Min svartsjuke älskare

För mig är konsten en svartsjuk älskare. Jag älskar honom passionerat och grälar ständigt med honom. När jag var sjuk och svag, då passade han på. Lade fullständigt beslag på mig. Vid den tiden såg jag honom som en räddande ängel, men nu vet jag inte längre. Jag får ju nästan inte titta åt någon annan man. Dessutom är han så krävande. Behandlar mig som om jag var hans slavinna. Bryr sig inte alls om hur trött jag är. Men själv blir han aldrig trött, har alltid lust med nya famntag. Jag försöker säga nej, men hans tunga är len och hans kropp är skön som en guds. Till slut har han övertalat mig igen. Han kommer att älska mig till min bleka död...

Andra bloggar om: förhållande, konst, konsten, musa, musor, svartsjuka, älskare

Vildheten

Jag är inte mycket till poet. Försöker inte vara det heller. Men ibland kan det ändå uppstå något diktliknande i mitt huvud. Jag skall sätta med denhär dikten, för att den på något sätt anknyter till mitt förra inlägg

en skogsväg en dimmig morgon
en grå hare vid dikeskanten
det är Vildheten

den är en vädrande nos,
fukt och barrdoft

den är klippande öron,
motorljud från landsvägen

den är kraftiga bakben,
skutt in bland träden

den är vad den upplever
den är självklar
den är hemma

ett ögonblick är jag haren
jag är min kropp och hela världen

Jo, förresten. Jag har en till också. På samma tema. Om lyckan i att inte ha något medvetande...

jord under tassarna
lukt i nosen
vad är det? var är det?
bökar gräver söker
hungrig hungrig hungrig
fick dig!
hugger biter skakar
varmt blod kött
sväljer slukar
magen stinn
lycklig

Följande inlägg hör ihop: 1) Tankar om sex 2) Mars och Venus och Jesusbarnet 3) Erotik = Spänning 4) Göra eller inte göra? 5) Stor och liten 6) En pricks problem 7) Som fisken i vattnet 8) Sitta i famnen 9) Röd upp till öronen 10) Förlora kontrollen 11) En mjuk frukt med en hård kärna 12) Lyssna till sin ton 13) Aftonbön 14) Glädjesmittan 15) Som när hanhundar pissar 16) Ett med min kropp 17) Vildheten 18) God fucker...!

Andra bloggar om: dikter, djur, djurisk, omedveten, kroppslig, kroppslighet, omedvetenhet, vild, vildhet

Ett med min kropp

En stor och en liten erotik. En slags erotik när man känner sig stor och en annan när man känner sig liten (Se Glädjesmittan). Man föds och man dör. Tar kontrollen och ger upp den. Det låter ju ganska bra, tycker jag. Som ordning och reda. Det är bara det att jag kom på ett tredje slags erotik också. Just när jag hade blivit färdig med detdär stycket. Retfullt...!

Denhär tredje erotiken. Den verkar inte ha något med att liv och död att göra. Kanske skulle den kunna platsa mittemellan, för jag tycker att den handlar om att vara. Att bara vara utan att veta om det. Utan medvetande. Som ett djur.

Ändå skulle jag tro att också denhär erotiken föds i hjärnan på mig. Jag brukar ju tänka att jag är ett djur. Att jag är ett med min kropp och inte har några tankar alls. Jag är ett med blodet som flyter i mina ådror och med musklerna som arbetar. Jag är spänstig och stark och vet vad jag vill.

Vad jag vill...? Kanske para mig, men det är inte vad jag tänker. Det kan jag kanske tänka senare, när jag redan är upphetsad. Men inte ännu. Inte medan jag så att säga förför mig själv. Jag måste nog lura mig själv först. Det får inte bli för tydligt vad jag håller på med. I dethär skedet tänker jag bara på hur bra jag mår. Hur jag trivs i min kropp. Hur bra den fungerar.


Tycker ni att det låter... djuriskt? Kanske det. Men jag tycker om dehär tankarna. Känner ett slags vördnad för (som jag tror) djurens sätt att vara. Deras förmåga att leva utan att tänka. Att bara veta vad de skall göra. Ibland vill jag också vara på det sättet. Det skulle vara så skönt. En sådan vila.

Men är det inte det som händer, när vi har sex? Att vi får denhär vilan. Tankepausen. Först tänker jag att jag är ett djur och sedan blir jag det också. Lusten tar över. Jag går upp i det som händer i kroppen och slutar nästan upp att tänka.

Det tycker jag är något av det bästa med sex. Denhär vilan.



Följande inlägg hör ihop: 1) Tankar om sex 2) Mars och Venus och Jesusbarnet 3) Erotik = Spänning 4) Göra eller inte göra? 5) Stor och liten 6) En pricks problem 7) Som fisken i vattnet 8) Sitta i famnen 9) Röd upp till öronen 10) Förlora kontrollen 11) En mjuk frukt med en hård kärna 12) Lyssna till sin ton 13) Aftonbön 14) Glädjesmittan 15) Som när hanhundar pissar 16) Ett med min kropp 17) Vildheten 18) God fucker...!

Andra bloggar om: avslappning, djur, djuriskt, erotik, omedvetenhet, parning, sex, sexuella fantasier, vila

Som gör mänskor ledsna

Jag grät en skvätt idag. Inte mycket, bara så att jag blev fuktig i ögonen, men ändå - jag visste inte att jag var så ledsen. Jag trodde bara att jag var trött. Behövde en lur efter jobbet.

Just det. Jobbet. Det var där som jag blev ledsen. Ingen sade något elakt eller så. Möjligen blev det litet tyst efteråt. Vår mest plikttrogna kollega blev kall och sträv. Jag och en annan gjorde ett tappert försök att skämta. Att skratta av oss det obehagliga.

Så vad hände då? Jag vet inte riktigt. Inte alls något ovanligt, inte i dagens arbetsliv. Jag tror att det gick som i dendär sagan, ni vet. Hunden på katten och katten på råttan... Det är svårt att veta var det började, men jag uppfattade det som ett slags förtryck. Som började någonstans över mig och som rörde sig neråt, steg för steg.

Det handlade om det nya lönesystemet. Min chef hade talat med sin chef och blivit påmind om att nu är det dags igen. Varje arbetstagare skall försöka visa att det är just han eller hon som förjänar en extra belöning dethär året. Jag har sagt att jag inte har någon lust med det, men det går ju inte. Man måste. Utvärdera sig själv. Förr hade vi utvecklingssamtal, men nu är det pengar inblandade också.

Min chef hade talat med sin chef och nu kom hon in till oss. Ville att vi skulle tänka ut en lämplig tid, när vi kunde träffa henne enskilt och lägga fram vårt resultat. Hon inledde med att säga att hon vet att somliga känner motvilja mot dethär, men att det inte går att komma undan. Det är bara att försöka sitt bästa. Jag trodde att hon tänkte på mig, men nu är jag inte så säker längre. Alla verkade bli så ledsna. Ja, vi visar det ju på olika sätt. Min plikttrogna kollega genom att bita ihop tänderna ännu mera. Jag blev tyst denhär gången. Orkade bara inte komma med invändningar igen. Helt olikt mig satte jag bara undan papperen. Som om jag bara trodde att jag kunde glömma bort dem.

Jag tror att jag är den som är mest emot dethär. De andra är kluvna. Det heter att man inte skall vara så blyg att man inte vågar framhäva sig själv. Om de är upprörda, är det kanske mest för att någon annan får dedär pengarna. De märker kanske inte ens att de också blir ledsna. Att dethär är just ett sådant system. Som gör mänskor ledsna.

Jag tycker det är förnedrande. Att behöva skryta på sig själv. Det är som förr i världen. Man skall stå med mössan i hand för att få ett jobb. Om jag bara fick, skulle jag överlåta åt min chef att sätta dedär plus- och minustecknen. I smyg gör jag det också. Ungefär. Jag hör efter vad hon tycker och så stöder jag henne. Så tror hon att jag är med. Eller kanske förstår hon. Möjligen är det så att vi låtsas tillsammans.

Andra bloggar om: arbete, arbetsliv, belöningar, belöningssystem, carulmare, debatt, förnedring, lönesystem, samhälle, utvärdering

Som när hanhundar pissar

Snart skall jag sluta med dethär. Att försöka vara analytisk. Det skall bli skönt. Jag skall bara blogga, när jag verkligen har lust.

Nu är det som om jag skulle ha förbundit mig på något sätt. Inte med någon läsare, men med mig själv. Tagit på mig att skriva ner vad jag har förstått om mina erotiska fantasier. Om erotik överhuvud. Försökt skapa tydligare sammanhang än de som redan fanns i mina tankar. Det är ju en risk, förstås. Att man snedvrider istället för att skapa större förståelse...

Men jag har en plan. Kanske är det den som driver mig? Fast plan är för mycket sagt. Jag överlägger med mig själv. Tänker att när jag är färdig med dethär, då skall jag ge upp min anonymitet. Kanske. För någon av mina närmaste. Varför skulle jag inte kunna göra det? När jag är färdig, då går det kanske. Då finns ju det mesta här. Då borde jag kunna bli förstådd...

Men hoppsan! Jag tror ju inte på förståelse. Jag tror ju att varenda mänska är ett eget rum. Ett rum som det inte går att komma in i. Inte att lämna heller. Att vi är instängda i våra egna medvetanden. Till grundbehoven är vi lika, men sedan är det stopp. Du kan tala om för mig att du är ledsen. Jag vet hur det känns. Men när du börjar förklara varför, blir jag genast osäker. Nej, detdär förstår jag inte... Sådär skulle inte jag ha gjort... Det är för att du inte...

Jag skulle vilja ha förståelse, men det går ju inte. Jag vet att jag inte skall vänta mig det. Så varför skulle jag sluta då sluta vara anonym? Ge upp den osårbarhet som det innebär? Om jag inte kan bli förstådd, vad finns det då att vinna...?

Jag tror att det handlar om självförståelse. Det räcker faktiskt ganska långt att förstå sig själv. Om jag förstår mig själv, tycker jag mig ha märkt, då får jag respekt av andra också. Nej, kanske inte alltid. Respekt är kanske för mycket sagt. Men jag får mera utrymme. När jag har talat om vem jag är, då börjar världen forma sig som jag vill....

Oops...! Sade jag verkligen det? Jo, men det är sant. Det är som när hanhundar pissar. Jag märker ut mitt revir. Dethär är jag och detdär är inte jag. Nu vet ni vem ni har att göra med. Anpassa er.


Följande inlägg hör ihop: 1) Tankar om sex 2) Mars och Venus och Jesusbarnet 3) Erotik = Spänning 4) Göra eller inte göra? 5) Stor och liten 6) En pricks problem 7) Som fisken i vattnet 8) Sitta i famnen 9) Röd upp till öronen 10) Förlora kontrollen 11) En mjuk frukt med en hård kärna 12) Lyssna till sin ton 13) Aftonbön 14) Glädjesmittan 15) Som när hanhundar pissar 16) Ett med min kropp 17) Vildheten 18) God fucker...!

Andra bloggar om: anonymitet, bekräftelse, bloggar, ensamhet, medvetandet, revir, självförståelse

Glädjesmittan

Min erotik. Hur ser den ut?

När jag försöker tänka igenom vad jag har skrivit, verkar det finnas två slags erotik. En när jag känner mig Liten och en när jag känner mig Stor. Den lilla erotiken, om vi kallar den så, har mycket med trygghet att göra. Att kunna somna lugnt. Att dö lugnt. Att känna sig lugn i förhållande till livet. Den är mera lugnande än upphetsande.

Jag har sagt ganska mycket om den lilla mänskan och hennes erotik. En liten mänska har liten erotik. En stor har stor. Men innan ni börjar fundera. Undra om ni är små eller stora, skall jag säga att jag inte menar på det sättet. Alla är både små och stora. Pendlar upp och ner. Rör oss mellan toppen och botten av våra förmågor. Kommer i form eller ur form. Blir pigga eller tröttnar. Varje dag. Många gånger.

Mellan den stora och den lilla mänskan finns skammen. Den behöver inte finnas där, men gör det ofta. Om vi kunde ta denhär upp och ner-rörelsen som något naturligt, skulle vi inte behöva möta skammen. Den kommer för att vi försöker för mycket. Försöker stanna kvar däruppe, fast det är dags att vila.

Men jag har sagt så mycket om den lilla mänskan och hennes erotik. Kanske beror det på att den är lite utmanande för mig. Också jag vill helst vara stor. Hela tiden. Jag tror det var därför som jag började fantisera, började sätta ihop fantasier som påminde om bdsm. Det var ju bara då som jag fick släppa på kontrollen - och nästan inte ens då. Jag måste ju sätta dit ett motstånd också. Min ug gav ju aldrig med sig utan kamp. Ja, inte förr i alla fall.

Fast jag är ändå inte säker. På dethär med bdsm, menar jag. När jag läser på nätet, verkar ug jämt göra så mycket. Försöka behaga D. Stå till tjänst. Men min ug är inte alls på det sättet. Hon är mera som ett barn, behöver någon som tar hand om henne...

Det må vara som det vill. Kanske är det inte någon mening alls med att försöka passa in sig. Sist och slutligen finns det väl en kategori för varenda mänska. Då är det kanske bättre att se på det som förenar.

Som dethär med stora och små. Att våra förmågor går upp och ner. Under loppet av en dag. Under vår livstid. Och erotiken, den verkar också ändra sig. Den följer med i våra upp- och nedgångar. Det är stor erotik och liten erotik om vart annat. Beroende på vad vi behöver. Men säkert också på vad vi råkar ut för.

Den stora erotiken. Jag tror inte att jag menar D-rollen i bdsm. Om jag gör det, då är det nog i en mycket större mening. Att kunna är en glädje. Det är detsamma som att behärska. Eller att ha makt. På det sättet är makt detsamma som glädje - och glädje, ja, det var det som jag skulle komma till. Det är kanske det som den stora erotiken handlar om...

Den stora erotiken. Att födas. Att börja leva. Att lära sig. Att kunna. Att behärska.... Glädje. Jag tycker att det är mycket upphetsande. Ja, upphetsande. Inte lugnande. Jag kan känna mig så glad att jag tycker att jag vill sprängas. Jag vill ha alla mänskor. Nå dem med alla mina sinnen. Ligga med vem som helst och sedan vidare till nästa. Fort fort, för upphetsningen är så stark.

Det låter underbart. Det känns underbart. Men jag är lite rädd för denhär erotiken också. Att famna hela livet...! Det är underbart medan det varar, men efteråt? Hur känns det då? What goes up, must come down. Det är nog på det sättet. Bränna fett, brukar man tala om. Jag tror att man kan bränna serotonin också. Så jag försöker att ta det varligt. Tänka efter före, som det heter. Fast det lyckas inte jämt. Tack och lov, kanske.

Ibland blir jag som berusad av glädje. Jag tar en enda liten öl och så stiger den mig åt huvudet. Jag blir sprängfull - av glädje. Livskänslan blir så stark. Den värker i bröstet och snurrar i huvudet. Inte behövs det någon alkohol. Det kan vara något annat också. Vad som helst eller ingenting. Jag är ju så svag. Glädjen smittar så lätt på mig. Själv är jag nog också en glädjesmittare. Jag har fått höra det ibland. Först kunde jag inte förstå hur någon kunde uppfatta mig som glad. Men jag börjar tro på det. Det är dethär med döden. Sedan döden kom in i mitt liv, har jag knappt kunnat ta något på allvar. Vad är nu egentligen värt att ta på allvar...?

På något sätt har jag blivit så barnslig. Jag bryr mig inte om vad som är sant utan bara det som känns bra. Ett glatt leende. En glad stämning. Kärlek. Lyckliga slut. Jag hakar genast på, nästan utan att jag vet om det. Ewan McGregor. Han är för mig en sinnebild för glädjen. Jag vet inte någon annan mänska som kan se så glad ut. Han är så tilldragande, särskilt i Moulin Rouge. Där har han ju så många möjligheter också. Hela musikalen är ju en enda hyllning till kärleken. Se och hör honom när han sjunger Elton Johns Your song för Nicole Kidman uppe i detdär kärleksnästet. I elefanten, menar jag. Se på hans ansikte. A pure joy.

Ja, jag försöker hålla balansen, jag. Inte gå för långt åt någondera hållet. Inte låta något stiga mig åt huvudet eller trycka ner mig i skorna. Ta det lugnt. Låt inte musklerna arbeta mer än nödvändigt. Låt tankarna sakta av. Ligg som i Shava-asana (en grundställning i yoga, liggande på rygg) - avslappad, men med ett knappt märkbart leende på läpparna. Just det. En liten liten stegring ovanför nollstrecket. Där. Där vill jag hålla mig kvar.

Men inte är det så lätt. Inte när man ser leenden sådana som Ewan McGregors... De andra på bilden är från vänster Nicole Kidman, John Leguizamo och Jacek Koman.




Följande inlägg hör ihop: 1) Tankar om sex 2) Mars och Venus och Jesusbarnet 3) Erotik = Spänning 4) Göra eller inte göra? 5) Stor och liten 6) En pricks problem 7) Som fisken i vattnet 8) Sitta i famnen 9) Röd upp till öronen 10) Förlora kontrollen 11) En mjuk frukt med en hård kärna 12) Lyssna till sin ton 13) Aftonbön 14) Glädjesmittan 15) Som när hanhundar pissar 16) Ett med min kropp 17) Vildheten 18) God fucker...!

Andra bloggar om: balans, erotik, Elton John, Ewan McGregor, glädje, Moulin Rouge, musikaler, Nicole Kidman, Shava-asana, yoga, Your song

Aftonbön

Just det. Det sublima skulle jag skriva om.

Jo, jag tror mycket på detdär som Ullerstam skrev om 'osedligheten'* - att den kan ha sin grund i ett religiöst behov. Att sexuella beteenden som verkar konstiga är ett slags kulthandlingar.

Själv tycker jag att det verkar särskilt tydligt i fråga om sadomasochism, men det beror kanske på att jag har funderat så mycket på just den sexuella läggningen. Där är det ju så tydligt dethär med kontrollen. Hålla i och släppa taget. Den rörelse som jag tycker mig se att hela livet består av. Födelse och död. Uppvaknande och insomnande. Tagande och givande. Nu börjar jag igen med mina motsatspar...

Men visst finns denhär rörelsen i sk normalsex också. I alla fall gäller det att ge upp. Säga adjö till den påklädda mänskan och låta den sexuella varelsen ta över. Ge sig hän, som det väl heter....

En religiös grund. Vad skulle det kunna betyda då? Ja, jag tror ju att vi alla är religiösa. Man behöver inte vara troende för att vara religiös. Kanske är det till och med så att en intetroende är mera religiös än en troende? En troende behöver ju inte fundera så mycket, har redan alla svaren. Men en religiös har bara sin längtan. Bara sitt behov av ett svar.

Hur som helst. Båda längtar och uttrycker sin längtan i kulthandlingar. Det är så jag ser det. De kristna har förlåtelsen. Den är villkoret för ett lyckligt slut på livet. Man skall tro på förlåtelsen. Be om den. Motta den i nattvarden. Nattvarden är nog den viktigaste kulthandlingen. Att få förlåtelsen i gemenskap med andra förstärker känslan.

Jag tror det är ett slags övande. Kanske i att dö. Att förbereda sig för det stora steget. Jag tror att det kan vara så med sexlivet också. Tänk på orgasmen. Utlösningen. Uppgivandet av kontrollen. Det behövs tillit för att kunna ha utlösning. En tro på att allt är som det skall vara. Att jag duger. En sorts förlåtelse. I sadomasochismen är övandet kanske ännu tydligare, tycker jag.

Kettingtjejen talar om bdsm som själens längtan. Själv tänker jag på mina fantasier som ett slags aftonbön. Jag använder dem för att skapa en brygga mellan vakenhet och sömn. Mellan kontroll och intekontroll. De är erotiska, mina fantasier. Det tror jag nog. Men jag försöker inte bli upphetsad. Jag vill bli trygg istället. Kunna släppa taget. Det är en trygghetsritual som jag utför. En kulthandling, fast utan kult.


* Tänk på att han skrev på 1960-talet. Då fanns det nog flera sedlighetsförbrytelser än nu, skulle jag tro. I en nutida 'fråga doktorn'-spalt får en man svaret att drag av sadomasochism inte är vare sig ovanligt eller avvikande.




Följande inlägg hör ihop: 1) Tankar om sex 2) Mars och Venus och Jesusbarnet 3) Erotik = Spänning 4) Göra eller inte göra? 5) Stor och liten 6) En pricks problem 7) Som fisken i vattnet 8) Sitta i famnen 9) Röd upp till öronen 10) Förlora kontrollen 11) En mjuk frukt med en hård kärna 12) Lyssna till sin ton 13) Aftonbön 14) Glädjesmittan 15) Som när hanhundar pissar 16) Ett med min kropp 17) Vildheten 18) God fucker...!

Andra bloggar om: aftonbön, bdsm, debatt, döden, förlåtelsen, kulthandlingar, nattvarden, religion, sadomasochism, sex, troende, icketroende

Lyssna till sin ton

John Henry Fuseli: Artist Moved by Grandeur of Antique Fragments, 1778-79

Jag har surfat för mycket. Hoppat runt och försökt ta reda på hur andra tänker.

Först några bdsm-sidor. Lärorikt, tänkte jag. Här får jag veta ett och annat. Där fanns fotografier också. Mitt i allt kände jag hur kåt jag var. Jag blev inte särskilt glad åt det, för jag hade inte tänkt bli kåt. Ville inte bli kåt heller. Jag blev kåt och illamående på samma gång. Ambivalens, läste jag lite senare. Så kan man kalla det, när man vill och inte vill. Jag skulle nog bli kåt, om någon blev piskad till döds också - och på samma gång hata den som gör det. Sex kan vara så avskyvärt, eller hur...??

Nåja, jag lämnade dedär sidorna. Jag förstår inte riktigt hur jag kom in på dem. Nyfikenhet, antagligen. Men det var inte vad jag hade planerat att göra. Jag hade tänkt skriva om sublimering och så hade jag ett suddigt minne av Freud och just för att jag hade detdär minnet, kunde jag inte bara sätta igång och skriva. Måste kolla vad han hade sagt först. Auktoritetsrädsla, antar jag.

Men det är dumt. Jag brukar inte göra på det sättet. Inte nu längre. Jag har faktiskt börjat tro på mig själv. Att jag vet tillräckligt. Att det blir bäst, om jag bara lyssnar på mig själv. Att jag har en egen ton, som jag måste vara uppmärksam på. Det känns nästan som en plikt att vara det. Fast ännu mera som en glädje... Nu menar jag ju inte att dethär skulle gälla bara mig. Jag tror ju att vi alla är på det sättet. Tonen finns där, om vi bara tror det. Eller om vi bara kan bli stilla nog. Det får inte vara för mycket bakgrundsbrus.

