Aragorns arv. Det är kluvet, som ni märker. Mänska, men inte helt. Det finns också en droppe alvblod. Hans förfäder får gåvor av gudarna, men förlorar dem igen, som en följd av sina felsteg. Denhär gången lyckades man inte stå emot den onde fursten. Maktens frestelse blev för stor. På samma sätt fortsätter det med Isildur - ja, bilden blir kanske ännu tydligare med honom. Isildur är en så viktig person för Aragorn. Med honom är han verkligen släkt, i rakt nedstigande led. Honom jämför han sig med.
Isildur kom undan. När Númenor sjönk, hörde han, hans far och bror, till det fåtal som lyckades komma ombord på ett skepp och ta sig till Midgård. Dethär skall nog inte ses som någon slump. Det var för att de inte hade stött den siste kungens krig mot gudarna. Igen ett slags belöning, tror jag man kan säga.
Men Sauron är ännu inte besegrad. Kampen mot honom fortsätter på fastlandet. Igen väljer Isildur den goda sidan - och han kämpar väl. Det är han som hugger maktringen av Saurons finger och säkrar det godas seger. Han är verkligen en stor hjälte. Men hans nästa handling förtar en del av segern. När Isildur väl fått maktringen i sin hand, förmår han inte göra sig av med den. Han vill använda den istället, bygga upp ett nytt och mäktigt rike på Midgård. Därmed är fröet sått för nästa tidsålders kamp med onskan, den som Tolkien berättar om i sin ringsaga.
Andra bloggar om: Aragorn, arv, fantasy, Isildur, JRR Tolkien, kungar, maktringen, ringsagan, Sauron
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar