tisdag 27 februari 2007

Dyr... bar

Motsättningar på arbetet. Det är tungt, men inte enbart. I sådana här skeenden finns också stunder av djup glädje. Man inser att man har lärt sig något nytt och värdefullt. Ens självförståelse har tagit ett skutt framåt.

Igår hade jag en sådan dag.

Det började med en gnagande känsla. Jag hade talat om hur jag kände mig, vad som gjorde mig ledsen och arg. Jag hade talat med mina chefer om det. Det var jag nöjd med - och ändå var det något som gnagde mig.

Jag vet inte hur ni gör, men jag brukar inte lägga locket på, allra minst inför mig själv. Jag tänker och tänker tills jag har kommit på vad det är som gör ont och så försöker jag göra något åt det. Ibland tar det mycket tid, men jag tycker nog att det är värt det. När jag är klar, är jag glad igen. Och denhär gången fungerade det ännu bättre än vanligt.

Jag kände mig kränkt. Varför skall jag gå till en psykiater och få ett sjukintyg, när jag inte känner mig sjuk? Jag kanske har ett handikapp, åtminstone i ett arbetsliv som styrs av framgångstänkande, men sjuk är inte rätta ordet. Det som gör att jag inte kan arbeta på samma sätt som andra är inte patologiskt. Det är inte något som skall botas och göras bra igen. Jag kände mig som en skolelev som behöver en stödperson för att få vara med i den vanliga skolan. Jag?! Som har så mycket att ge!

Men min hjärna är kul! Jag skall berätta hur den gjorde för att jag skulle bli av med denhär tunga känslan.

Först läste jag ett inlägg hos En liten tant om det svenska kulturarvet. Hon skriver att det behöver stöd, för att inte försvinna i mängden av intryck från den engelskspråkiga världen. Det var den första pusselbiten. Någon dag senare undrade jag över ordet psykosomatisk och ville läsa lite mera om det. På det sättet kom jag in på en sida om konstruktivt tänkande. Det var den andra pusselbiten. Sedan rasslade det till i min hjärna och bilden blev klar. Man skall betala för att kunna behålla det speciella. Det är självklart. Vill man ha något speciellt, något sällsynt och därför värdefullt, då skall man betala. Således: Om de vill ha mig, då är det rätt att de betalar för det...! Jag är dyr... bar.

Och den tunga känslan, den bara föll av mig - med ett skratt föll den av mig! Men missförstå mig inte. Kanske har jag aldrig varit så allvarlig som nu. Plötsligt förstod jag mycket som inte hade förstått förut.

Absolut mänskovärde. Förut var det bara ett uttryck för mig. Jo, det är säkert bäst att tro på ett absolut mänskovärde, men hur kan man bevisa det...? Nu behöver jag inga bevis. Jag vet inom mig att det är sant och jag förstår varför dethär uttrycket fortfarande finns med. Det har funnits andra mänskor, förr och nu, som inom sig har känt det jag nu känner. Det är de som har sagt, med inre övertygelse: Mänskovärdet är absolut.

Och ibland hör man föräldrar säga om ett mycket avvikande barn: Vi har fått en speciell gåva. Jag har aldrig kunnat förstå dem, inte förrän nu. Att de kan mena precis vad de säger. Att de har kunnat vända upp och ner på allt, vända sin sorg besvikelse och skam till en odelad glädje. Jag brukade tänka att det kanske var inlärt, att de trodde att de måste vara tacksamma och övade sig på det. Jag måste säga att jag känner mig lite tveksam till affirmationer. När jag säger något, vill jag känna det också. Om jag inte tror på vad jag säger, väller det upp en våg av inre protester.

Denhär känslan. Denhär brakänslan. Egentligen har jag haft den länge. Inte hela tiden, inte ihållande, men jag brukar hitta tillbaka till den. Det är härifrån som jag hämtar min kraft, min glädje. Jag är inte bra på, men bra. Förbehållslöst. Det nya är att jag har börjat tala om det, säga det högt. Erkänna inför mig själv och andra... ja, hur betydelsefull jag är. Att vara bra, inte bra på. Det är inte något som man tröstar en stackare med, en som inte duger något till. Nej, långt ifrån!

Nu börjar jag se vilken oerhörd styrka jag har, när jag hämtar min kraft ur denhär källan. En självkänsla som aldrig kan sina. Och mer än så, vilken betydelse jag har för dem som jag har omkring mig, hur jag utmanar dem - eller skapar en känsla av trygghet. De väljer själva. Utmaningen är det andra synsättet, tryggheten kommer från att jag inte dömer, inte när jag är i denhär brakänslan. Jag kan inte döma, eftersom jag inte har någon måttstock på mig själv. Jag är bra, inte bra på. Det gäller för de andra också. De är också bra, i mina ögon. Alla är bra, men alla har inte förstått det ännu. Det är därför som de måste vara bra på.

Stora ord. En del av mig känner rädsla, vill ta tillbaka. Jag kan ju inte hela tiden vara i denhär känslan. Men ändå. Denhär känslan finns hos mig, bakom rädslan. Jag kan komma tillbaka till den.

Andra bloggar om: , , , , , , , , , , ,

13 kommentarer:

  1. Å så fint beskrivet och skrivet. Så är det när man inte är strömlinjeformad -brukar jag säga.
    Man känner sig kränkt ibland och missförstådd ibland och ..guvetvad.
    Men det kreativa - kan ingen ta ifrån en.
    Du har en enormt stor kreativitet och den är ju din guldgruva! Låt oss vara tacksamma över att få vara gruvarbetare emellanåt!
    Kram.

    SvaraRadera
  2. starwayforewer27/2/07 17:59

    Jag vet av egna erfarenheter vad du har gått igenom.Jag var ett känsligt
    barn - som inte alltid hade det lätt och alltid måste bevisa för mig själv att jag duger. Fortfarande måste jag hela tiden motarbeta den gnagande känslan av dåligt självförtroende och bevisa att jag är värdefull...Många gånger känner jag mig som ett övergivet barn.Då brukar jag ofta nynna på "Sometime I Feel Like A Motherless Child / Marian Anderson "...

    SvaraRadera
  3. Ah! Häftigt! Känns enastående att ha fått bidra med en pusselbit på oväntat vis. Men när jag läser det du skriver har jag inga problem med att fatta hur tanken triggades av kulturparallellen.

    SvaraRadera
  4. Du är inte bara bra, du är härlig också. :)

    Det låter som om du faktiskt har din egen dunderhonung, som bamse ju också visar.

    SvaraRadera
  5. Så skönt att läsa...att det faktiskt går.
    Tack för att du delar med dig.

    SvaraRadera
  6. Tack alla härliga mänskor, för era kommentarer! De betyder mycket för mig. Jag tror att vi kan hjälpa varandra att bygga upp denhär brakänslan, att göra den starkare och mera varaktig hos varandra. När det händer, då är bloggandet något mycket fint för att inte säga fantastiskt...

    SvaraRadera
  7. ...försöker komma tillbaka...

    SvaraRadera
  8. Du skall känna dig trygg i dina vänners famn.

    SvaraRadera
  9. Tack carulmare för att du delar med dig av din dunderhonung! Har inte hittat min egen än men inspireras av andra som gjort det...

    SvaraRadera
  10. Du hittar den, Qi. Det är jag övertygad om. Man hittar den och tappar bort den och hittar den igen. Det är inte så märkvärdigt... Kanske blir det lite lättare för varje ny gång?

    SvaraRadera
  11. Åh vad bra carulmare! Precis vad jag funderat på själv. Det är läskigt att säga "jag är bra men inte bra på nåt"-typ. ett människovärde. Det är stort coh läskigt men viktigt.

    Det kreativa, det har jag inte haft tid med, det är bara en dag som sätts till en annan just nu men åh, vad jag längtar! Jag storknar.

    Vill också säga att jag har läst det du skrivit om fantasy men känt mig - fantasilös och tom - så jag har inte kunnat svara...haft mycket at göra med...

    SvaraRadera
  12. Hej, Manon!

    Visst är det läskigt, fast inte när man är i denhär känslan, när man tillåter sig... allt, men när man inte gör det, när man igen börjar ifrågasätta sig själv... då känner jag hur det gungar under fötterna...

    Jag vet att du har fullt upp och förstår att du inte orkar kommentera så mycket - men det hindrar inte att jag blir jätteglad, när du gör det! :)

    SvaraRadera
  13. Det var verkligen fantastiskt bra beskrivet! Jag är också himla trött på att behöva vara bra på, när det enda jag egentligen behöver är att veta att jag är bra.
    Jag har nyss startat en blogg om min väg mot ett bättre självförtroende, och jag vill bjuda in alla till den: http://prunkhallon.blogspot.com/
    Trevlig helg,
    önskar S

    SvaraRadera