Som för mig idag. Jag surfade ju rätt in i en bok. De erotiska minoriteterna av Lars Ullerstam. Har ni hört om den? Han var/är psykiater och skrev denhär boken redan på 1960-talet. Vad jag förstår är hela boken publicerad på nätet. Författaren berättar utförligt om alla möjliga sexuella avvvikelser, tar exempel från historien och litteraturen, och försvarar det mesta. Alla skall ha rätt till sexuell njutning. Sexuell lycka, talar han till och med om.

Det var en intressant läsning, men inte hade den så mycket med mig och min ton att göra. Själv är jag ju inte så säker på detdär. Att möjligheten att leva ut sin sexuella avvikelse skulle vara detsamma som att bli lycklig... Något som jag tyckte om var att han insåg att varje mänska har en egen sexuell avvikelse. Att alla grupperingar är konstlade... Ibland kändes den nog lite gammal också, denhär boken. Tex när han skriver att en man som tvingar en kvinna till samlag inte behöver ha några skuldkänslor (jämfört med de erotiskt avvikande)...

Men det sublima skall jag återkomma till. Det är nog åt det hållet som jag är på väg. Men först måste jag få tillbaka mitt lugn. Bli kvitt Sigmund och de andra auktoriteterna...




Jag läste ju ganska slarvigt. När jag skulle kolla länken, hittade jag dehär raderna i Ullerstams förord:

"För att häva myten om de "perversa" njutningarnas låga och tarvliga karaktär skall jag ge några stickprov på de inre upplevelser, som kan förmedlas av "perversa" handlingar. Ofta ligger dessa på ett sublimt andligt plan. Beteenden som nu kallas sedlighetsförbrytelser kan tillfredsställa samma elementära mänskliga behov som religiösa kulthandlingar."

Just så! Nu börjar vi närma oss varandra, han och jag... Fast dedär stickproven som han talar om, de har jag inte hittat ännu...



Följande inlägg hör ihop: 1) Tankar om sex 2) Mars och Venus och Jesusbarnet 3) Erotik = Spänning 4) Göra eller inte göra? 5) Stor och liten 6) En pricks problem 7) Som fisken i vattnet 8) Sitta i famnen 9) Röd upp till öronen 10) Förlora kontrollen 11) En mjuk frukt med en hård kärna 12) Lyssna till sin ton 13) Aftonbön 14) Glädjesmittan 15) Som när hanhundar pissar 16) Ett med min kropp 17) Vildheten 18) God fucker...!

Andra bloggar om: Freud, De erotiska minoriteterna, Lars Ullerstam, sex, sexuella läggningar, sublimering

En mjuk frukt med en hård kärna

Var var det jag slutade?

Jo, jag skrev om att förlora kontrollen. Att förlora nycklarna. Att bli nedsövd. Dethär är, som jag ser det, livets ena sida.

Sedan har vi den andra sidan. Att hitta nycklarna igen (jo, jag gjorde faktiskt det!). Att vakna upp (det behöver jag väl inte säga att jag gjorde?). Att återfå kontrollen.

Dethär känns som något mycket grundläggande. Något som hela tiden pågår. Inom oss och utom oss. En livets egen rörelse. En pendelrörelse från det ena till det andra. Födas och dö. Vinna och förlora. Ge sig hän och ta kommandot. Ha orgasm och behärska sig. Förlora kontrollen och återfå den.

Jag skulle kunna lägga till ännu ett motsatspar: sadism och masochism. Skulle det vara rätt? Inte om vi med sadism menar någon som njuter av att plåga andra. Inte heller om vi med masochism menar någon som njuter av att själv bli plågad. Så säger väl ordboken, men jag undrar jag. Är det verkligen dethär som det är frågan om? Tänk om sadism är att vilja ha kontroll och masochism att vilja ge upp kontrollen? Tänk om alla är både sadister och masochister?

För några veckor sedan var jag på denhär bloggen


Jag tyckte om Kettingtjejens sidor, för här fanns eftertanke också. Det handlade inte bara om hur man gör utan varför också, om ni förstår vad jag menar. Det var framför allt två tankar som jag försökte lägga på minnet (jag visste att de passade in på något sätt, men inte när eller hur jag skulle använda dem). Två ahaupplevelser, faktiskt. Här kommer de, fritt enligt minnet (jag har nog sökt i hennes blogg, men jag hittar inte detdär stället igen)

• -slutmålet för en D (väl ungefär sadist) är att styra utan att skada

• -slutmålet för en ug (en masochist) är att kunna styra sig själv, att ta reda på hur mycket hon eller han klarar av

Vem skulle kunna säga att man inte har båda dehär böjelserna? Inte jag, i alla fall. Intressant är också att Kettingtjejen säger att bdsm inte handlar så mycket om sex som om själens längtan. Det verkar också ha något slags samband med vad jag skriver.

Ett förslag. Skulle det kunna vara så att alla har alla sexuella läggningar. Att all sex är lika normal - eller onormal, om man så vill. Men att behovet att leva ut en viss läggning kan vara olika starkt...

Om jag tänker på mig själv, så har jag ändrat lite grann. När jag var yngre, var jag kanske mest D. Men jag mådde inte så bra. Det var tröttsamt att hålla på sin värdighet och ensamt också. Framför allt hade jag inte roligt. Det var så mycket som jag inte kunde tillåta mig. Jag försökte vara D i sexuallivet också. Bara mina tankar kunde jag inte styra. I mina fantasier ville jag ge upp kontrollen. Släppa taget. Nu tycker jag nog att jag har gjort det. Jag har börjat tycka om mina fantasier och förstå vad de har att säga. Att dehär fantasierna, som jag skämdes så mycket för, egentligen är en skatt som jag har. Jag har blivit mera ug, både inåt och utåt. På ett sätt mjukare. Jag anpassar mig. Det mesta struntar jag i. Det är inte så viktigt. Men jag kan vara bestämd också, mera hänsynslös än förut. Men bara om det verkligen gäller. Jag tror att jag är en mjuk frukt som har en hård kärna. När jag var ung, var det nästan tvärtom. Jag var en hård frukt, men med en mjuk kärna. Jag visste inte vad som var viktigt för mig.

Men är det inte ganska vanligt dethär? När man blir äldre. Att man lär känna sig själv. Förstår att livet är kort. Börjar se inåt istället för utåt. Det är väl ett slags förberedelse för döden... Men om det är som jag tror, att man blir mera ug med åren - betyder det då att D-personen är ung och ganska omogen...? Dethär skulle jag vilja fråga Kettingtjejen om. Jo, det skall jag göra. Hon skriver ju att hon skulle vilja träffa en D som är det på heltid. Men finns det verkligen sådana...?

Jag tror jag skulle ha besvär med det. Att verkligen tro på denhär D-mannen. Jag skulle inte kunna bortse från att han är en vanlig mänska. Men kanske är det inte något som besvärar dig, Kettingtjejen? Är det kanske mest fråga om rollspel? Teater...?

Ett förslag till. Tänk om det är såhär. Nu blir det rena algebran, go'vänner! Men tänk om D = ug? Om det är slutmålet? När ug får en hård kärna och D ett mjukt yttre, vad finns det då för skillnad mellan dem längre?

Ännu en spekulation: När det händer, då kommer också dragningen mellan ug och D att upphöra. Det är kanske trist, men de kommer inte att behöva varandra längre...

Följande inlägg hör ihop: 1) Tankar om sex 2) Mars och Venus och Jesusbarnet 3) Erotik = Spänning 4) Göra eller inte göra? 5) Stor och liten 6) En pricks problem 7) Som fisken i vattnet 8) Sitta i famnen 9) Röd upp till öronen 10) Förlora kontrollen 11) En mjuk frukt med en hård kärna 12) Lyssna till sin ton 13) Aftonbön 14) Glädjesmittan 15) Som när hanhundar pissar 16) Ett med min kropp 17) Vildheten 18) God fucker...!

Andra bloggar om: bdsm, debatt, döden, livet, kontrollbehov, masochism, normalitet, orgasmer, sadism, sadomasochism, sexuella läggningar

Förlora kontrollen

Denhär veckan har det hänt två saker. Två saker som har vänt upp och ner på det mesta. Mina dagliga rutiner. Min sköna skrivande tillvaro. Två saker som kanske har något gemensamt också. Både med varandra och det som jag skriver.

Det första som hände var att jag fick veta att jag skulle in på sjukhus. Jag skulle bli nedsövd för första gången i mitt vuxna liv. Jo, det hände som barn också. När jag skulle ta bort polyperna... Men vad är det jag säger...? Tonsillerna, menar jag. Fast jag har fått lära mig att säga polyperna istället. Vi gjorde det i mina trakter, förr i världen...

Nåja. Det andra var att jag tappade nycklarna. Alla mina nycklar. Hemnycklarna. Nycklarna till jobbet. Till bilen. Till sommarstugan. Osv. Mmmm. Jag är så dum att jag bär dem i samma knippa. Jag brukar tänka att om jag tappar dem, så kommer jag verkligen inte långt. Jag måste märka det nästan med detsamma. Det gjorde jag denhär gången också. Det tog inte mer än tio minuter, förrän jag började gräva i fickorna och väskan. Men det hjälpte ju inte. Ändå var de lika mycket försvunna. Jag hade inte räknat med att någon skulle plocka upp dem och ta dem med sig...

Vad kan nu dehär händelserna ha gemensamt med varandra - och med det som jag skriver? Kanske är det sökt, men jag skulle vilja säga hjälplösheten. Att bli nedsövd. Att tappa sina nycklar. Det är att förlora kontrollen.

Jag tänkte inte på det medan det hände. När nycklarna försvann, satte jag bara igång att leta. Jag letade och letade och det hjälpte mig nog på något sätt. Fick mig att känna mig mindre hjälplös. Även om jag inte kunde komma hem, så kunde jag i alla fall styra mitt letande. Jag tror att jag letade mycket effektivt. Fast det hjälpte ju inte. Till sist fick jag ändå ge upp.

Hur klarade jag av att bli nedsövd då? Jo, jag fyllde i en blankett. Där skrev jag (på punkten för övrigt) att jag ville ha mycket information om det ingrepp som skulle göras. Dessutom ville jag träffa de mänskor som skulle göra det. Det skulle kännas tryggt, minns jag att jag skrev som skäl... Jag kan bara säga att det fungerade. När det var över, kunde jag bara säga att jag hade blivit väl omhändertagen. Alla presenterade sig och gav sig tid att tala med mig.

Det var inte bara informationen. Det var kontakten också. När jag hade tappat nycklarna, tog jag kontakt med många många mänskor. Expediter, vakter, poliser... Inte kunde de ge mig nycklarna tillbaka, men de var så hjälpsamma. Likadant var det på sjukhuset. Alla var inte så bra att förklara. Men det fanns en vilja att vara stödjande.

Ändå var jag ju rädd. Innan jag somnade in, försökte jag se på mänskorna omkring mig. Gör inga misstag, bad jag med blicken. Bad eller försökte kommendera. Så mycket annat kunde jag ju inte göra i det skedet. Sedan kom narkosläkaren. Han var faktiskt lite kort. Sade bara sitt namn och så godnatt... Dethär kommer aldrig att gå, minns jag att jag tänkte. Jag kommer aldrig att somna. Det var det sista jag tänkte, innan jag somnade...

Vad har dethär att göra med det som jag bloggar om då? Jo, spänningen. Jag skriver ju att erotik och spänning är ungefär detsamma. Eller åtminstone att erotik måste vara spännande, vilket ju inte riktigt är samma sak. Fråga dig sedan om det finns något mera spännande än att vara hjälplös. Att inte veta vad som kommer att hända. Att inte ha kontrollen. Att vara utlämnad till andras godtycke. - Många sexterapeuter vet dethär. Ligg bara stilla, brukar de säga. Låt din partner göra vad han eller hon vill. Ligg bara där och vänta....

