Tjuvlyssnat

Jo, jag vet att det finns en annan blogg som heter så. Men jag har ju också öron...

Liten flicka, på andra sidan hyllorna, sprudlande: Nej, men TITTA! Äntligen har jag hittat den! Godisavdelningen! VAD skall vi köpa?

Föräldrarna: Inte ett ljud.


Andra bloggar om: barn, föräldrar, godis, tjuvlyssnat

Undrar...

Dethär bloggandet...

Jag undrar om jag tycker så mycket om att blogga som jag tror...?




Andra bloggar om: blogga, bloggande, frågor, tankar

in i det röda

det dallrande röda

eld i eld
jag stiger mot himlen
högre och högre
jag brinner
jag bränner


ett skrik
genom natten
en glädje
en smärta
en brandröd stjärna

och
mörkret sluter sig igen

Andra bloggar om: brand, dikter, eld, erotik, erotiska dikter, lust, röd

Gå sönder (31)

an nickade bara. Det var ju ungefär det som han hade väntat på. Så inte blev han ju sårad. Om det ändå var något som förvånade honom, var det detdär om att gå sönder. "Vad menade du med det?" ville han veta.

Men Berthold svarade inte. En lång stund satt han bara och såg på honom. Tom i blicken och med en skarp rynka mellan ögonbrynen. Det stack till i honom. Han undrade just vad han hade trott att han skulle ta sig till egentligen. Leta upp något träd att hänga sig i, kanske? - Han skulle väl ha sagt något, men han hann ju inte. Det var ju nu som Berthold började begripa också - och det kändes så bra. Uppvägde så mycket. Han kunde se hur han slappnade av. Hur axlarna sjönk ner. Dendär rynkan slätades ut. Han fick en hoppfull glimt i ögonen.

"Jag är inte säker, Hariberth. Det är ju bara stämningar som jag minns, så det är inte så lätt att förklara." Nu lät han precis som han brukade. Inte alls så ansträngd. Så han måste ju ha förstått. Det hade varit helt i onödan. Han hade inte behövt försöka med så mycket. Inte behövt leta efter omskrivningar. Inte behövt tvinga fram något heller. Han hade ju gjort så mycket våld på sig själv! Men nu förstod han nog. Han kunde ju bara ha sagt det. Enkelt och utan åthävor. Det skulle inte ha lett till någon stor olycka. Inte för systersonen. Inte för honom själv heller. Båda kunde de ha tålt det.

"Då skulle jag väl bara ha sagt att du var för svag", fortsatte han. "Jag skulle säkert inte ha haft några andra ord... Men om jag hade kunnat förklara mig, skulle jag kanske ha sagt att du var... så naken. Så skyddslös. Så ärlig. Så obarmhärtigt ärlig... Jag tror jag menar mot dig själv. Andra kunde du väl ha lurat, men inte dig själv. Antagligen inte ens i nödfall. Om jag skulle ha tvingat dig... Ja, tvingat dig till underkastelse. Då tror jag att du skulle ha varit ärlig om det också. Du skulle ha vetat om att du hade förlorat din värdighet...

fortsättning följer... läs från början...

Andra bloggar om: gå sönder, kuva, naken, nakenhet, omskrivningar, redskap, samtal, skyddslös, skyddslöshet, svag, svaghet, sårbar, sårbarhet, sönder, underkastelse, värdig, värdighet, ärlig, ärlighet

Fängelse eller livboj

Så mycket arbete... Jag sätter mig ner för att skriva, precis som jag brukar, men idag känns det så tungt. Jag förstår inte hur jag skall orka. Denhär boken. Ibland känns den som ett fängelse. Den är för stor, för tung. Den går inte att överblicka. Jag har inte makt med den. Jag kommer aldrig att bli färdig. Aldrig att slippa den.

Jag förstår ju inte. Så många gånger har jag försökt komma på ett annat sätt att skriva den. Inte ta med så mycket, försöka få den att minska i omfång. Men jag har aldrig lyckats... Eller kanske ändå. Lite grann. Den senaste ändringen, att låta allt hända på en enda dag, var nog bra. Den gav mig frihet att plocka som jag ville från det material som jag hade. Huvudpersonerna kunde med talets och minnets hjälp röra sig fritt mellan de olika tidpunkterna. På det sättet kunde jag lämna bort ett och annat.

Men ändå. Boken är fortfarande för stor... Dessutom är det något annat också. När jag började skriva på dethär sättet, så att allt händer på en enda dag, då fick det följder för läsbarheten också. Jag tror att den blev mycket tyngre att läsa. Det var ju denhär ändringen som gav upphov till alla samtal och hågkomster... Det är kanske inte omöjligt att skriva en intressant bok på dethär sättet - men det är svååårt...!

Jag känner mig så otålig. Jag vill inte hålla på så länge till. Ett halvår är okej. Men ett år? Två år? Ännu mera? Jag har ju redan hållit på så länge...! Skall jag aldrig bli färdig? Denhär boken - var det mitt liv? Är det så jag kommer att tänka, när det är dags att dö? Är den värd så mycket för mig? Men om jag ger upp och slutar skriva - vad skall jag då börja göra? Finns det något annat som jag längtar till...?

