När jag är som mest sårbar, är dethär den enda musik jag tål. Ingen vårdar min själ så ömt som John Michael Talbot. En katolsk munk och musiker. En troende.Men det gör ingen skillnad, inte egentligen. Jag kan känna att vi är ett och detsamma. Vi har samma längtan, samma behov, bortom alla tolkningar. Denhär musiken helar mig.
Ja, kanske gör den det. Tar mig bort från all ofullkomlighet, inom och utom mig. Stoppar mina malande tankar...
Jag lyssnar på orden, men utan att söka sammanhang, låter dem bara verka i mig. Devotion. Tender care. Wherever I am, you are with me there. My spirit rests with communion. Rests. Communion. Rests with communion.
Ja, det är vackert, naket. Var i mig, håll mig uppe.
Andra bloggar om: Cave of the heart, Devotion, John Michael Talbot, kristendom, musik
Vacker sång...
SvaraRaderaSaknar ibland att ha en religiös tro. En tro med tryggheten i att någon större än jag vakar över mig och ser till att det inte barkar hän åt helt galet håll.
Min mamma är troende. Men tron är ju inget skydd mot det som händer i livet. Mamma brukar uttrycka det så att Gud inte skämmer bort henne. Jag brukade få obehag, när hon sade på det sättet, började se Gud som otäck manipulator av mänskoöden. Men nu förstår jag henne bättre. Jag tror att det egentligen handlar om att ha kontakt med sig själv. En djup inre kontakt. En lika djup vilja att lyssna på sig själv.
SvaraRaderaVilken underbar musik...
SvaraRaderaDet är fina ord..det om "En djup inre kontakt. En lika djup vilja att lyssna på sig själv." Dem skall jag ta till mig själv...men ibland gör det ont..