Nu skall jag kanske säga att jag inte tänkte på erotik, när dehär sakerna hände. Jag var för upptagen med att leta nycklar och informera mig om operationen. För upprörd och för rädd också. Men efteråt. Då tänkte jag på det. Framför allt på det som hände på sjukhuset, medan jag sov... Det var så lustigt. Ingenting verkade ju ha hänt. Jag var påklädd, när de sövde ner mig - och likadant var det när jag vaknade upp. Men ändå hade det ju hänt så mycket. De hade gjort så mycket med mig...

Innan jag slutar, vill jag be er tänka på döden. En dag ligger vi där och vet att nu är stunden inne. Vi är mera hjälplösa än någonsin förr. Nu skall vi ge upp all kontroll. Måtte vi ha kontakt den dagen. Känna att vi är väl omhändertagna.



Följande inlägg hör ihop: 1) Tankar om sex 2) Mars och Venus och Jesusbarnet 3) Erotik = Spänning 4) Göra eller inte göra? 5) Stor och liten 6) En pricks problem 7) Som fisken i vattnet 8) Sitta i famnen 9) Röd upp till öronen 10) Förlora kontrollen 11) En mjuk frukt med en hård kärna 12) Lyssna till sin ton 13) Aftonbön 14) Glädjesmittan 15) Som när hanhundar pissar 16) Ett med min kropp 17) Vildheten 18) God fucker...!

Andra bloggar om: avspänning, debatt, döden, erotik, hjälplöshet, kontrollbehov, livet, narkos, nycklar, spänning

Röd upp till öronen

Nu skall jag försöka mig på skammen. Försöka förklara den. Framför allt varför den är lustfylld också.

Men först. Vad är skam för något? Jag tror att det är att känna sig avslöjad. Någon kommer på mig med att göra något hemligt. Något som jag inte hade tänkt berätta om. Inte för den personen i alla fall. Blod stiger upp i ansiktet. Jag rodnar.

Redan nu kan jag tala om lust. Det är därför som blodet stiger. Jag är kanske arg för att han eller hon kom på mig, men på samma gång känner jag lust. Det är som med dethär bloggandet. Alla mänskor vill bli sedda, också när de gör något hemligt. De både vill och vill inte. Skammen är en blandad känsla och just därför så besvärlig att handskas med.

När jag fantiserar, handlar det ofta om skam. Mina älskade huvudpersoner blir genomskådade. Deras tankar gissade. De kommer inte undan med att ljuga. De blir förlägna. Röda om kinderna. Vill inte se i ögonen. Jag finner det njutbart på något sätt.

Det förekommer tvång också. Berthold tvingar Hariberth att lyda honom. Kanske är det också fråga om ett slags avslöjande. Alla mänskor har sin egen vilja, inte minst barn. När någon använder tvång, innebär det därför att en annan mänska måste ge upp sin vilja. Det blir klart för båda vem som är den starkare och vem som är den svagare. Det är väl också ett slags avslöjande.

Att vinna ger förstås lust. Det behöver inte vara någon blandad känsla heller. Tänk bara på en idrottstävling. Hurra! Jag vann! Inte brukar de rodna, guldgossarna och -töserna. Kanske inte ens om de är dopade. Ibland är reglerna så bestämda. Vad som är rätt och vad som är fel. När vi skall känna skam och när vi kan få triumfera. Att visa sig starkare i en idrottstävling är inte fel. Inte fast det betyder att andra måste se sig som svagare också. Men det är kanske rätt. Det är ju frivilligt att delta. Den som ger sig in i leken, får leken tåla.

Att slå någon i en boxningsmatch är rätt. Att slå ett barn, var rätt förr i tiden. Att slå sin fru var inte heller så farligt. Bara man nu inte hade ihjäl henne. Då kunde man få böta... Att göra det som är rätt, ger inte skamkänslor, får ingen att rodna. Det är väl det som jag försöker säga. Att skam har med osäkerhet att göra också. Gör jag möjligen fel? Duger jag? Idag är vi strängare, när det gäller våld. Vi godkänner bara självförsvar och knappt det. Den som använder våld idag, får nog kämpa mycket med sina skamkänslor. Tänka ut alla möjliga försvar för sig själv. Samtidigt som han förstås triumferar också. Säger det enkla, men förbjudna: Hurra! Jag vann! Jag fick som jag ville...

Den starka kan känna lust, det förstår vi nog. Men hur är det med den svaga? Den som blir besegrad. Om det är som jag tror, att vi delvis vill bli avslöjade, då borde han ju känna lust också. Jag är inte säker, men jag skulle kunna tänka mig att det är såhär. När de andra känslorna blir för starka, när ilskan eller kanske hatet tar överhanden, då kan vi inte längre känna lust. Kanske är lusten försvunnen eller också märks den bara inte. Kanske ligger den långt därnere, under de mycket tyngre känslorna.

Att bli sedd. Det är det som lusten handlar om. Lustkänslan i skammen, tänker jag på. Jag vill bli sedd, inte bara för att bli klappad på huvudet. Inte bara för att få höra hur duktig jag är. Det är kanske bara hälften. En annan del av mig vill visa det andra också. Allt det som jag inte klarar av. Jag vill att någon skall märka att jag inte lyckades. Att jag inte var stark nog. Att jag blev besegrad. Att jag gjorde något dumt. Att jag är småaktig eller en riktig skitstövel. Varför skulle jag vilja det? Varför i himmelens namn vill jag att någon skall veta det? Det är mycket enkelt. För avslappningens skull. Det är ju dethär som kallas för ovillkorlig kärlek. Man skall inte behöva vara duktig - eller ens snäll.

Därför är det inte så illa med skam. Därför känner vi lust också. Till hälften vill vi bli avslöjade. Alla älskar vi ju dem, gör vi inte? Mänskor som kan säga detdär som andra inte vågar. Som andra skäms för. Orden som får alla att skratta och slappna av. Som för oss nära varandra. De förlösande orden.



