Från Elros har Aragorn sitt alvblod, men man kan komma ihåg honom av en annan orsak också. Det var han som blev Númenors förste kung. Men det är kanske inte så viktigt här, Aragorns släktskap med Númenor-kungarna är inte klarlagd. Viktigare är att han ändå härstammar från Númenor. Redan det säger ganska mycket. Landet som var en gudarnas belöning. Landet som mänskorna fick för att de hade hjälpt till att besegra Morgoth, den förste onde fursten.
Númenor. Det betyder 'landet i väster'. Det säger också en hel del. Ju längre västerut, desto närmare gudarna. Så är det i Tolkiens värld. Och från Númenor kunde man nästan skönja Aman, gudarnas land. Så nära hade mänskorna aldrig tidigare fått komma - och inte senare heller. Det var en tid av stor harmoni. Man var inte rädd för döden. Númenors kungar uppfattade verkligen döden som en gudagåva. När det var dags att dö, lade sig de sig bara lugnt ner för att vänta på sin stund. Så beskriver Tolkien mänskornas storhetstid.
Númenor stod i tretusen år, men harmonin varade inte lika länge. Den onde fursten började göra sig gällande igen, denhär gången under namnet Sauron. Han var inte så stark ännu, med krigsmakt kunde han inte besegra Númenor, men han lyckades med list. Han smickrade den siste kungen av Númenor och fick honom att tro att han kunde erövra också Aman, gudalandet. Det slutade med en katastrof. När kungen satte sin fot på den förbjudna stranden, tog gudarna tillbaka sin gåva. Ön som Númenor var byggt på sjönk ner i havet.
Andra bloggar om: Aragorn, fantasy, JRR Tolkien, kungar, Númenor, ringsagan, uppgång och fall
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar