Aragorn kan sin historia. Han vet hur det gick för Númenor och för Isildur också, hans egen stamfader. Jag kan inte tro något annat än att han hade sina stunder av tvivel. Stunder då han frågade sig hur han skulle komma att klara sig. Skulle han kunna motstå maktfrestelsen? Borde han alls försöka bli kung?
Men dethär är inte självklart för alla. Medan jag läser, börjar jag förstå att det är framför allt från Peter Jacksons filmer som dehär tankarna kommer. Han lyfter fram Aragorns självtvivel. I Tolkiens böcker är det inte alls lika uttalat. Det finns de som anser att det inte alls finns där, men det tycker jag är att gå för långt åt andra hållet. Kanske handlar det mera om olika media? En film rymmer inte så många ord, den måste vara mera rakt på sak. Tolkien, däremot, kunde tillåta sig att gå omvägar. Dessutom har vi hans berättarstil, också i ringsagan märks ett inflytande från hjälte- och gudasagorna. Tonen är högstämd och för det mesta beskriver han sina karaktärer utifrån. Man får inte veta så mycket vad de tänker. Men ändå skulle jag säga att Aragorns självtvivel finns här också. Det finns i de händelser som Tolkien låter honom vara med om. Det finns där mellan raderna.
Det är framför allt två händelser som jag kommer att tänka på. Den första finns i ett tillägg till ringsagan. Här låter Tolkien Elrond säga nej till Aragorn. Han kan inte komma i fråga som make till hans dotter. En av motiveringarna är att Arwen är honom förmer. Hon är äldre, har mera erfarenhet och en ädlare bakgrund. Dessutom är Elrond inte alls säker på att Aragorn någonsin kommer att bli kung:
"Aragorn, Arathorn's son, Lord of the Dunedain, listen to me! A great doom awaits you, either to rise above the height of all your fathers since the days of Elendil, or to fall into darkness with all that is left of your kin." (Appendix A of The Lord of the Rings: "The Tale of Aragorn and Arwen," p. 340)
Jag frågar mig varför Tolkien hade Elrond att säga dedär orden. Var det inte för att jag som läsare skulle kunna förstå Aragorn, sätta mig själv i hans ställe och inse hur de måste ha fått honom att känna sig? Hur osäker han blev. Vilken inre kamp de satte igång. Det måste de ju ha gjort. Det var ju inte vem som helst som uttalade dem heller utan Elrond. Den gamle och vise Elrond, sextusenfemhundra år gammal. Elrond, som också var hans fosterfar sedan späd ålder.
Andra bloggar om: Aragorn, arv, Arwen, Elrond, fantasy, JRR Tolkien, kungar, Peter Jackson, ringsagan, självtvivel, Viggo Mortensen
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar