra...? Egentligen ser jag det inte som något misslyckande heller. Vi behöver inte vara eniga. Det är deras rätt att ha ett annat synsätt, så länge som de vill. Det gör inget att vi inte kan ordna upp dethär själva, att vi måste be arbetshälsovården om hjälp.

Rädslan ramlade av. Ja och när jag hade talat med min psykolog, då kom glädjen också. Jag tror att hon förstod mig. Att hon förstod dethär att jag måste akta mig för att kalla mig sjuk, eftersom det får mig att må sämre. Men att jag ändå behöver ett sjukintyg...

----------

Ja, vi får se hur det går. Jag kände mig så lätt, när jag skrev dethär. Men just nu fick jag reda på något som tog ner mitt humör några grader... Att lära sig att leva i osäkerhet... Ni råkar inte veta om det finns någon snabbkurs? :)

Andra bloggar om: arbetsliv, motsättningar

Spamrobot...?

Försökt pinga idag? På nyligen.se? Det har jag - och då kom denhär lilla rutan upp. Jag försökte tänka att jag är smartare än en spamrobot, att detdär är enkel matematik för mig, men det hjälpte inte. Jag kunde inte ens komma på vad det är för dag idag.

Betyder det att jag är en spamrobot...? Efter en viss tvekan valde jag att ändå hävda min mänskorätt och klicka på 'Jag är inte en spamrobot'. En ny ruta dök upp: April, april...!

Tack för ett lyckat aprilskämt, nyligen.se!

Andra bloggar om: aprilskämt, nyligen.se, mänskor, spamrobotar

Bibbatanten Puh

Tack, alla, för era kommentarer. Jag skulle gärna vilja svara på dem. Jag tycker ju om att samtala och så personligt som möjligt, men jag kan inte, inte just nu. Dethär som händer på jobbet, det har tagit för mycket av mina krafter.

Egentligen tror jag det är över nu - ja, för min del eller åtminstone för ett tag framåt. Själva ärendet är inte över, men jag har slutat att tänka på det, slutat att oroa mig. Om jag tänker på det, så är det bara i förhållande till bloggen och till er, hur jag skall skriva om det. Vad jag kan säga om förra veckans möte. Men inom mig känner jag mig lugn, det finns inte mera att bearbeta, inte just nu.

Men jag är trött, som sagt. Jag brukar inte ha huvudvärk, men nu känns det som om jag skulle ha ett svart moln just ovanför huvudet. Ett åskmoln som det kommer blixtar ur så fort jag anstränger mig det minsta. Jag antar att jag har tänkt för mycket, de senaste dagarna - ja, med tanke på min lilla hjärna. Man är ju en björn med en mycket liten hjärna... Ja, just det! Nu kan jag se henne framför mig, bibbatanten Puh. Hon går där mellan hyllorna och tänker och tänker, men hela tiden fel. För hon kan ju bara tänka på en enda sak, honing. Det är det enda som hon bryr sig om...

Puh i arbetslivet. Det känns som en anomali eller vad det nu heter. En orimlighet. Men egentligen förstår jag inte varför... Gissa vad som ger mig en starkare känsla av verklighet? När jag läser om Puh och hans vänner, vad de har för sig - eller när jag får höra om ännu en vision eller strategi för framtidens arbetsliv...?

Dagens Puh: När man är en björn med en mycket liten hjärna och tänker ut saker, upptäcker man att en idé som verkade vara riktigt idéaktig inne i hjärnan, är annorlunda när den kommer ut i det fria och andra människor ser på. - A.A. Milne

Andra bloggar om: A.A. Milne, arbete, arbetsliv, huvudvärk, Nalle Puh, tänka

Första turen

Idag ringde jag upp stadens växel och bad att få tala med gatusoparna - eller vad jag nu skall kalla dem. Jag menar i alla fall de personer som kör omkring i små borstförsedda fordon och sopar bort gruset från våra trottoarer och cykelbanor. Och jo, de hade börjat med vårstädningen, redan fanns det en och annan grusfri vägsträcka! Under sin kaffepaus tänkte de till och med ut en runda åt mig, så att jag inte skulle behöva åka samma väg tillbaka. Jag tackar! Det var snällt av er.

