onsdag 11 april 2007

Tillit och tillit

Å, jag vet inte. Tillit och tillit. Visst har jag tagit ett viktigt beslut, se entententen. Det tror jag fortfarande. Jag vägrade att tänka mig sjuk, fast det skulle ha stärkt min ställning i de förhandlingar som nu pågår. När jag märkte att sjuktankarna höll på att gå in i kroppen, när jag märkte att de började ta ifrån mig kontrollen, då sade jag stopp - och med en beslutsamhet som förvånade mig själv. Jag skulle inte bli sjuk, bara för att uppnå en fördel i våra förhandlingar. Det är att tänka friskt, att inte offra hälsan för trygghetens skull. Att säga nej till sjukvinsten.

Men ni skulle veta hur frestande det är - och hur lätt. Min kropp svarar så lydigt på allt som jag säger till den. Jag är ju fortfarande denhär mänskan som blir sjuk så fort hon inte är i perfekt balans. Denhär veckan har jag frossa och lite snuva. Illamåendet, rädslan, kommer och går, fast den har portförbud. Jag känner mig så trött, som om jag hela tiden går och släpar på något tungt... Å, jag önskar att jag kunde skaka av mig det. Det var så tungt att gå tillbaka till jobbet efter påsken, till detdär stället där de får mig att känna mig såhär. Där jag blir så utmanad...

Tillit och tillit. Men hur kommer det att gå? Tänk om de tycker att jag verkar så frisk att jag borde kunna arbeta fulltid? Vad gör jag då? Kommer jag att säga upp mig? Och också om vi skulle komma överens, vill jag vara kvar?

Ibland ser jag en bild av mig själv, när dethär är över (det går väl över??). Jag är kvar på mitt nuvarande arbete. Alla vet att jag inte kan arbeta så mycket, men jag tror nog att jag är ganska respekterad. Min självkänsla är ändå så stark. Jag får kanske också en viss uppskattning för min personlighet och mina tankar, men så mycket inflytande har jag väl inte. Man har trots allt satt mig på sjuksidan...

Ibland skymtar en annan bild. Skulle det vara så illa att bli arbetslös? Skulle det kännas mycket skamligt? Skulle jag klara av att betala mina räkningar som arbetslös? Ibland skrattar jag för mig själv och ser hur jag lever på arbetslöshetsunderstöd och arbetar gratis med något som jag själv tycker är viktigt. So what's the difference? Skulle jag då vara mindre samhällsnyttig än någon annan...?

Tillit och tillit. Att tro på sin rätt att finnas till. Att delta är viktigt, man blir tillsammans med andra - men på sina egna villkor. Jag kan bara göra det på mina egna villkor.


Lerig rännil - eller flytande guld?
I månaden april är det inte så lätt att veta


Andra bloggar om: , , , , ,

9 kommentarer:

  1. fantastisk bild och bildtext, carulmare. :)

    Jo, jag tror du har många val framför dig. Du gör stora val varje dag. Det är något som gör dig stark, vet du det? Andra behöver inte göra dessa val, de bara kör på. Dina val handlar om att möta dig själv, ditt jobb, friskheten, vara stark. Välja att vara frisk, varje dag. Välja att orka gå till jobbet. Välja att välja bort illamående och tankar.

    Vet du om att du är stark?

    SvaraRadera
  2. Ibland måste man välja - och man har inget facit.
    Så är livet. Ibland en chansning.

    Jag tror du vet hur du ska agera så att det känns bättre, att du har tid till eget förfogande så att du känner dig rik i själen.

    Tvivla inte på dig själv. Kram

    SvaraRadera
  3. Tack för två underbara kommentarer! De kändes så bra! :) Jag kan bara önska er detsamma i gengäld - och alla andra som läser dethär!

    SvaraRadera
  4. Jag kan bara hålla med de kloka kvinnorna ovan...

    Vilken vacker bild. Det är absolut guld, något annat kan det inte vara. Inte ens i april kan det vara annat än guld.
    Du gjorde guld av det leriga...

    SvaraRadera
  5. Lita på din magkänsla i ditt val. Du är värd att må bra! Kramar...

    SvaraRadera
  6. Hej. Jag känner igen mig i det du skriver. Jag försöker att leta efter det/dem som ger energi - och så sålla bort det/dem som tar. Ett detektivarbete. Men mödan värt på sikt tror och hoppas jag. Och det/dem som man inte kan sålla bort, jobbet och dyl. - de kan man lära sig att skydda sig bättre emot.
    Bara att hålla om sig själv, gör att man hushåller med energin...
    Låt det grumliga stå i stillhet tills det klarnar.
    Många kramar, Tina

    SvaraRadera
  7. Tack, Lady Starlight! Alkemi är lätt, med solens och vattnets hjälp...! :) Resultatet är kanske flyktigt, men vad är inte det...?

    Gisan: Ja, det är vi ju alla! Kram

    Hej Tina - och välkommen! Ja, kanske är det så jag ser på det? Jag brukar tänka att det måste bli ett utbyte, ett meningsfullt utbyte. Jag måste kunna ge av mig själv på arbetsplatsen, så mycket att det känns meningsfullt. Man kan inte bara låta bli att märkas... Men precis som du säger, det ger sig nog. Jag kommer nog att veta hur jag skall göra...

    SvaraRadera
  8. Hoppas att du är frisk snabbt! Jag tycker mycket om din slutkläm, att man har rätt att finnas till, men på sina egna villkor.

    SvaraRadera
  9. Tack, Katarina!

    SvaraRadera