Det lilla barnet - och Anden

Det är så mycket som jag skulle vilja skriva om. Inget tungt just nu, utan lätt och glada och lite nyfikna tankar. Men jag vet inte i vilken ända jag skall börja...

Först skulle jag vilja säga att jag tyckte så mycket om era kommentarer till det förra inlägget. Extra mycket. De var så bra, så rätt på. Detdär med att säga hur man har det, to speak one's mind, som man säger på engelska, det har vi visst alla upplevt. Man börjar känna sig lättare. Visst kostar det på, det är inte utan risker, men det finns något att vinna också.

Loppispoppis undrade hur man kan bli så rädd att man blir sjuk. Jag har funderat lite på det. Jag tror inte att det har att göra med hur mycket rädd man är utan mera om känslighet. Hur mycket det behövs för att rädslan skall komma upp till ytan. Jag tror att vi alla är oerhört känsliga, innerst inne. När vi var nyfödda grät vi ofta, för allt möjligt. Vi tänkte inte att dethär är inget att gråta för, dethär händer alla. Vi bara grät, för att något gjorde oss upprörda. Vi analyserade inte. Vi hade inte lärt oss att bita ihop.

När jag var tolv år, slutade jag gråta. Jag bestämde mig för det - och så blev det. Varför skulle man gråta, när ingen ändå brydde sig. När ingen ville ta en på allvar. Under psykosen kom tårarna tillbaka, i stora mängder. Igen grät jag som ett småbarn, så att tårarna sprutade. Det är hopplöst, behövde jag bara tänka och så sprutade tårarna igen. På samma gång var jag förstås en vuxen som såg mig själv gråta på detdär sättet och undrade hur det var möjligt.

Ni som har läst mig en tid, minns kanske att jag hade en babybild som porträtt av mig själv. Jag tyckte att det kändes rätt. Psykosen tog av mig lager efter lager av de nödlögner som vi bygger upp kring oss själva, för att skydda vårt lilla barn. Meningen är god, men till sist blir skyddet liksom en fälla. Det lilla barnet blir så inlindat att det inte kan andas längre. Just före psykosen trodde jag att jag skulle dö. Fast jag var fullt frisk, så började jag förbereda mig på det. Men det var mitt lilla barn som behövde hjälp. Det höll på att kvävas.

Bebis-jag

För att göra ett tvärt hopp, så tycker jag att det är underbart att kristendomen hyllar det lilla barnet, jesusbarnet. Det vill jag också göra.

Så idag försöker jag lyfta fram mitt lilla barn. I speak my mind mera än någonsin förr. Mer och mer vågar jag tro på mig själv, att det jag tänker och känner är det rätta, just för mig. Ibland tycker jag det går för fort, att jag förändras för mycket och för snabbt. Det måste finnas ett jämviktsförhållande mellan hur mycket jag 'luftar' mitt lilla barn och den tillit som jag känner. Nu talar jag inte om den sorts tillit som säger 'det ordnar sig' eller 'du skall se att allt blir bra' och menar det på ett bokstavligt sätt. Det är ju inte fråga om någon jultomten-tillit...

För det lilla barnet är ju också Anden inom mig...

Nej, det kan jag väl inte mena. Det låter dumt, som ett konstigt tankehopp, men något finns det väl ändå där som stämmer... Anden tror jag är den del av mig som verkligen vet vem jag är, vilka gåvor jag har och hur jag kan använda dem... Anden är stark i det lilla barnet, eftersom det ännu inte har lärt sig att ljuga. Kanske är det på det sättet som det lilla barnet och Anden hör ihop... Men det lilla barnet kan ännu inte använda sina gåvor, det är för hjälplöst. Det är därför man måste komma tillbaka. Först blir man hårdare och sedan mjukare igen, mer och mer som det lilla barnet. Bli som ett barn igen, sade ju också Jesus. Men ett barn som har en vuxens möjligheter att låta gåvorna komma till uttryck. Jag tror det är det som Anden vill, att jag skall använda mina gåvor. Kanske är det det enda som den verkligen vill? För Anden är annorlunda, så annorlunda. Den bryr sig inte om ifall jag har framgång, bara att jag använder mina gåvor. Den bryr sig inte om samhällsskick eller lagar heller, den är oberoende av mänskliga förhållanden. Anden finns i världen, men också utanför världen, utanför tiden.

En ikon är tänkt att vara en port till den andliga världen

Anden är inte jultomten. Anden är stark och god, men har sina egna mål. Den vill komma till uttryck. Den vill använda mig och mina gåvor - eller är det jag som använder den...? När man är i Anden, vet man inte skillnaden...

Andra bloggar om: andlighet, barn, jultomten, kristendom, känslighet