fredag 6 oktober 2006

Morning has broken...

5 kommentarer:
...så jag skulle väl gå och lägga mig?


Men det gjorde jag ju inte. Jag satt kvar och hörde Cat Stevens sjunga Morning has broken, om och om igen och kände hur glädjen blev större inom mig för varje gång.

Andra bloggar om: , , ,

onsdag 4 oktober 2006

Fåraktigt

5 kommentarer:
Så lätt det skulle vara, om jag kunde tro att jag är ett offer. Då skulle de tycka synd om mig, eller hur? Själv skulle jag också tycka synd om mig. Jag skulle vara som ett lamm på slaktarbänken.

Nu är jag en bock istället. Jag stångas - och det är dem som det är synd om. Nu tycker vi alla synd om dem istället.


From The Bitch

2 kommentarer:
En sådan dag. En sådan kväll. Fullständigt slut. Uppåner. Osäker. Kanske rentav rädd.

Fast inte längre utsvulten. Jag har ätit en smörgås. Äntligen tid med det.

Tänk om jag skulle kunna släcka ljuset och bara vara borta ett tag...?

Undrar om de förlåter mig, om jag köper färskt kaffebröd och ett kort med texten 'From The Bitch'...?

Fast jag vet inte om jag orkar. Bryr jag mig verkligen...? Borde jag bry mig...?

Jag vet inte vad jag tycker om mig själv just nu.

Det är krig inom mig.

Självkommentarer Nattböcker Vresighet

1 kommentar:
Vaknade för tidigt - med ännu en kommentar till mig själv (syftar på Igen och igen) i huvudet. Jag skrev ner den och tänkte att det skulle gå att sova sedan. Men kommentarerna blev fler och fler, växte ut till en hel bok. Underligt vad det går fort att att skriva böcker i huvudet om natten. Om mina nattböcker skulle räknas, då skulle jag ha skrivit många många böcker. Vad jag är trött på mig själv. Vad jag är trött.

Men jag kan ju skriva upp idéerna bara. Då känner jag mig kanske lite mindre uppgiven. Då verkar det ju nästan som om jag hade koll på mitt liv.

Den första kommentaren hörde ihop med inlägget A beautiful mind. Den skulle handla om hur John Nash lär sig att ta reda på vad som är verkligt eller inte. Nej, kanske snarare om hur denna verklighetsprövning tvingar en mänska att bli medveten om sin egen fåfänga. Jag hade också en idé om hur filmen hade kunnat understryka detdär draget ännu mera. Ja, för jag tror att det är en viktig bit på vägen att bli frisk.

Hur jag från detdär kom in på en kärlekshistoria som jag hade på 80-talet, det vet jag inte. Jo, förresten: schizofreni -- psykos -- psykoser och förälskelser. As simple as that? Nej, kanske inte. För det fanns en annan väg också, från Sommarmannen. Jag skulle skriva en fortsättning till det inlägget och där skulle dendär gamla kärlekhistorien också komma upp. Det gällde att förklara varför jag valde att förälska mig i en man som jag visste att jag inte kunde få. Isn't that a fascinating theme? Ja, säkert skulle det räcka till en bok eller två...

Dethär inlägget tänker jag varken pinga eller indexera. Bibliotekarien i mig får ge sig. Grr.

Jag känner mig vresig och argsint. Bitsk. Och just idag som jag skulle behöva vara så pigg och trevlig på jobbet. Rentav charmant...!

Och måste det regna varenda dag...?!

Och guuud, vad det är skööönt att vara arg...!

tisdag 3 oktober 2006

Igen och igen

5 kommentarer:
i varje mänska
söker jag mig själv
och blir besviken

det var inte jag



Andra bloggar om: , , ,

måndag 2 oktober 2006

A beautiful mind

3 kommentarer:
Somliga mänskor kan säga saker så kort och kärnfullt. Här en replik från filmen A beautiful mind (2001) av Ron Howard och med Russell Crowe i huvudrollen:

Det är inte med hjärnan som man avgör vad som är verkligt - utan med hjärtat.

Bara på det sättet kunde matematikerprofessorn John Nash komma över sin schizofreni. Det innebar inte att han slutade se de personer som befolkade hans fantasivärld, men han slutade bry sig om dem. Han behövde dem inte längre. Med sina fantasigestalter som stumma åskådare tog han emot nobelpriset år 1994.

En film med verklighetsbakgrund. För mig, som har upplevt något liknande (se kategorierna gudomliga sjukan och verkligt och overkligt), kändes den starkt bekräftande. Bara genom självinsikt och kärlek tror jag att sådana sjukdomar kan besegras.


Andra bloggar om: Andra bloggar om: , , , , , ,

Historieförfalskning

2 kommentarer:
Förr var jag en historiker. Jag frågade wie es eigentlich gewesen war. Det förflutna var en slags rättegång. Vem hade rätt och vem hade fel? Det gällde att ta reda på alla fakta och ställa dem emot varandra. Meningen var, skulle jag tro, att jag själv på slutet skulle bli frikänd. Men det blev liksom aldrig så. Jag lade fram fakta på fakta, men ingen blev övertygad. Allra minst jag själv.

Nu tänker jag inte längre på samma sätt. Jag är inte någon historiker längre utan kanske mera... en profet...?! I alla fall ser jag hellre framåt - wie es vielleicht würden kann (om jag nu skall försöka fortsätta med tyskan, rätta mig den som kan). För jag tror att hur vi väljer att se på det förflutna, bestämmer vad som kommer att hända idag och i morgon. Så rättegången är slut. Det förflutna är över. Domen blev ett frikännande.

Dörren till framtiden är öppen...

Andra bloggar om: , , , , , ,

Nästa år

1 kommentar:

Jag såg på träden, på löven som började gulna och glesna, och sade: Vi blir ännu vackrare nästa år - eller hur?

Andra bloggar om: , , ,


söndag 1 oktober 2006

Pigg igen

Inga kommentarer:
Det är så konstigt. Det var så länge sedan jag hade vanliga förkylningar. Med halsont och snuva och hosta. Ja, och feber. Det har jag verkligen inte haft många gånger i livet. Jag minns en gång när sonen var liten och en gång när jag var ung studerande, men inte några andra gånger, inte som vuxen. Kanske någongång 37,2 - på den tiden när jag ännu brydde mig om att mäta. Istället får jag sådana här svackor. Jag blir tung i kroppen och i huvudet. Orkar inte röra mig, orkar inte tänka. Ofta har jag muskelvärk också.

De senaste fyra dagarna har jag haft en sådan svacka. Men nu, just nu, kände jag att tyngden lämnade mig. Jag hörde på musik - och så plötsligt ville jag ta några danssteg. Kroppen ville! Det blev en kort dans, för jag är rädd för att överanstränga mig, men å, så bra det kändes. Tänk om jag redan håller på att bli frisk! Jag har hållit mig inomhus några dagar, verkligen försökt att ta det lugnt. Inte ge kroppen något annat att arbeta med än förkylningen. Nåja, inte så mycket i alla fall. Jag arbetar ju bara tre dagar i veckan nu, så jag kan stanna hemma och vila. Behöver inte fråga någon om lov, inte klaga inför någon sköterska eller läkare. Inte berätta något på jobbet.

Nu känner jag mig trött igen... Inte anstränga sig. Inte anstränga sig... Jag tänker bli pigg igen...!

Andra bloggar om: , , , ,

torsdag 28 september 2006

Fågeln

1 kommentar:
En stor våg. Intensivt blå. Ett vassrör just innan vågen kommer och slår ner det. En fågel sitter och gungar på vassröret. Den är så lätt, så lätt. Den verkar inte ens märka de stora vågorna. Kommer den att hinna lyfta? Vill den? Vågorna är stora, men kanske inte så farliga. Det finns inte ett enda moln på himlen. Dessutom är fågeln rödbröstad. Det måste ju också betyda något...

Denhär bilden vaknade jag med i morse. Den såg förstås mycket bättre ut innanför mina ögonlock...

Andra bloggar om: , , , , ,

onsdag 27 september 2006

fredag 22 september 2006

Natten är svart

6 kommentarer:
Vinden svag och nästan ljum. Jag står på balkongen eller mitt i livet. Allt känns så verkligt. Så smärtsamt och så verkligt. Jag är med, en del av livet - och jag har misslyckats. Jag nådde inte fram.

Vad gjorde jag för fel? Hur blir det nu? Sade jag för mycket - eller för lite? Var finns jag - och var börjar hon? Jag vet inte. Förlåt. För säkerhets skull, förlåt.


Andra bloggar om: , ,

torsdag 21 september 2006

Dumblommor

7 kommentarer:

Här är en av mina 'dumblommor'.

Reglerna för att göra en sådan är verkligen idiotiska.

Den övergripande regeln är att jag skall slippa stiga upp och byta vatten eller tvätta av färgkakorna. Därför växlar jag mellan närliggande färger och skapar ännu flera toner genom att blanda med vitt. Jag har många vita färgkakor, där nyanserna får ligga kvar. Vit plus röd. Vit plus blå. Vit plus lila. Vit plus rosa...

En annan huvudregel är att jag inte skall behöva tänka ut något motiv. Jag börjar bara någonstans i mitten - och sedan får jag se.

För att ännu minska på min valfrihet håller jag mig till en enda form. Ett blomblad. Jag har inte kommit på någon annan form som passar mig bättre. Inte något kantigt. Ett blomblad kan man vända och vrida på, få det att passa in. Man behöver inte vara så exakt. Det skulle bli för petigt att arbeta med kantiga former.

Dethär är en mycket behärskad dumblomma. Jag lyckades hålla mig till reglerna nästan ända till slutet. Jag var alldeles matt, när jag blev färdig med den - av ren behärskning. Det finns så många färger och former här i världen och det är så frestande att prova på dem alla. Små avvikelser kan göra en målning intressant. Många gör den bara plottrig.

Färgerna på blomman är ungefär som i verkligheten. Bakgrunden blev en konstig färg. Kanske skall jag försöka fotografera i lampljus istället?

Andra bloggar om: , , , ,

tisdag 19 september 2006

Dumma regler

6 kommentarer:

Jag gillar regler. Dumma regler. Helt och hållet meningslösa.

När jag följer dem, tänker jag inte. Vilar jag.



Andra bloggar om: , , ,

torsdag 14 september 2006

Turn, turn, turn

8 kommentarer:
Ännu ett inlägg i denna kategori (verkligt och overkligt). Sedan får det räcka. Efter dethär skall jag bara skriva små små inlägg, lättsamma och trevliga, med vackra bilder... Tror jag.

Det blev lite för mycket, har jag ju antytt. När jag hade berättat om psykosen, på jobbet och här på nätet, då kände jag mig så öppen på något sätt. Dörren in till mig stod vidöppen och vinden blåste i mig. Jag ville stänga, men visste inte riktigt hur jag skulle göra.

Jag kände mig svag, darrig. Fast jag tyckte att jag var så cooool, när jag berättade, tog det ändå på. Jag hade lämnat ut mig själv, fast jag inte ville låtsas om det... Lämnat ut mig själv. Det är kanske inte heller rätt ord? Inte åt mina arbetsgivare i alla fall. Jo, jag visade dem ett stort förtroende, men inte upplever jag att jag är i deras händer. Jag finns hos mig själv. Jag har en trygg och fast känsla inom mig. Jag klarar av dethär... Om jag lämnade ut mig, då var det mera till förändringen. Jag öppnade mig för förändringens vind, lät den blåsa igenom mig.

Jag har en känsla av att när man gör det, när man öppnar sig för förändringar, då händer det något med... ens energifält. Ja, jag tror jag skall använda det ordet, fast jag egentligen ogillar att låta mystisk. Men jag vet inte något bättre. Det kändes alltså som om mina energifält skulle ha trasslat till sig, som om dendär vinden skulle ha skapat oreda bland mina energimönster, som om det var därför som jag var så svag och darrig. Därför ville jag sluta om mig, stänga dörren och få ett snabbt slut på blåsten. Men jag visste inte riktigt hur.

Jag försökte med att gå ut i skogen, trodde att jag kanske kunde få kraft från jorden själv. Och jag försökte med att låta en vän hålla om mig, låta honom ge mig kraft. Ingendera lyckades. Det doftade gott i skogen och vi hade en rar stund tillsammans, min vän och jag, men inte blev jag starkare av det.

Vad som till sist hjälpte är ganska intressant. Det var inte nytt för mig. När det hände, tänkte jag att dethär visste jag ju redan. Jag hade bara glömt bort det. Fast inte vet jag om jag skulle ha haft så stor nytta av att minnas. Om jag skulle ha kunnat frammana denhär känslan, innan den verkligen kom. Kanske?

Nåja. Vad som hände var att jag blev lite otålig. Med ens kände jag en liten liten avsky för det som jag hade gjort. Att jag bara iddes...! Jo, förändringen var väl bra, men varför så mycket ståhej...? Egentligen är det ju nästan inget som har hänt. Om jag nu nödvändigtvis måste berätta det, så skulle jag ju ha kunnat säga det på fyra rader. Vilket tidsslöseri! Det finns ju så mycket roligare saker att hålla på med... Och vips kom min energi tillbaka. Dörren slog igen och vinden slutade blåsa. Jag var för mig själv igen, ensam och utanför världens rörelser. Haha, tänkte jag, belåten. Nu kan jag göra vad fan som helst. Nu skall jag ha roligt. Jag bryr mig inte ett skit...

Gud, vad det var skönt! Jag kände mig så hel igen! Enstörig halvskum liten, men hel. Lycklig.

Och som så ofta fick jag en sång i huvudet. Turn turn turn. For everything there is a season...


Följande inlägg hör ihop: 1) Mera blåsväder 2) Speglar 3) Inledningar 4) Mera om blåsvädersdrömmen 5) Jag kan, jag vill 6) Mitt liv...? 7) Sockerskålen 8) Ta plats 9) Turn, turn, turn

Andra bloggar om: , , , , ,

Ta plats

3 kommentarer:
Ännu något om min rädsla. Den fanns ju med i drömmen också. Jag fick det att börja blåsa, men jag kunde inte (i motsats till Jesus!) stilla stormen.

Det är en ganska bra beskrivning av hur jag ser på livet just nu. Jag vill gärna ha förändring, men inte för mycket på en gång. Det är viktigt att jag själv får ha kontrollen, säga stopp när det behövs - och jag är lite rädd för att det inte skall lyckas.

Denhär bloggen passar bra in i det resonemanget. Jag började i julas med att berätta om mina sexuella fantasier och vad jag tror om dem. För första gången gick jag ut med dehär delarna av mig själv. Sedan började jag lätta på min anonymitet, lite i taget. Meningen var att min inre och yttre värld långsamt och försiktigt skulle närma sig varandra. Det igen hoppades jag skulle ge mig ett allt bättre flöde, från det inre till det yttre. Att min yttre värld allt mer skulle börja likna min inre, forma sig efter den - så att jag äntligen kan börja ta plats i denhär världen...! Jag vill leva det som är jag. Jag vill delta. Jag känner att jag har något att ge. Jag är innerligt trött på att vara hemlig...!

Ändå blev det lite mera än jag hade tänkt. Jag hade inte tänkt berätta om psykosen, vare sig på jobbet eller här. På jobbet väger jag mina ord - och här orkade jag bara inte. Jag skämdes inte eller så, jag är ju nästan lite stolt över min psykos! men jag tänkte att det skulle bli så mycket att skriva - och på sätt och vis höll jag redan på att berätta, i romanform.. Men så hände det i alla fall. Inte som jag hade föreställt mig, När jag till sist berättade så var det inte bara om psykosen utan om något mera. Den ingick i ett större sammanhang. Dethär sammanhanget. Det sammanhang som handlar om att förändra. Att ändra på den yttre världen så att den passar bättre i hop med den inre.... Att det gick som det gick passar egentligen så väl in med dehär tankarna att jag nästan tror att jag hade planerat dethär också...