Så blev det då dags för säsongens första tur på rullskridskor. Titta, här rullar jag iväg! Musiken spelar och livsandarna har vaknat, solen lyser varmt och skönt...


Egentligen är det väl inte jag.

Kanske känner ni igen denhär bilden? Det är en skiss av Marc Chagall, en som jag inte vet vad heter. Jag har försökt googla på det, men utan resultat.

Det är också mitt första kort med min nya kamera (se Hem och vila). Jag testade ett kameraläge för levande ljus och dessutom var det en vägglampa som lyste rätt in... På Chagalls bild är bakgrunden lila, nu blev det en orange bild - med sol!

Jag tror nästan jag älskar denhär bilden. I alla fall har jag haft den i över tjugo år, i varje hem. Hittade den i Stockholm, på Kulturhuset eller Moderna muséet. Jag tror det var i början av 80-talet, i samband med en stor Chagall-utställning.

Andra bloggar om: gatusopning, Marc Chagall, rullskridskor, planscher

Treebird

Hi, folks. My name is Treebird. I'm gonna leave this mess soon. You see, I think I'm beginning to understand it now. Flying, I mean.


Andra bloggar om: Treebird, träd, björkar, flyga

Vilar

Jag har några tunga dagar, orkar nästan inget alls. Om ni också känner er utmattade och vill vila tillsammans med mig, så finns jag på entententen... (Stanna upp. Och det och det och det...)

Vila i Drakens famn

För ett par veckor sedan såg jag Excalibur-filmen igen (John Boorman, 1981). Egentligen tycker jag inte så mycket om den, men denhär gången fick jag tag i en textad version, så jag tänkte jag kunde göra ett försök till. Jag satte på den engelska texten för hörselskadade... Ja, jag brukar göra det, till och med med svenska filmer. Inte för att det är något fel på min hörsel, men jag har jämt haft lite svårt att uppfatta tal.

Nåja. Faktiskt tyckte jag mera om filmen denhär gången, när jag inte behövde missa några ord. Jag började se hur mycket den innehöll, hur många symboler... Men det blev nästan för mycket. Symbolerna bara radade upp sig, den ena efter den andra, tills jag fick nog. Jag orkade inte tyda så många symboler.

Men en av dem talade starkt till mig, just denhär om Draken. Jag skrev ner den engelska dialogen, ord för ord, och idag har jag översatt den till svenska.

Bakgrund: Pojken Arthur har just dragit upp svärdet ur stenen. Det betyder att han skall bli kung. Men han är inte förberedd på det. Han är förvirrad och rädd. Det känns som om hans öde har ramlat över honom. Det är natt och dimma.

Merlin: Vad är du rädd för?

Arthur: Jag vet inte...

Merlin: Skall jag tala om för dig vad som finns därute?

Arthur: Ja, snälla!

Merlin: Det är Draken. Ett vilddjur med en sådan makt att om du skulle få syn på det helt och hållet, i en enda blick, då skulle det bränna dig till aska.

Arthur (ser sig omkring): Var är den?

Merlin (upprymt): Den är överallt. Den är allt som finns. Man kan se fjällen glimma i trädens bark, man kan höra den ryta i vinden. Och den kluvna tungan slår... *blixten slår ner i närheten* ...som blixten. Ja, just det!

Arthur (skrämt): Hur kan jag...? Vad skall jag...? Måste jag...?

Merlin: Gör inget alls. Var stilla. Sov. Vila i Drakens famn. Dröm.

Hur uppfattar ni dethär? Jag tänker mig att Draken står för Gud eller Livet - och delvis också Oss själva. Om Draken är allt, är vi förstås också Draken... Det är en träffande symbol, tycker jag. Visar så klart hur det är att leva. Rädslan inför det stora och okända, det som vi bara delvis kan uppfatta, och så tilliten. Vi måste ju ha tillit, om vi skall orka leva. Kroppen måste få slappna av ibland.

Andra bloggar om: drakar, filmer, Excalibur, John Boorman, Kung Arthur, Merlin, Nicol Williamson, Nigel Terry, symboler

Tankar, känslor - och något mer

Dethär inlägget är en fortsättning på Är känslor sanna? Jag började för ungefär en vecka sedan och skrev det klart nu idag.

Jag ligger på sängen och vilar. Det är mitt på dagen, men nattsömnen var inte så djup. Jag skulle ha behövt en halv tablett antidepressiv, det brukar göra susen. Men jag är inte ledsen, inte orolig. Det är så stilla inom mig. Jag funderar på om jag skall skriva något mera denhär ledigheten. Jag har flera tankar om känslor. Men det känns inte som något måste.

Jag blundar och ibland känner jag något. En molande känsla. Ett visst obehag. Inte något som jag behöver uppmärksamma. Om jag inte hade varit så stilla, skulle jag inte ens ha märkt det. Det hör inte ihop med mina tankar, de är långsamma och lugna.

Det är kroppen, tänker jag. Det rör på sig i kroppen hela tiden. Hur jag känner mig är också beroende av kroppens kemi. Jag tror den är mycket känslig. Den svajar - och jag känner mig än si, än så. Kanske söker den efter det maximala? Jag vet att det finns många säkerhetssystem i kroppen. Den försöker hålla sig i skick.

Jag tror jag kan påverka den också. Om det molar i kroppen och jag dessutom ligger och oroar mig, då kopplar jag kanske ihop det lilla obehaget med mina ängsliga tankar och får dem att förstärka varandra. Om jag känner mig såhär, tänker jag kanske, då måste det ju finnas skäl för min oro. Och när jag tänker det, då sänder jag signaler till kroppen att nu är det fara å färde och kroppen svarar med att förstärka mitt obehag. På dethär sättet kan det fortsätta och fortsätta. När mitt obehag ökar, börjar jag fästa ännu mera avseende vid mina ängsliga tankar och sänder ännu starkare farosignaler till kroppen.

Så fortsätter det väl - ända tills jag stannar upp och frågar mig om jag verkligen är så rädd som jag känner mig...

Men vad är det som stannar upp och sätter ifråga...?

nej
jag är inte
mina tankar och känslor
jag är
ovanom dem
en vilja eller en avsikt
jag vill

En gata eller några träd. Vem bestämmer vad?

Andra bloggar om: känslor, medvetande, sanning, vilja

Bil upp i det blå

Min fina gamla bil. Den kom för snart ett år sedan och nu är den borta. Båda händelserna var lika oväntade, läs Bil från himlen. I förrgår, när jag skulle köra till jobbet, fanns det ingen bil på min parkeringsplats. Min första tanke var: Var har jag satt den? Har jag glömt den någonstans...?

Jag visste bara att jag hade använt bilen på lördagen, men en granne hade sett den samma morgon, på måndagen. Dessutom kunde han peka på de färska däckspåren och låsdelarna på marken. Det var ganska klart vad som hade hänt. Tjuven hade varit där bara ungefär en halvtimme före jag skulle använda bilen. Det var nära att vi skulle ha stött på varandra.

Ganska klart - och ändå kunde jag nästan inte tro det. Min bil hade kostat mig femhundra euro. Vem bryr sig om att stjäla så billiga bilar? Dessutom hade det hänt på förmiddagen, i fullt dagsljus. Min son trodde att det kunde vara en amfetaminmissbrukare. De lär ha behov av att ta stora risker...

Jag vet inte vad jag skall göra åt dethär. Helst skulle jag se att det ordnar upp sig av sig själv, utan min medverkan. Polisen har jag ringt i alla fall.


Jag tycker det passar med samma bild som i Bil från himlen. Båda händelserna känns magiska. Inte så att de skulle vara oförklarliga. Det är inte så jag menar. Vad jag frågar mig är kanske varför dethär hände just mig. Finns slumpen? Kan slumpen ha en betydelse, en mening...? Vill jag räkna med en sådan...?

