Men jag känner mig trött. Sömnen blev inte så djup som jag hade hoppats på. Vaknade upp med några oroliga bilder i huvudet. Vi hade ätit middag tillsammans, igår på påsklördagen. Några mänskor, som i vanliga fall har hundra kilometer emellan sig, möttes ungefär halvvägs, på en nyligen uppiffad bensinstation. Halvvägs är ett bra ord. För flera av oss var det det första mötet. Vi var inte vana med varandra, inte just i denhär kombinationen. En brokig samling, med brokiga behov. Oro i luften. Finns här något för mig...?
Ändå gick det ju bra. Den fantastiska stämningen infann sig inte, men vi klarade oss. Alla försökte nog sitt bästa.
Till slut skulle vi hem igen. Då visade det sig att min nya gamla bil inte ville starta. Jag är inte säker på orsaken, skulle nog tro att jag kom ihåg att släcka lyktorna. Men också den prövningen klarade vi med heder. Med startkablar fick vi igång motorn.
En brokig samling, med brokiga behov. Som en provkarta över livet. Det är ju så det är, tycker jag. Vi kommer in i många sammanhang, sådana som vi inte själv har valt. Hemort. Släkt. Mycket i fråga om arbetet också. Och när vi hittar en livsvän, får vi ännu en släkt att lära känna och försöka förstå. Är det inte på dethär sättet som vi får de flesta av våra utmaningar i livet...? Eller våra möjligheter till utveckling.
Idag hade jag tänkt skriva om tillit, den möjlighet som jag tror jag står inför just nu. Det är förstås något som man väljer mer och mer, men ändå. Det känns som om jag skulle ha gjort ett större beslut också, ett vägval - och just de senaste dagarna.
Men vi får se om jag orkar. Det kan hända att jag hellre spelar dataspel hela dagen...! Det andliga är stort för mig, men ändå tvekar jag. Att skriva om det jag känner, verkar nästan fel. Så fort man lägger ord på det, uppstår fyrkantigheter. Och Anden är inte fyrkantig, får inte stängas in. Jag skulle vilja hitta ett sätt att skriva på som lämnar alla dörrar öppna.
***
Påsklördagar i början av 90-talet. Son - och dåvarande flickvän. Här var det ännu jag som fick klä ut. Ett år senare försökte jag följa sonens anvisningar. Tufft skulle det vara! (Dethär är foton av foton, som ni märker.)
Andra bloggar om: andlighet, carulmare, fyrkantighet, livet, möjligheter, påsk, tillit, utmaningar
Så underbart fina bilderna på sonen och dåvarande flickvän:)
SvaraRaderaJag blir väldigt nyfiken på ett sällskap på en omgjord bensinmack. I mitt huvud blir det väldigt fina filmiska bilder.
Spännande möten tycker jag det låter som. I all enkelhet. I alla möten med andra finns möjlighet att utvecklas, tror jag. Tillit låter intressant, hoppas få höra om det såsmåningom.
SvaraRaderaGlad påsk till dig =)
Jag tänker också väldigt mycketpå det där med tillit. Dessutom vill jag gärna skriva det med det sista t:et bakvänt. Men jag har inget grafiskt program i min pc. I min gamla nu döda mack hade det gått. Jag tror det är en bild, det där med det bakvända t:et om att tillit är tillit hur man än ser på saken. Men jag vet inte.
SvaraRaderaDu har ju helt rätt, Bless. Det sista t:et borde vara bakvänt. Jag ser det som att det sist t:et gör en rörelse till, inte från. Eller kanske bildar de tillsammans nästan en cirkel, en famn!
SvaraRaderaBless och Loppispoppis: Jag tycker nog att alla möten är spännande - och ofta förvirrande också - och tröttande. Det hände så otroligt mycket bara under några korta minuter. Det finns så mycket att uppfatta och ta ställning till, håller ni inte med om det...?
Loppispoppis: Ja, det blir nog mera om tillit, snart.
Glad Påsk, båda två!
Jag har länkat till dig, för jag tycker att din blogg är så läsvärd. Jag hoppas att det är okej ? Kramar...
SvaraRaderaMöten är spännande - och speciellt med dem man inte träffar så ofta. Det händer alltid något, minnen kommer upp och idéer föds. Det är nog lite energi man får. Även om det kräver energi av en själv.