I alla fall har jag inte något emot det. Jag börjar bli van. Det känns inte så farligt att vara dendär mänskan som har dehär sexuella fantasierna och som också hade en psykos år 1998. Jag är en knäppis, skall jag börja säga, med ett småleende. Det är därför som jag inte kan arbeta heltid. Det förstår ni väl att det tar på att vara en knäppis...!

Jag kommer att tänka på en rad i en sång av Bo Kaspers orkester: Och kör vi ihjäl oss, så gör vi det med stil...! :)


Följande inlägg hör ihop: 1) Mera blåsväder 2) Speglar 3) Inledningar 4) Mera om blåsvädersdrömmen 5) Jag kan, jag vill 6) Mitt liv...? 7) Sockerskålen 8) Ta plats 9) Turn, turn, turn

Andra bloggar om: , , , , , ,

onsdag 13 september 2006

Sockerskålen

4 kommentarer:
Drömmen och dikten. Båda, skulle man kunna säga, vill komma åt detdär som vi vanligen kallar verkligt. I drömmen skapar jag verklighet, lite till min egen förskräckelse. Med dikten säger jag att vi kan välja vad vi ser. Jag skulle inte ha behövt tänka just på detdär sättet om mina medmänskor. I varje ögonblick finns det många sinnesintryck att välja bland och ännu flera möjligheter till tolkningar.

Måste det vara på det sättet? Ibland längtar jag tillbaka till mitt tidigare synsätt. Det hade sina brister, det höll mig kvar i psykosen, men det hade sina fördelar också. Allt var så enkelt och klart. Där var jag och runtom kring mig var världen. Verkligheten. Allt som jag upplevde, som jag såg eller hörde, som jag tog i eller luktade på - det fanns. Det var var ingen tvekan om det. Det kändes tryggt... Nu känns det ibland som om marken skulle gunga under fötterna på mig. Jag tar små små försiktiga steg. Är det klokt att gå åt dethär hållet? Kommer jag att sjunka eller håller marken? Är jag på rätt väg...? Verkligheten har blivit något subjektivt, något som beror på mig. Kan det vara riktigt...?

Ibland är jag rädd att jag är i psykos nu också. Dethär subjektiva draget - det finns ju i psykosen också. På ett sätt är det inte så stor skillnad mellan nu och hur jag såg på världen, medan jag var i psykos. Man skulle kunna säga att jag bara bytte ut en psykos mot en annan - med bättre innehåll... Nej, förresten. Nu trasslar jag in mig. Psykosen uppstod ju för att jag såg på verkligheten som något utanför mig själv. Det är bara när jag ser tillbaka, med dethär nya synsättet, som jag kan upptäcka det subjektiva draget. Att jag skapade en egen verklighet, min egen mardrömslika värld.

Det var ju bra att jag fick det utrett. För jag tyckte inte om denhär likheten mellan psykosen och det sätt som jag nu ser på verkligheten. Snart tio år efteråt är jag fortfarande livrädd för att jag skall hamna i något liknande igen...

Nej, jag behöver väl inte vara rädd. Psykosen bygger på ett objektivt synsätt. Jag - och världen. Jag erfar den med mina sinnen. Den är skild från mig. Dethär nya synsättet är subjektivt. Jag väljer och tolkar, bygger upp min verklighet. Det är så det går till. Så länge som jag har tillräckligt mycket kärlek, till mig själv och till andra, kan jag omöjligt bygga upp en psykos... Ja, det skulle vara en kärlekspsykos i såfall... Ja, nu kommer jag ändå till dendär likheten. Från min nya utblick blir ordet psykos ganska meningslöst. Det skulle kunna stå för alla möjliga subjektiva skapelser - eller också bara för sådana som är skadliga, som man skadar sig på.