Andra bloggar om: bilar, bilstölder, carulmare, dagbok, magi, mening, slump, överraskningar

Hem och vila

Det är efter jobbet. Arbetsdagen är slut och det är det fortfarande mitt på dagen. Det är våren som har börjat, nu är den verkligen här. Solen skiner och himlen är blå - och det smälter och smälter. Snölagret är redan så tunt.

Men jag skall genast hem. Solen skiner och jag har en ny och bättre kamera i fickan, men jag skall inte ta någon promenad och prova den. Nej, jag skall hem och vila. Jag vet att jag behöver det. Jag känner mig stressad just nu och sover illa.

Titta bara!
Jag gjorde som jag hade tänkt
Här är är huset där jag bor
sett ur ögat på en isig vattenpöl

Jo, jag är fortfarande hemma
Dethär snömoset är från vägen
längs med huset där jag bor

Mera snöslask
denhär gången i djup skugga
på andra sidan huset

Bara till stranden
dit är det ju inte många steg
Någon ispromenad
tänker jag i alla fall inte ta

Nu har jag redan vänt hemåt
En skrovlig gammal björk
råkar komma i min väg

Hemma igen
- eller nästan
Tro nu inte att dethär
är min ingång...!

Denhär fotopromenaden kan jag tacka mannen bakom Starwayforewer för. Hoppas att du tycker om mina bilder - så du inte ångrar dig och vill ha tillbaka din fina gamla kamera...!

Andra bloggar om: fotografier, promenader, trött

Bild och liv

Det blir... mera foton. Just nu är det foton som jag har i huvudet - och det märks förstås här också. Man skall nog akta sig för att blogga om sådant... som man inte har i huvudet. Eller...?

Följ med på min trial and error-resa i den digitala fotovärlden. Min nyaste upptäckt är att man skall kolla upplösningen på kameran...

Men vissa av mina 640x440-pixlars bilder blev faktiskt bra. När skall man använda denna upplösning? Det är när man vill att bilderna inte skall bli så skarpa. Till exempel när man skall fotografera... sig själv - och inte vill att alla rynkor och ålderstecken skall komma med. Försök, får ni se!

Eller när man vill skapa en stämning, som här. Bilden är oskarp, där solljuset kommer in - och jag har till och med lagt till mera sken. Med Picasa, ni vet. Ja, jag tycker om denhär bilden. Den för liksom... bort - eller kanske hem...? Jag har ett behov av att använda ljuset på det sättet också, för att uttrycka min tveksamhet inför vad som är verkligt.


Redan att fotografera kan få en att fundera på vad som är verkligt. Denhär bilden är tagen rakt mot solen. Om man gör det, får man en svart prick istället för solen. Är det sant...? Jag vet inte, men det var inte vad jag såg. Så jag redigerade bort den. Här är det inte kamerans hjärna som skall bestämma - utan min!


Här ett par andra andra foton, tagna rakt mot solen. På den första bilden var det solskenet som jag fäste mig vid, hur det lade sig på marken. Det gav mig en sådan varm känsla. Stugorna också, att de är så enkla och små.

Den andra bilden känner ni kanske igen? Det är samma motiv som i Det var en vacker dag igår, bara med mera pixlar - och så solen som försöker skina rakt genom granarna.



Istappar. Här har ni istappar både med flera och färre pixlar. Det blir mjukare på något sätt, med lägre upplösning.

Till dehär bilderna hör en liten historia. Den lilla flickan var nyfiken och kunde inte låta bli att närma sig ismonstret (se En del is ser god ut). Hon böjde sig fram...

...och såg in i dess väldiga gap

Huggtand? (640x480 pixlar)

Guldtand? (480x640 pixlar)

Att låtsas se något annat, det är förstås också att leka med verkligheten.

