Snubbelgubben, forts

Det är svårt att skriva nu. Bloggtorka, som man säger. Fast jag vet nog vad det beror på. Vi har haft ett möte igen, om min tredagarsvecka, och det är det som jag har i tankarna... Men jag vet inte vad jag skall skriva om det och inte heller om jag vill... Men det går inte att skriva om något annat heller, inte ännu. Det är mötet som ligger överst, det måste bort först... Jag har två möjligheter, antar jag. Att skriva vad jag tänker - eller att bara vänta ut känslorna.

Min första känsla var att jag inte vill. Det lönar sig helt enkelt inte (se Snubbelgubben). Varför skall man anstränga sig och försöka förklara, när man inte har någon kontroll över hur det man säger kommer att uppfattas? Med ord är det precis som med konstverk. Så fort man har sagt något, förlorar man kontrollen över det sagda. Någon annan tar ens ord och omformar dem efter sitt eget sinne, ger dem en mer eller mindre förändrad innebörd.

Det är förstås oundvikligt - och kan vara givande också: Jaså, du förstod mig på det sättet...! Ja, säger kanske den andra. Var det inte så du menade då...? En sådant samtal tror jag nog kan föra oss närmare varandra. Men det förutsätter en respektfull hållning. Man måste vara medveten om att den andra mänskan egentligen är en annan värld. Man kan inte tro att man vet bättre...

Nedan ett par lösryckta tankar.

Hypotetiskt. Om jag visste allt om en annan mänska, skulle jag då tänka och känna precis som hon...? Skulle jag då vara hon...?

Ett minne från när jag var barn. Också då funderade jag på hur det skulle kännas att vara i en annan mänskas medvetande. Varför är jag jag och inte någon annan? tänkte jag och så svindlade det till, som om det verkligen skulle hända. Fast jag är inte säker på vad jag väntade mig. Att jag skulle bli en annan? Att jag skulle bli insläppt i någon annan mänskas medvetande? Jag minns bara att det svindlade. Det var en ny och oväntad utsikt.

Tankar, med Tommy Körberg

Andra bloggar om: arbetsliv, kommunikation, snubbelgubbar, Tankar, Tommy Körberg