Jag förstår nog, om ni tycker dethär är trist och trassligt. Vem annan än en mänska som har varit i psykos kan bry sig så mycket om vad som är verkligt...? Jag minns en grundbok i filosofi. Där var det någon som sade ungefär såhär: Jaja. Ni kan grubbla som ni vill, men ändå är det inte en enda av er som tar fel, om ni sitter vid ett kaffebord och någon ber er räcka över sockerskålen...!

Och det är väl skönt! Jag tänker ibland (bear up!) att jag ändå inte är så ensam. Att det finns en gemensam verklighet också, inte skild från oss själva, men som vi har skapat tillsammans. Till största delen tror jag att det är en bra skapelse också, att det är därför som den har överlevt. Till den hör sockerskålar och kafferep och samarbete och gemenskap... Det är en tröstande tanke, tycker jag, när marken börjar gunga. Det mesta av det som jag var van att lita på, det finns fortfarande kvar. Stämmer fortfarande.



Följande inlägg hör ihop: 1) Mera blåsväder 2) Speglar 3) Inledningar 4) Mera om blåsvädersdrömmen 5) Jag kan, jag vill 6) Mitt liv...? 7) Sockerskålen 8) Ta plats 9) Turn, turn, turn

Andra bloggar om: , , , ,

Mitt liv...?

6 kommentarer:

Nja. Det är väl inte så mycket att säga. Bara ett experiment som jag håller på med...







Följande inlägg hör ihop: 1) Mera blåsväder 2) Speglar 3) Inledningar 4) Mera om blåsvädersdrömmen 5) Jag kan, jag vill 6) Mitt liv...? 7) Sockerskålen 8) Ta plats 9) Turn, turn, turn

Andra bloggar om: , , ,

måndag 11 september 2006

Jag kan, jag vill

9 kommentarer:
Jag ser två vägar ut ur psykosen. Den ena vägen skulle man kanske, bara delvis på skämt, kunna kalla demokratisk... Vi röstar om vad som är verkligt. Det som de flesta erfar med sina sinnesintryck är det som får bli vår verklighet. Tja...?

Som ni kanske förstår var det inte den vägen som jag valde. Jag kan inte uttala mig om hur det skulle kännas att tänka på det sättet. När jag till slut lämnade psykosen, så var det för att jag fick nog. Jag kom till en punkt där vad som helst - och jag menar verkligen vad som helst - var bättre än den verklighet som jag hade skapat åt mig.

Senare har jag tänkt att jag på sätt och vis hade tur. Jag har en känsla av att de flesta... galningar aldrig kommer till dendär punkten, kanske just för att de får läkarhjälp. Ja, jag hade ju min psykos på egenhand och vet inte så mycket om hur läkare brukar behandla psykoser. Men jag tänker mig att man får mediciner som lindrar symptomen. Att man kanske puffas in på detdär som jag har kallat den demokratiska vägen. Det är ju bara du som upplever verkligheten på dethär sättet. Det måste ju vara fel... Men hur går det då? Kan de ändå komma till denhär punkten där de verkligen får nog? Så att de inte behöver bli psykotiska igen... Jag vet inte. Men själv har jag så klara och starka stoppsignaler inom mig. Inte dit, aldrig mer igen. - Dessutom tror jag att det kan ha betydelse för självkänslan också, detdär att psykosen får ha sin gång.

Men tillbaka till blåsvädersdrömmen. Den tycks vara ett samtal som jag har med mig själv, om mitt förhållande till världen. Vilken ställning har jag? Vad kan jag uträtta för mig själv och andra? Hur förändrar man sina villkor? Vilken är verklighetens natur? Igen var det dags för ett nytt inlägg. Jag hade gått ut för att förändra och modigt eller övermodigt talat om att jag skulle göra det, redan innan förändringen var ett faktum... Självklart måste det bli en ny version av blåsvädersdrömmen. Nu var andarna borta. Istället var det jag som satte igång blåsvädret... Men visst fanns det rädsla med också. Jag visste ju inte hur jag skulle få det att sluta blåsa...!