Men jag tycker också mycket om former. Att söka mönster och strukturer i det som jag ser. Det säger också något om hur jag ser på livet.

Is och snö

Barr med frost

Jo, det handlar om strukturer, men är den inte fin? Snöblomman eller vad jag nu skall kalla den. Jag blev så glad, när jag såg den.

Andra bloggar om: bilder, bildfantasier, bildseende, fantasier, fotografier, ljus, strukturer, verkligt och overkligt

Är känslor sanna?

Känslor. Var jag än läser, så handlar det om känslor. Jag berättar om mina känslor och andra om sina. Mest skriver vi om svåra känslor. Hur skall man förhålla sig till dem...?

Mot kvällen kan det börja gunga för mig, så fort jag börjar känna mig trött. Då behövs det nästan ingenting alls.

Mamma kanske ringer och säger något ängsligt. Genast tar det tag i min egen ängslan och förstärker den. Med ens känner jag mig helt ur balans.

Eller också är det något som jag har lagt in på bloggen. Jag är inte helt nöjd med mina texter eller bilder och det får mig att känna mig osäker. Ja, så osäker som om hela mitt liv skulle vara i fara...!

Men så är det ju inte. Det vet jag ju. Det är bara din trötthet, brukar jag säga till mig själv. Det är därför som du känner som du gör. Imorgon, när du har vilat, kan du tänka på dethär. Försök inte tänka nu. De tankar som du tänker just nu är inte värda att bry sig om.

Som om hela mitt liv skulle vara i fara... På ett annat sätt är det sant. Bakom denhär gungande känslan finns frågan: Är du bra - eller måste du vara bra på? Jag känner mig inte bra i absolut mening - och dessutom tvivlar jag på min egen duktighet... Så vad finns egentligen kvar för mig...?

Jo, en styrka har jag och det är att jag förstår dethär. Min känsla ljuger inte, men den är inte heller något att tro på. Slaget är inte förlorat bara för att det känns så.


Andra bloggar om: carulmare, känslor, sanning, tro

Det var en vacker dag igår

kanske den vackraste denhär vintern?

Jag blev ganska ivrig med kameran. Äntligen kunde jag fotografera utan att förfrysa fingrarna.

Försökte använda zoomen också, men den är nog ganska värdelös på min telefonkamera. Bilder skall väl inte bli oskarpa, bara för att man har zoomen på...?

Andra bilder fick jag slänga för att jag inte kunde se vad jag tog. Det var för mycket ljus överallt. Jag kunde bara måtta med kameran in the general direction.

Fast det var ändå ljuset jag ville fånga

Varje gren hade en ishinna
som blänkte så vackert


Högt uppe
var skyn klarblå
lägre ner
lätta vita moln

Sol och skugga
så dramatiskt det blev
krokiga strandträd
och så granen
som kanske har fått
fnatt

Andra bloggar om: fotografier, grenar, is, ljus, träd

En del is ser god ut

som vaniljglass

med mycket grädde på

Annan is
ser ut att vilja mumsa på dig
'och den hade en mun
som gick från sida till sida'

Ankan Kalle
kan ha ett förfärligt humör
men idag
sade han inte ett kvack

Därför
lite kvackmusik
Billy Joel och Movin' out

Andra bloggar om: Billy Joel, fantasier, fotografier, is, isfantasier, kvack, Movin' out, musik

Leaves of Grass

Poesi och jazz. Fred Hersch har läst Walt Whitmans diktsamling Leaves of Grass och satt musik till de stycken som han kände mest för. Stillsamt svängig musik, högstämd ibland, till och med jublande. En hyllning till mänskan och naturen. En existentiell lovsång.

I celebrate myself, and sing myself
And what I assume you shall assume
For every atom belonging to me as good belongs to you

---
Clear and sweet is my soul
and clear and sweet is all that is not my soul

A child said
What is the grass?
fetching it to me with full hands
How could I answer the child?
I do not know what it is any more than he

Andra bloggar om: Fred Hersch, Leaves of grass, mp3-filer, musik, Walt Whitman