Följande inlägg hör ihop: 1) Tankar om sex 2) Mars och Venus och Jesusbarnet 3) Erotik = Spänning 4) Göra eller inte göra? 5) Stor och liten 6) En pricks problem 7) Som fisken i vattnet 8) Sitta i famnen 9) Röd upp till öronen 10) Förlora kontrollen 11) En mjuk frukt med en hård kärna 12) Lyssna till sin ton 13) Aftonbön 14) Glädjesmittan 15) Som när hanhundar pissar 16) Ett med min kropp 17) Vildheten 18) God fucker...!

Andra bloggar om: avslappning, debatt, erotik, erotiska fantasier, kärlek, lust, lustkänslor, njutning, rodna, rodnad, skam, skamkänslor

Sitta i famnen

itta i famnen. Det är kanske det tryggaste som finns - och så skönt också. Erotiskt.

Jag har tänkt lite på dethär. Funderat på varför det känns så tryggt. Det kan ju bero på att vi satt i famnen som små. Vi minns väl fortfarande hur det kändes. Att vara liten och sitta i famnen. Att bli beskyddad. Men varför satt vi just i famnen. Varför var det just på det sättet vi fick vår trygghetskänsla? Tja. Det kan ju vara något fysiologiskt också. När vi sätter oss, bildas det ett lämpligt ställe att sätta små barn på. Det skulle vara både obekvämt och farligt att ha dem att ligga ovanpå huvudet...!

Men jag skulle inte vilja nöja mig med det heller. Jag kommer att tänka på indierna och deras chakralära. Vet ni vad de säger om det första chakrat, det som finns i slutet av ryggraden? Jo, att det har med tryggheten i livet att göra. Nog är det lite lustigt. När ett barn sitter i famnen, uppstår ett tryck mot det första chakrat. Rotchakrat, som det också heter... Nu behöver det ju inte heller betyda så mycket. Indierna satt väl också i famnen när de var små och när de hade gjort det i några tusen år, satte de ett mystiskt namn på sin erfarenhet. Här, sade en vis man, och pekade på sin ändalykt. Här finns trygghetens centrum...!

Det var indierna. Men så finns det ju Anna Wahlgren också. Ni har väl läst Barnaboken? Jag vet inte om Anna har studerat de indiska vishetslärorna, men hon vet ändå. Det är väl hennes många barn som har lärt henne, kan jag tänka. Gissa hur Anna W. föreslår att vi skall få våra småttingar att somna? Jo, buffa dem i baken. Rytmiskt.

Det finns många andra exempel. Man går omkring med oroliga spädbarn och buffar dem i ändan för att lugna dem. Eller lägger dem på mage i famnen - och buffar igen. Nog verkar det som om ändan skulle ha med tryggheten att göra... Eller vad tycker ni?



Följande inlägg hör ihop: 1) Tankar om sex 2) Mars och Venus och Jesusbarnet 3) Erotik = Spänning 4) Göra eller inte göra? 5) Stor och liten 6) En pricks problem 7) Som fisken i vattnet 8) Sitta i famnen 9) Röd upp till öronen 10) Förlora kontrollen 11) En mjuk frukt med en hård kärna 12) Lyssna till sin ton 13) Aftonbön 14) Glädjesmittan 15) Som när hanhundar pissar 16) Ett med min kropp 17) Vildheten 18) God fucker...!

Andra bloggar om: Anna Wahlgren, avslappning, Barnaboken, chakra, chakran, sitta i famnen, grundtrygghet, rotchakran, sova, sömn, trygghet

Trollmannen

Underlig dröm igen. En av mina bästa väninnor hade flyttat ihop med... ett troll...! Ja, jag tar inget som helst ansvar för vad jag drömmer. Det bör ni veta, innan ni fortsätter att läsa. Det var ett troll och inget annat. Stort brett och ruskigt. Jag minns några detaljer. Munnen gick från ena sidan av ansiktet till det andra och tänderna var långa och vassa, särskilt en av dem. Han hade ett hål i halsen också, som kanske hade något med dendär extra långa tanden att göra. Kanske skulle den sticka ut där? Men detdär är jag inte säker på. När jag såg det, blev jag i alla fall rädd för att min väninna inte skulle kunna överleva. Det var en så främmande varelse. Skrämmande. Enormt stark. En slags naturkraft.

Han var misstänksam också. Det var mycket det som drömmen handlade om. Trollmannen verkade se alla vänner till min väninna som medtävlare. Den första som kom och hälsade på tror jag nästan var hennes före detta. Om det var han, är det väl inte så konstigt att trollmannen ville ha honom därifrån, men konstigt nog tänkte jag inte så i drömmen. Han kom som hennes vän och inte med avsikten att få henne tillbaka. Ändå blev han ivägskrämd. Trollmannen uppträdde så hotfullt att han snart gav sig av igen. Som jag bedömde det hade han verkligen skäl att frukta för sitt liv.

Sedan kom... jag! Jag var också en man, fast inte riktigt. Något senare i drömmen hörde jag trollmannen jämföra oss. Den första mannen kunde han inte tåla, sade han, för han var för lik honom själv. Men det gick lättare med mig. Jag var bara en pojkspoling. Min väninna invände att jag faktiskt var ganska gammal, men han tog inte tillbaka sitt omdöme. Han tog mig inte på allvar, men just därför var jag också den enda som kunde vara ärlig mot honom. Den första mannen var så försiktig, men ändå kunde trollmannen inte tåla honom. Jag var också rädd i början, men sedan blev jag modigare, började säga vad jag tyckte. Trollmannen drev med mig, men jag var den enda som han inte kunde skrämma iväg. Som kunde stanna hos dem båda.

Ja, jag tänker inte kommentera denhär drömmen... Ni får, om ni vill...!

Andra bloggar om: carulmare, dröm, drömmar, erotik, erotiska drömmar, kvinnor, män, troll