fredag 16 mars 2007

Tankar, känslor - och något mer

Dethär inlägget är en fortsättning på Är känslor sanna? Jag började för ungefär en vecka sedan och skrev det klart nu idag.

Jag ligger på sängen och vilar. Det är mitt på dagen, men nattsömnen var inte så djup. Jag skulle ha behövt en halv tablett antidepressiv, det brukar göra susen. Men jag är inte ledsen, inte orolig. Det är så stilla inom mig. Jag funderar på om jag skall skriva något mera denhär ledigheten. Jag har flera tankar om känslor. Men det känns inte som något måste.

Jag blundar och ibland känner jag något. En molande känsla. Ett visst obehag. Inte något som jag behöver uppmärksamma. Om jag inte hade varit så stilla, skulle jag inte ens ha märkt det. Det hör inte ihop med mina tankar, de är långsamma och lugna.

Det är kroppen, tänker jag. Det rör på sig i kroppen hela tiden. Hur jag känner mig är också beroende av kroppens kemi. Jag tror den är mycket känslig. Den svajar - och jag känner mig än si, än så. Kanske söker den efter det maximala? Jag vet att det finns många säkerhetssystem i kroppen. Den försöker hålla sig i skick.

Jag tror jag kan påverka den också. Om det molar i kroppen och jag dessutom ligger och oroar mig, då kopplar jag kanske ihop det lilla obehaget med mina ängsliga tankar och får dem att förstärka varandra. Om jag känner mig såhär, tänker jag kanske, då måste det ju finnas skäl för min oro. Och när jag tänker det, då sänder jag signaler till kroppen att nu är det fara å färde och kroppen svarar med att förstärka mitt obehag. På dethär sättet kan det fortsätta och fortsätta. När mitt obehag ökar, börjar jag fästa ännu mera avseende vid mina ängsliga tankar och sänder ännu starkare farosignaler till kroppen.

Så fortsätter det väl - ända tills jag stannar upp och frågar mig om jag verkligen är så rädd som jag känner mig...

Men vad är det som stannar upp och sätter ifråga...?

nej
jag är inte
mina tankar och känslor
jag är
ovanom dem
en vilja eller en avsikt
jag vill

En gata eller några träd. Vem bestämmer vad?


Andra bloggar om: , , ,

12 kommentarer:

  1. Anna-Karin16/3/07 14:39

    Känner igen mig i dina funderingar...
    Det här att känna som man håller på att förlora kontrollen, men i tanken försöka finna den igen...
    Evig rundgång.
    En måvälkram!

    SvaraRadera
  2. ja, precis sådär, så vet jag att det kan kännas! Det du skriver känns så sant, och jag tror kroppen kan spela oss spratt ibland. Jag tror också hjärnan kan lura kroppen. Suck. Rundgång, som anna-karin skriver. =)

    SvaraRadera
  3. Känner igen mig din beskrivning, tror jag åtminstone.... Hos mig pyr en känsla, just under ytan, och den är mycket obehaglig. Kan inte sätta nämn på känslan (ångest?, rädsla?), vet inte varför den finns. Jag märker den när jag är stilla och precis när jag ska slumra in. Då smyger den fram... När jag rör mig igen försvinner den. Men de sekunder jag förnimmer den är hemska. Som anna-karin skriver, man är rädd att förlora kontrollen så att det hemska tar över helt.

    Rädsla för rädslan?

    SvaraRadera
  4. Du har fångat både himmel och jord; fantasi och det jordnära i din fina bild

    SvaraRadera
  5. Det finns de som tror att medvetandet är en efterkonstruktion och att våra val fattas i hjärnans labyrinter långt innan vi blir medvetna om dem. Med modern teknik har man försökt mäta hjärnans aktivitet i valsituationer och resultaten tyder på att det kan vara så.

    En tolkning av det är att vi inte är så fria att välja som vi tror att vi är. Eller åtminstone inte att vi väljer när vi tror att vi gör det. Kanske är det till och med så, undrar jag, att det fria valet kommer efter att vi valt och handlat, i reflektion över det som hänt, när vi funderar över om det vi gjorde var bra och om det är det vi vill.

    Vi behöver nog, tror jag, både få vara våra känslor och upplevelsen av dem, och reflektionen, viljan och valen, helst i lagom kombination. Ibland behöver vi mer av det ena och ibland det andra.

    SvaraRadera
  6. Anna-Karin: Hej och välkommen! Tycker mig ha sett ditt namn förut, har du också en blogg någonstans...?


