Skilda världar

Mitt goda humör är tillbaka. Min högt värderade sinnesfrid. Jag märkte det igår, när jag hade gått och lagt mig. En liten glädje, en liten tillförsikt. Två och en halv dag tog det denhär gången... Fast jag undrar vad jag menar, egentligen. Inte har jag haft någon stark ångest. En viss ångest, ja - ibland. Trött, ja. Ofokuserad, ja. Men inte är jag så pigg nu heller, med huvudvärk och efter en orolig natt - och ändå känner jag en skillnad. Det känns som om jag skulle ha tagit tillbaka... trådarna, de trådar som jag har lämnat hos andra mänskor, framför allt under detdär mötet (se de två föregående inläggen Snubbelgubben och Snubbelgubben, forts). Ja, just det. Nu tror jag jag vet jag vad det betyder också. Mitt medvetande har varit splittrat. En del av mig har suttit fast i dem. Jag har sett på mig själv med deras ögon, med vad jag tror är deras ögon. Jag har inte varit helt inne i mig själv, inte hel. Men nu känns det redan helt annorlunda.

Jag vet vad jag vill skriva om också. Det blir mera om kommunikation, om våra försök att nå fram till varandra. En annans medvetande är som en annan värld. Det var det uttryck som jag använde i Snubbelgubben, forts. Nu skulle jag vilja gå in i dethär uttrycket, förklara vad jag lägger in i det, hur jag egentligen menar.

Ett medvetande är som en värld i sig. När jag ser på en annan mänska, kan jag fundera på hur det ser ut i dendär världen. Skiner solen just nu? Hur ofta är det solsken där? Eller är det en värld med mycket moln och regn? Det kan betyda bördighet, bara det inte blir för mycket fuktighet. Då blir jorden vattensjuk. Eller är det kanske en värld med en dramatisk väderlek? Hetta omväxlande med storm och skadegörelse...


Klimatet är viktigt. Hur känns det att vistas i denhär världen? Skulle jag välja den som semestermål? :) Men jag har också andra funderingar kring våra olika medvetanden. I de andra världarna finns också byggnader, byar och städer, all slags mänsklig odling. Kultur. Civilisation... Hmm. När jag skriver såhär, då blir det som om klimatet skulle vara den ärftliga faktorn och civilisationen det sätt som världarnas olika herrar... nej, gudar... har lärt sig att hantera det förutgivna. Jag hade inte tänkt det så från början, så vi får se vad det går att få ut av en sådan jämförelse... I alla fall ville jag komma fram till att kulturen, odlingen, kan vara mycket olika. En gud har en teknisk orientering. I hans värld är städerna stora, det finns mycket industrier och produkterna är långt utvecklade. En annan gud tycker att det mesta är bra som det är. Han har en stark känsla för naturen, vill inte gärna ingripa och förändra. I hans värld är spåren av mänsklig närvaro inte så synliga.

Nu skall jag försöka lämna världsliknelserna. Vad jag ville komma fram till var att våra medvetanden kan vara just såhär olika. När jag var liten, utgick jag från att alla var som jag. Ju äldre jag blir, desto mera ser jag olikheterna. En skillnad som på sista tiden har lagt märke till, om och om igen, är sättet att tänka. Det handlar inte bara om att somliga tänker snabbt och andra långsammare utan mera om hur man förhåller sig till tankarna. Jag tror att jag själv är en mänska som gärna vill ha ordning och reda. Hemma i min bostad är det ostädat, men jag vet i allmänhet var jag har saker. Jag har mina system. Men faktiskt är jag ännu mera noggrann med huvudet (och kanske datorn!) än vad jag är med bostaden. Det blir liksom viktigare ju närmare mig själv jag kommer.

Jag är inte någon matematiker och ändå är logiken så viktig mig. Saker och ting skall hänga ihop. Jag kan anstränga mig något fruktansvärt bara för att få dem att göra det. Delvis har det väl med min känsla av trygghet att göra - eller snarare otrygghet. Logik ger en känsla av mening och meningen ger en känsla av säkerhet. Jag vet vad det är som pågår... Fast då säger logiken att jag skulle kunna ändra på dethär, om jag bara kom på ett annat sätt att skapa trygghet... Det är säkert sant, men inte hela sanningen. Något av mitt ordningssinne måste nog vara medfött också. Jag kan ju njuta, när jag reder ut en härva. I min värld fanns det nog från början en hel del symmetri.

Och varför skriver jag om dethär? Jo, för att försöka förklara varför jag blir så upprörd, när kommunikationen inte går hem. Det beror inte på att jag inte har förklarat mig. Inte heller på att de inte skulle ha försökt att förstå. Oförståelsen sitter djupare än så. Vi är helt enkelt skilda världar... Jag har ansträngt mig så mycket, men när jag lägger fram mina tankar, är de inte mera värda än vilken lösryckt tanke som helst. Många mänskor bryr sig inte alls i logik och sammanhang. Det är helt enkelt inte viktigt för dem. Deras fokus är på något annat. Någonstans inser jag att det är deras rätt, men på samma gång är jag helt oförstående. Hur kan de bara...!


Efter mitt förra möte om tredagarsveckan, fick jag en plötslig, men inte oförklarlig vurm för sudokuspel. I tre dagar fördjupade jag mig i sudokuspelens klara och logiska värld. Siffror, tänkte jag, humanisten. Vad det är skönt med siffror! Varje siffra har sin egen plats och det finns bara en enda lösning. Underbart! Äntligen har jag hittat ett ställe där det råder lugn och ordning. Här finns inget utrymme för missförstånd... Så kom nästa tanke. Men de skulle ju kunna strunta i reglerna. Tänk om de sätter nior i alla rutor, bara för att de tycker att det är en så stor och stilig siffra...!

Ibland vill jag bara ge upp. Varför skall man försöka nå fram, när vi ändå upplever allt så olika? Men, å andra sidan, vad har vi egentligen för alternativ? Vi är skilda världar, men vi längtar också efter gemenskap. Vi vill inte vara ensamma i den stora svarta rymden. Resan till de andra planeterna är lång, kanske ogenomförbar, men när vi förstår det, tror jag att vi paradoxalt redan lagt ett stort stycke bakom ryggen. För den medvetenheten leder till respekt och respekt kan kanske, så småningom, leda till ett verkligt möte.

här kommer jag, till dig

Andra bloggar om: arbetsliv, inre världar, kommunikation, logik, sammanhang