SvaraRaderaMan både ger och får.
Vilken sötnos till son även du har och dåvarande flickvännen var en mycket söt påsk-käring ( stavar medvetet som en dalmas - det låter så gott)
Det ör svårt md tillit och tro. Känner mig förvirrad och läser här och det är som att läsa sig själv, ibland, om du ursäktar och förstår...sina egna tankar.
SvaraRaderaDet är svårt med tillit.
Gisan: Tack! Jag länkar till dig också. Jag tänkte faktiskt på det, just idag. Let's keep in touch! :)
SvaraRaderaInkan: Visst känns det i magen, när man bläddrar i gamla fotoalbum? Så nästan outhärdligt gulliga de var! Jag kommer ihåg hur det blev två mössor: Gossen ville ha sin finaste skärmmössa, den med namnet på ett ishockeylag på. Mamma tyckte det var för kallt för sådan huvudbonader. Så det blev en kompromiss, båda mössorna. På påskhäxedagen kunde det väl gå an...
Manon: Känner ofta igen mig i dig också. Är det jobbet som du tänker på?
Visst är det svårt. En väninna sade det så bra: Folk blir avundsjuka, när de får höra hur jag lever. Men de fattar inte vilket helvete man först måste ta sig igenom, innan man vågar ta beslutet.
All utveckling i livet beror på våra möten.
SvaraRaderaTillit är stort. Skadad tillit är svårt att reparera.
Jag vill gärna "keep int touch". Tycker om din blogg. Det säger mig att jag tycker om dig. Kram
SvaraRaderaJag känner igen det du säger om att inte ringa in Anden... så kan jag känna det ibland kring saker som jag håller på att upptäcka. Det får liksom inte störas medan det är under utveckling... och ändå vill man börja formulera det... Det är inte lätt att veta hur konkret man ska vara i ett sådant läge! Är det väldigt känsligt ska du kanske vänta med att formulera det offentligt? Så att du först får hitta dina egna hörnstenar?
SvaraRaderaTillit är ett stort och svår-inringat område... och så flyktigt, ungefär som Qi säger. Lätt att rasera och svår att bygga upp...
Så fina bilder, på sonen!
Hej Carulmare! (och nu stavade jag rätt för första gången!! ;-))
SvaraRaderaJa, allt är bra nu, det tummar vi på! =)
Jag tolkade aldrig dina ord som en förebråelse mot oss andra, utan jag blev nog mest rädd att mina ord hade sårat Manon, när jag insåg att man kunde misstolka det jag skrev. (det tycker jag är så hemskt!!)
Krångligt är det ibland!
Tack för dina fina ord om att du tycker om det jag skriver. Blir generad, men glad! Nu blir det lätt att säga att jag gillar ditt sätt att skriva också, men oavsett hur lätt det blev så är det en åsikt som jag står för! =)
När du kommenterar på Manons blogg känner jag ofta att dina kommentarer kunde vara tagna ur mitt eget huvud!
Ha en bra dag!
Glömde mitt namn ovan!
SvaraRadera/ Ullis
Hej, Qi! Är du tillbaka från resan? Möten är viktiga, som här på bloggen också. Kanske kan man säga att man blir tillsammans med andra?
SvaraRaderaGisan: Jag tycker om din blogg också - och detdär trädet som du målade! Men jag skall återkomma till det, på din sida. Kram så länge
Visionary Soul: Jag vill nog gärna skriva just medan det är i vardande. Jag vet inte riktigt varför, kanske för att det blir mera intressant på det sättet, både för mig och de som läser. Man kan följa med och se hur det gick... Jag kan förstås missta mig, men det skulle jag vilja tillåta mig...
Hej Ullis! Ja, nu blev namnet rätt! :) Det andra blir nog också bra. Ingen har sagt något sårande, någon misstolkning finns ju inte heller. Jag tror det mera handlar... om att blogga. Det är otroligt givande, rekommenderas!, men ger också många tankeställare. Man får öva sig på att sätta en gräns. Vad vill jag skriva om och hur skall jag ta upp det? Vill man skriva personligt, så är dehär frågorna ännu mera angelägna. Och just för att man måste ta itu med dem, är bloggandet så utvecklande.
Vad roligt att det är tvåvägs! :) Ibland låter jag bli att kommentera, för detdär har ju Ullis redan sagt - och så går jag vidare till en annan blogg!