    Anna-Karin, Loppispoppis och Qi: Jag tror det är denhär rundgången som leder till panikångest. Jag har upplevt det själv, fast det var nio år sedan, men jag har också läst andra beskriva den. Nyss såg jag att Web4Health gav mänskor med panikångest rådet att lägga sig ner och försöka möta dethär obehaget, ta reda på vad det har att berätta. Det är väl ungefär detsamma som jag skriver, att inte gå in i karusellen av tankar känslor och fysiskt obehag utan försöka hålla sitt medvetande utanför... Dethär kan inte vara lätt. Man får nog öva på det, ta ett steg i taget och försöka att inte bli besviken på sig själv. Helst skall man väl ingripa, innan karusellen har kommit för högt i varv. Den kan ju bli övertygande...

    Min panikångest brukade sluta i gråtattacker, minns jag. Först stod jag och höll om mig själv, hostade och hostade - och så kom gråten, tårarna bara sprutade. Den stoppade paniken... Men panikångest var nog inte mitt största problem. Det lilla jag har läst om panikångest har lett mig till att tro att den kan vara mycket värre än så.

    Qi: Bra uttryck! Rädsla för rädsla. Rädsla för själva känslan av att vara rädd...

    SvaraRadera
  7. Tack, Leosdream!

    Hej igen, Henrik! :)

    Tror du inte att det kan vara besvärligt att göra sådana där experiment som motsvarar verkliga situationer...? Det är ju skillnad på val och val. Somliga gånger reagerar man genast och omedvetet. Sätt till exempel två maträtter framför mig, en portion lutfisk och en portion wienerschnitzel, så är jag säker på att jag har gjort mitt val, långt före tankarna och känslorna har kommit upp till medvetandet.

    Dessutom tror jag att vi mänskor är mycket olika medvetna om vad vi tänker och känner. Somliga är mera inåtvända, har för vana att syna sina tankar. Betraktartypen, säger man ibland. Andra är mera utåtriktade, de funderar inte så mycket. De känner att de vill göra på ett visst sätt och så gör de det. Känslomänskor, säger man då.

    För egen del tror jag att valfriheten ökar ju mera man är medveten om sina tankar och känslor.

    Men många gånger är det ju okej att gå efter känslan. Ofta kan man komma till ett lika bra eller bättre resultat än om man skulle ha tänkt länge och noga... Andra gånger är det viktigt att kunna ta ett steg tillbaka och dels se vad en känsla har att säga, dels inse att de fysiska uttrycken kanske inte står i proportion till rädslan, att kropp tankar och känsla kan börja löpa amok...

    SvaraRadera
  8. Anna-Karin17/3/07 13:31

    Hej igen! Jo jag har en blogg därute, som jag alldeles missköter... Var sak har sin tid tror jag.

    SvaraRadera
  9. Människan är en sensibel varelse och helhet.Våra
    tankar och känslor påverkar oss hela tiden.Det är bra att du lyssnar på din kropp. Det borde vi göra mera -lyssna på kroppens signaler.Vi minns inte bara med huvudet utan vi minns också med kroppen, med magen och till och med med fötterna ;det som är skönt, oförrätter o.s.v Det är svårt att nå den yttersta harmonin men jag tror att man kan uppnå den med sin inställning.Man talar om för sig själv och sin kropp att inte låta yttre faktorer påverka och stressa.
    Intala sig själv att jag är bra som jag är - det är vi alla bara vi inser det.Släppa fram den trygghetskänsla som är "som ett litet barn" som vi gömt undan nånstans i vårt innersta garderob.
    Känna den universala känslan av frid och harmoni.Jag känner i skrivande stund också en tillfredställelse och lugn när jag kommit till insikt om dessa tankar...Nästan religiöst.Hoppas att jag själv kunde leva som jag lär.
    leosdream

    SvaraRadera
  10. Trots mina fina ord i föregående kommentar så tror jag inte det är så enkelt.När ångesten kommer..jag vet för jag kan känna det dagligen..ibland som en diffus känsla ibland starkare.Då kan det kullkasta all rationell och logisk tänkande och man blir rädd liten och känner sig fruktansvärt spröd och ensam.Men jag har lärt mig att hantera ångesten genom att känna igen den och inte stanna upp utan gå vidare som om ingenting hänt...

    SvaraRadera
  11. Jag tyckte om din tolkning, Leosdream - men det stämmer ju som du säger: Det är inte lätt. Själv har jag också haft ett par besvärliga dagar. Jag vet vad som oroar mig. Jag känner det som ett vagt illamående och som en långsamhet i rörelserna. Kroppen känns tung och ovillig. Mycket är det trötthet också. Jag har arbetat för mycket och behöver vila. Antagligen kommer jag inte att skriva något på ett par dagar. En trött mänska orkar inte riktigt bära sin oro...

    SvaraRadera
  12. Jag förstår dig. Nu är det viktigast att du försöker vila.

    SvaraRadera