Ja, jag valde bort psykosen. Men det innebar ju inte att jag började tänka som förr igen, att jag återvände till den värld där galningar kan hitta på och verkligheten är något utanför en själv. Hur skulle jag kunna göra det? Jag hade ju redan börjat välja, sagt nej till psykosen. Nu gällde det bara att komma på något annat att tro på...

Om jag har rätt, är psykoser lika verkliga som all annan sk verklighet. Egentligen kan jag bara se två skillnader. En är att psykosens verklighet vanligen bara omfattas av en enda mänska... Ja, om det inte är en masspsykos, förstås - eller kanske en förälskelse...? Det finns de som säger att förälskelsen är en tvåpersonerspsykos och kanske har de inte så fel? Men den andra skillnaden tycker jag nog är viktigare. En psykos är en verklighet som är nedbrytande. Det var därför som jag ville komma ifrån den. För att den gjorde mig illa.

Jag kan, säger jag med min dröm. Det är jag som bestämmer i mitt liv. Jag vill, säger jag också. Jag väljer vad som skall vara min verklighet. Jag godkänner inte vad som helst, inte det som skadar mig. Jag säger det mer och mer tydligt, men fortfarande med darrning på rösten...

Ni förstår väl hur stort dethär är...? Att välja sin verklighet... Det kan ju föra precis hur långt som helst...!



Följande inlägg hör ihop: 1) Mera blåsväder 2) Speglar 3) Inledningar 4) Mera om blåsvädersdrömmen 5) Jag kan, jag vill 6) Mitt liv...? 7) Sockerskålen 8) Ta plats 9) Turn, turn, turn

Andra bloggar om: , , , , , ,

Mera om blåsvädersdrömmen

1 kommentar:
Denhär drömmen. Denhär återkommande drömmen. Jag tror inte att det var någon tillfällighet att den kom tillbaka just nu: Natten efter att jag hade avslutat min berättelse om förändringarna på jobbet. När jag hade berättat först på arbetet och sedan här på nätet om psykosen år 1998.

Sambandet skulle jag vilja uttrycka på dethär sättet:

I min berättelse skriver jag om hur det kändes att göra dethär. Hur säker jag kände mig på att det skulle bli som jag ville. Känslan av makt. Jag kan förändra. Dethär var något nytt och därför måste drömmen komma igen. Jag tycks använda den för att... formulera mitt förhållande till makt.

Det låter kanske som om jag skulle vara maktgalen, men jag tror att ni skall tänka tvärtom. För att makten skall bli såhär viktig, måste man nog ha upplevt mycket hjälplöshet också. Det var det jag gjorde under psykosen. Då var jag hjälplös. Jag hade lämnat ifrån mig min makt. Det var andarna som bestämde, inte jag... Nåja, så svartvitt var det kanske inte, men det får stå, för tydlighetens skull.

I denhär drömmen tar jag upp mitt förhållande till makten - och till verkligheten.

Innan jag blev galen, trodde jag att galna mänskor liksom hittade på saker... Nu, när jag vet bättre, skulle jag använda ordet skapar. Galna mänskor skapar en egen verklighet. Något som kan ses höras kännas osv. Den kan vara lika påtaglig som det som kloka mänskor kallar verklighet. Det är en orsak till varför det är så svårt att lämna en psykos. Försök bara att tänka tvärtom - att det som du upplever som verkligt en dag skulle förklaras som galenskap. Hur lätt skulle det vara att sluta tro på något som verkar så sant...? - Det finns en skillnad, förstås. En verklighet som många är med och delar har utan tvekan en ännu större tyngd.

Men ändå. För att kunna lämna en psykos måste man ändra tankar om verkligheten. Man kan inte fortsätta att tro att det som man erfar med sina sinnen är verkligt. Då skulle psykosen också vara verklig.



Följande inlägg hör ihop: 1) Mera blåsväder 2) Speglar 3) Inledningar 4) Mera om blåsvädersdrömmen 5) Jag kan, jag vill 6) Mitt liv...? 7) Sockerskålen 8) Ta plats 9) Turn, turn, turn

Andra bloggar om: , , , , ,