Hur det gick

Förra veckans möte. Jag och mina tre chefer träffades ännu en gång för att se om vi inte skulle kunna komma överens utan att ta med någon utifrån, från arbetshälsovården.

Jag skall inte gå in på några detaljer, det vet ni ju att jag inte kan. Men jag vill berätta hur det det gick och vad som hände inom mig, för det tycker jag är så intressant - ja, nästan fascinerande. Jag borde ju ha blivit ledsen, men istället blev det nästan tvärtom.

Man brukar ju skoja: Operationen lyckades, men patienten dog... Men i mitt fall var det nog mera såhär: Operationen misslyckades, men patienten blev frisk... Det stämmer väl in på vad jag kände efter dethär mötet - om ni kan föreställa er att jag är både läkaren och patienten.

Med det vill jag säga att jag inte mötte någon förståelse för mina synpunkter. Jag hade förberett mig väl, men inget av det jag sade verkade gå hem. Operationen gick således fel. Men konstigt nog fick det mig att känna mig bättre till mods. Rädslan försvann. Så patienten tillfrisknade.


Konstigt, eller hur? Men jag tror nog att jag förstår mig själv. Kommer ni ihåg vad jag skrev förra veckan, före mötet? Jag försökte ju känna efter vad det var som jag var så rädd för (se entententen, Den andra rädslan) och kom fram till att det hade med kommunikationen att göra. Jag var rädd att jag inte skulle kunna nå de andra med mina ord. Det var därför som jag måste skriva så mycket, som jag ansträngde mig så att jag nästan blev sjuk. Jag tänkte och tänkte och de rädda tankarna höll på att ta över kontrollen. De började hota min hälsa. Men till sist hade jag ju ändå vett att sluta. Jag kunde sätta stopp.

Man kan säga att jag var väl förberedd, när jag gick till detdär mötet. Jag var klar över vart jag ville komma och jag hade också funderat över vilka ord jag skulle använda. Jag tyckte att jag förstod läget, vad som hade hänt och varför. Det fick mig att känna mig lugnare, men helt lugn blev jag ju inte. När mötet kom närmare, kom också rädslan tillbaka, om än i mindre grad. Jag hade mina ord, men skulle de kunna ta emot dem?

Jo, det kändes bra att vara förberedd, men det kan ha haft sina nackdelar också. Om jag tyckte att jag inte fick någon förståelse, så kan det nog hända att de andra också hade den känslan. Jag hade tänkt igenom, jag visste var jag stod - så kanske kände de precis som jag, att det var som att tala med en vägg...?

Kanske var det så. Men jag kan inte säga att jag ångrar mig. Vissa gånger är jag som en vägg. Jag förhandlar inte om allt. Det är så konstigt. Man kan säkert säga att jag var i underläge, det var ju jag och så mina tre chefer. Men jag har en inre säkerhet som inte bryr sig så mycket om omständigheterna. Gång på gång gör den mig förvånad och lite skrämd också. Förr visste jag aldrig om jag hade rätt. Får jag verkligen tänka såhär...? Halva jag höll med den andra sidan. Men nu tvekar jag inte längre. Jag lever visst redan i 'bravärlden' (jfr Dyr... bar).

Lite ångerfull är jag kanske ändå, när jag tänker efter. Jag skulle kanske inte ha varit så... utmanande. På det sättet var jag med om att skapa två olika sidor, min och deras. Det skulle ha varit bättre om jag hade kunnat förstärka vikänslan istället... Men egentligen vet jag inte hur det skulle ha gått till. Jag har försökt att se till dem också, till helheten. Talat om den stress som vi alla känner, hur vi skulle behöva hitta ett annat sätt att förhålla oss till arbetet. Men det går inte fram. Då går det bättre att tala om sina krämpor, hur mycket man lider. Då får man hjälp - och de andra får rusa vidare, precis som de vill. Men det sättet är inte så bra för mig. Jag vill ju vara frisk - och det går inte att klaga övertygande utan att börja må sämre. Inte för mig. Min kropp är så känslig. Jag påverkar den med mina tankar, genast.

Nej, nu går det som det går. Kanske hycklade jag bara min ångerkänsla, jag börjar nästan tro det... :) För egentligen försvann rädslan, så fort jag hade mött mina chefer. Nu visste jag att de inte kunde förstå mig. Men om de inte kan förstå mig, varför skulle jag vara rädd för att de inte kan förstå mig...?! Jag behövde inte ens tänka tanken. Rädslan bara ramlade av. Den bestod av ansvarskänsla också. Jag måste försöka förklara mig och nu hade jag gjort det. Jag hade försökt, men utan att lyckas. Too bad, men vad mera kan jag göra...? Egentligen ser jag det inte som något misslyckande heller. Vi behöver inte vara eniga. Det är deras rätt att ha ett annat synsätt, så länge som de vill. Det gör inget att vi inte kan ordna upp dethär själva, att vi måste be arbetshälsovården om hjälp.

Rädslan ramlade av. Ja och när jag hade talat med min psykolog, då kom glädjen också. Jag tror att hon förstod mig. Att hon förstod dethär att jag måste akta mig för att kalla mig sjuk, eftersom det får mig att må sämre. Men att jag ändå behöver ett sjukintyg...

----------

Ja, vi får se hur det går. Jag kände mig så lätt, när jag skrev dethär. Men just nu fick jag reda på något som tog ner mitt humör några grader... Att lära sig att leva i osäkerhet... Ni råkar inte veta om det finns någon snabbkurs? :)

Andra bloggar om: arbetsliv, motsättningar