Mot kvällen kan det börja gunga för mig, så fort jag börjar känna mig trött. Då behövs det nästan ingenting alls.
Mamma kanske ringer och säger något ängsligt. Genast tar det tag i min egen ängslan och förstärker den. Med ens känner jag mig helt ur balans.
Eller också är det något som jag har lagt in på bloggen. Jag är inte helt nöjd med mina texter eller bilder och det får mig att känna mig osäker. Ja, så osäker som om hela mitt liv skulle vara i fara...!
Men så är det ju inte. Det vet jag ju. Det är bara din trötthet, brukar jag säga till mig själv. Det är därför som du känner som du gör. Imorgon, när du har vilat, kan du tänka på dethär. Försök inte tänka nu. De tankar som du tänker just nu är inte värda att bry sig om.
Som om hela mitt liv skulle vara i fara... På ett annat sätt är det sant. Bakom denhär gungande känslan finns frågan: Är du bra - eller måste du vara bra på? Jag känner mig inte bra i absolut mening - och dessutom tvivlar jag på min egen duktighet... Så vad finns egentligen kvar för mig...?
Jo, en styrka har jag och det är att jag förstår dethär. Min känsla ljuger inte, men den är inte heller något att tro på. Slaget är inte förlorat bara för att det känns så.
Andra bloggar om: carulmare, känslor, sanning, tro
Varför har vi ofta så stora krav på oss själva? Varför har vi färre eller inga krav alls på andra?
SvaraRaderaVarför är det så lätt att vara självkritisk... undrar jag.
Aldrig läser jag det du skrivit och lägger en bedömning i att det är bra eller dåligt. Jag är bara öppen och nyfiken till vad du har att säga, uttrycka.
Jag fick tänka länge på vad jag skulle svara... Men det har väl med självvärdet att göra? Om andra gör något hafsigt, så inte påverkar det ju min känsla av värde...! Annat är det om det är jag själv som slarvar...
SvaraRaderaSedan beror det ju också på var man har sitt självvärde, vad det är som får en att känna sig värdefull. För mig tycks det vara det estetiska...
Bäst skulle det ju vara om man helt kunde klara sig utan 'mätare'.
Vad jag undrar över är varför man börjar mäta sig just när man minst klarar av det...? När man verkligen borde få bara vara.
Vi blir mer sköra när vi är trötta.Känslorna är desamma som när vi är utvilade men vi är mera tillgängliga för det lilla barnets ängslan, otrygghet och gråt när vi är slitna och trötta (det lilla barnet inom oss som du har uttryckt det).Jag reagerar på samma sätt när jag är trött.Någonstans har jag läst att vi har alla åldrar inom oss.Det lilla barnet, pubertetet, tonåringen, ungdomen, den vuxne o.s.v.Vi måste ta hand om dem alla...Puh!!Men det orkar vi inte med alltid. För det är en vild och bråkig skara...
SvaraRadera