Dyr... bar

Motsättningar på arbetet. Det är tungt, men inte enbart. I sådana här skeenden finns också stunder av djup glädje. Man inser att man har lärt sig något nytt och värdefullt. Ens självförståelse har tagit ett skutt framåt.

Igår hade jag en sådan dag.

Det började med en gnagande känsla. Jag hade talat om hur jag kände mig, vad som gjorde mig ledsen och arg. Jag hade talat med mina chefer om det. Det var jag nöjd med - och ändå var det något som gnagde mig.

Jag vet inte hur ni gör, men jag brukar inte lägga locket på, allra minst inför mig själv. Jag tänker och tänker tills jag har kommit på vad det är som gör ont och så försöker jag göra något åt det. Ibland tar det mycket tid, men jag tycker nog att det är värt det. När jag är klar, är jag glad igen. Och denhär gången fungerade det ännu bättre än vanligt.

Jag kände mig kränkt. Varför skall jag gå till en psykiater och få ett sjukintyg, när jag inte känner mig sjuk? Jag kanske har ett handikapp, åtminstone i ett arbetsliv som styrs av framgångstänkande, men sjuk är inte rätta ordet. Det som gör att jag inte kan arbeta på samma sätt som andra är inte patologiskt. Det är inte något som skall botas och göras bra igen. Jag kände mig som en skolelev som behöver en stödperson för att få vara med i den vanliga skolan. Jag?! Som har så mycket att ge!

Men min hjärna är kul! Jag skall berätta hur den gjorde för att jag skulle bli av med denhär tunga känslan.

Först läste jag ett inlägg hos En liten tant om det svenska kulturarvet. Hon skriver att det behöver stöd, för att inte försvinna i mängden av intryck från den engelskspråkiga världen. Det var den första pusselbiten. Någon dag senare undrade jag över ordet psykosomatisk och ville läsa lite mera om det. På det sättet kom jag in på en sida om konstruktivt tänkande. Det var den andra pusselbiten. Sedan rasslade det till i min hjärna och bilden blev klar. Man skall betala för att kunna behålla det speciella. Det är självklart. Vill man ha något speciellt, något sällsynt och därför värdefullt, då skall man betala. Således: Om de vill ha mig, då är det rätt att de betalar för det...! Jag är dyr... bar.

Och den tunga känslan, den bara föll av mig - med ett skratt föll den av mig! Men missförstå mig inte. Kanske har jag aldrig varit så allvarlig som nu. Plötsligt förstod jag mycket som inte hade förstått förut.

Absolut mänskovärde. Förut var det bara ett uttryck för mig. Jo, det är säkert bäst att tro på ett absolut mänskovärde, men hur kan man bevisa det...? Nu behöver jag inga bevis. Jag vet inom mig att det är sant och jag förstår varför dethär uttrycket fortfarande finns med. Det har funnits andra mänskor, förr och nu, som inom sig har känt det jag nu känner. Det är de som har sagt, med inre övertygelse: Mänskovärdet är absolut.

Och ibland hör man föräldrar säga om ett mycket avvikande barn: Vi har fått en speciell gåva. Jag har aldrig kunnat förstå dem, inte förrän nu. Att de kan mena precis vad de säger. Att de har kunnat vända upp och ner på allt, vända sin sorg besvikelse och skam till en odelad glädje. Jag brukade tänka att det kanske var inlärt, att de trodde att de måste vara tacksamma och övade sig på det. Jag måste säga att jag känner mig lite tveksam till affirmationer. När jag säger något, vill jag känna det också. Om jag inte tror på vad jag säger, väller det upp en våg av inre protester.

Denhär känslan. Denhär brakänslan. Egentligen har jag haft den länge. Inte hela tiden, inte ihållande, men jag brukar hitta tillbaka till den. Det är härifrån som jag hämtar min kraft, min glädje. Jag är inte bra på, men bra. Förbehållslöst. Det nya är att jag har börjat tala om det, säga det högt. Erkänna inför mig själv och andra... ja, hur betydelsefull jag är. Att vara bra, inte bra på. Det är inte något som man tröstar en stackare med, en som inte duger något till. Nej, långt ifrån!

Nu börjar jag se vilken oerhörd styrka jag har, när jag hämtar min kraft ur denhär källan. En självkänsla som aldrig kan sina. Och mer än så, vilken betydelse jag har för dem som jag har omkring mig, hur jag utmanar dem - eller skapar en känsla av trygghet. De väljer själva. Utmaningen är det andra synsättet, tryggheten kommer från att jag inte dömer, inte när jag är i denhär brakänslan. Jag kan inte döma, eftersom jag inte har någon måttstock på mig själv. Jag är bra, inte bra på. Det gäller för de andra också. De är också bra, i mina ögon. Alla är bra, men alla har inte förstått det ännu. Det är därför som de måste vara bra på.

Stora ord. En del av mig känner rädsla, vill ta tillbaka. Jag kan ju inte hela tiden vara i denhär känslan. Men ändå. Denhär känslan finns hos mig, bakom rädslan. Jag kan komma tillbaka till den.

Andra bloggar om: arbete, arbetsliv, Bamse, framgångstänkande, känslor, Lille Skutt, motsättningar, mänskovärde, psykiatriker, Rune Andréasson, sjukdomar, självkänsla