Arbete, känslor och en dröm

Arbetsveckan är över. Den bestod av tre dagar.

Den första dagen fick jag veta det, att vi skulle ha ett möte följande dag. Det skulle handla just om dethär, att jag bara arbetar tre dagar i veckan. Det upplevs som mycket tungt av mina arbetskamrater och därför blev jag rädd. Skulle jag bli tvungen att ge upp min tredagarsvecka, den som har fått mig att må så bra? Rädslan kändes som ett svagt illamående, hela dagen. Dessutom hade jag svårt att hålla värmen. På kvällen började jag blöda ur livmodern också. Jag trodde jag skulle få mens, men det var bara den kvällen... Kanske var det rädslan. Jag är alltid så psykosomatisk. Från känsla till kropp, på en sekund.

Den andra dagen hade vi detdär mötet. Jag tog emot många intryck som jag måste bearbeta på något sätt - och en del var sådana som gjorde ont. Jag skall inte gå in på vad som hände, en dag kommer kanske mina arbetskamrater också att läsa dethär, men jag tror nästan att ni kan föreställa er hur det var. Sådana här saker är smärtsamma, för alla inblandade. Men jag kan bara berätta om mig själv.

Jag var rädd denhär dagen också. Just före mötet hade jag detdär klassiska rädslosymptomet, att man blir torr i munnen, knappt kan tala. Men det hjälpte med ett glas vatten. Under mötet tror jag ändå att jag verkade ganska lugn. Jag var i alla fall behärskad. Rädslan tar inte tag i mig på det sättet. Jag kan skjuta undan den och fungera, något så när. Andra känslor fick också vänta. Jag kände ett vagt obehag ibland, ett tecken på att nu är något på tok, men inte kunde jag fundera på det. Just då var det viktigare att bara fungera, att vara uppmärksam och försöka förstå vad som var i görningen. Likadant var det efter mötet också, under kundtjänsten. Då var det också viktigast att bara fungera. Först när jag skulle gå hem, när kunderna och kollegerna hade gått och jag var ensam med mig själv, förstod jag varför jag hade haft detdär obehaget. Något hade gjort mycket ont - och plötsligt började jag gråta. Jag kände mig sviken, sårad, arg.

När jag kom hem, ringde jag mamma - och hon lyssnade och tog emot det som jag berättade. Min underbara mamma, som bara blir mera underbar med åren. När jag var ung, sade hon att jag aldrig skulle dricka en endaste droppe. Nu lät det annorlunda. Du borde nog nästan ta en drink på dethär, sade hon - och denhär gången lydde jag.:) När jag hade talat med mamma och när ett par drinkar hade fått mig att domna av lite grann, kände jag att kanske skulle jag kunna gå till arbetet nästa dag. Det skulle inte bli lätt, men kanske skulle jag lyckas få mig att göra det.

På kvällen, lugn eller avdomnad, trodde jag att det kanske skulle räcka med ett brev också. Jag skulle skriva till min psykolog, berätta för henne vad som hade hänt - och det skulle vara tillräckligt. Jag skulle inte tala med mina chefer om detdär som hade gjort så ont. Jag skulle inte behöva röra i det igen.

Men i mitt mera vakna jag(!), i mitt undermedvetna, hade jag en annan uppfattning. Den tredje dagen vaknade jag med en dröm. Mitt lilla barn hade inte gjort något illa. Han hade bara uppfört sig som han måste göra, med hans natur - och ändå var det någon som ville slå honom. Det var en kvinna, en självtillräcklig kvinna, en som visste hur det skulle vara. Och jag lät henne slå honom, jag tänkte att det kanske skulle bli bäst så för oss allihopa, men jag kunde inte förlåta henne. Och jag kunde inte förlåta mig själv heller, för att jag hade låtit det hända.

Det var min undermedvetna uppfattning som skulle segra. Jag gjorde som jag hade tänkt, började skriva detdär brevet till min psykolog. Men så ringde en av mina chefer - och plötsligt hade jag talat om för henne hur jag kände mig. Det ena gav det andra och snart hade jag talat med den andra chefen också - och fick veta att hon hade tänkt på samma sätt...! Hon hade lagt märke till vad som hade hänt och ville ge mig sitt stöd i saken. Det kändes bra. Nu visste jag att jag inte hade övergett mitt lilla barn. Jag hade försvarat det.


Ja, kära vänner, dethär var min arbetsvecka. Visst gjorde jag mitt jobb också, i alla fall en del av det. Jag minns ju att jag till och med har skrattat och skojat med mina kunder. Men det känns nästan som en dröm, lika avlägset. Nog kan ni väl förstå vad som tog det mesta av min energi...?
Andra bloggar om: arbete, arbetsliv, drömmar, känslor, motsättningar, psykosomatisk