Jag vet inte om jag har något svar på den frågan. Utan att skriva skulle jag inte ha överlevt. Jag grep tag i boken som en drunknande och höll mig fast. Länge tänkte jag att denhär boken är mitt liv och att när jag är färdig med den - då kommer jag att dö. Då är livet slut. Magiskt tänkande. Men det kändes på det sättet. När boken var skriven, skulle jag dö. Ville jag dö. Måste jag dö. Hela jag skulle veta av det. Kropp själ och ande.

Men hur är det nu? Har något ändrat sig på denhär punkten? Finns det något annat som håller mig kvar? Som jag kan hålla mig till?

Tja. Jag kan väl alltid skriva en bok till - om samma ämne...

Andra bloggar om: bok, böcker, döden, evighetsböcker, fängelser, livbojar, livet, meningen, skriva, skrivande

Modig, kanske? (28)

en det hände inte. Ännu kunde han behärska sig, men visst undrade han. Hur länge till? Hur länge till skulle han klara det? Det tog verkligen på. Han kunde ju se det. Han blev så stel på något sätt. Rösten så klanglös. Ansiktet så orörligt. "Jag skall säga dig, Hariberth", sade han, "att jag hade en viss blick för folk. Kanske märkte jag inte så mycket annat, men jag kunde ändå säga om de skulle göra svårigheter för mig eller inte..." Hans skratt var kort och hårt. "Och jag tog ju inte fel på dig heller. Ända från början har det bara varit besvär med dig..."

"Jaha. Det var väl inte så snällt sagt." Han förstod inte varför han retade honom. Ville han att han skulle förlora behärskningen...? "Men så förvånad blev jag ju inte. Det är ju inte precis första gången som du säger det..."

Nej, han förstod inte. Han skulle i alla fall inte ha kunnat förklara sig. Men han minns en tanke som han hade. Egentligen är han inte rasande... Jo, han var det också. Men bakom dendär stela vreden fanns något annat. Kanske förtvivlan. Om Berthold skulle sluta att behärska sig, kom det för honom. Då skulle han kanske gråta istället... Nej, han visste inte om han ville se det. Det skulle verkligen vara en underlig syn. Hans store stöddige morbror - på det sättet.

Ändå kunde han inte hålla mun. "Men jag förstår inte, Berthold. Kanske är jag besvärlig, men ändå förstår jag inte. Vad var det som oroade dig just dendär gången? Jag var ju bara tretton år...! På vilket sätt kunde jag ha gjort dig osäker...? Du försöker väl inte säga att jag var ovanlig på något sätt? Modig, kanske...?"

Det tog. Vare sig han ville det eller inte, så tog det. Det blev en spricka i dendär stela masken. Inte kom det några tårar, men ändå. Något rann ändå ur honom som han inte hade tänkt. "Jag ljuger inte", sade han, "om det är det du tror. Men kanske ville jag inte säga allt. Kanske hoppades jag att du inte skulle fråga mera - fast det var ju fånigt av mig. Jag borde ju känna dig vid dethär laget. Att du aldrig kan ge dig..."

Han lät så bitter. Säkert hade han inte tänkt säga det följande heller. "Om du bara hade kunnat tåla blod också, skulle du ha passat utmärkt som tortyrmästare i mitt gamla Bertholia..."

fortsättning följer... läs från början...

Andra bloggar om: behärskning, beröm, berömma, förställning, gråt, gråta, hålla masken, mod, modig, smicker, smickra, stel, stelhet, svag, svaghet, tröst, trösta, värdighet, öppen, öppenhet

Skillnaden på djävlar och monster

Så jag skrattade. Inte ens i mina vildaste fantasier hade jag trott att Lordi kunde vinna. Inte i Finland, inte i Aten.

Det var min mamma som berättade. Avstängd som jag är från det mesta som rör sig utanför mitt eget lilla synfält, visste jag inte ens att det var igår det hände.

De ser ju ut som djävlar, sade mamma. Men jag tror hon har fel. Djävlar skall inte se ut på det sättet. De skall vara förföriska. De måste vara det, om de skall kunna göra sitt jobb. Att förföra. De behöver ett skönt yttre.

Nej, Lordi är inga djävlar. De är monster och monster har en annan uppgift här i världen. Inte att förföra utan att väcka medkänsla - för sig själva, naturligtvis.

Min lilla son var en stor vän av monster. Varför måste draken alltid dö? undrade han ofta. Det är inte rättvist. Innan han somnade radade han upp en lång rad med små monster på sängkanten. De var hans vänner.

Monster brukar bli missförstådda. De ser otäcka ut, men kan väl vara hur snälla som helst? Vem vet något om det hjärta som klappar innanför det hemska skalet?


Sagan om Skönheten och Odjuret tar ju upp dethär temat. Det inre och det yttre. Där går det bra för Odjuret. Hans inre skönhet tar hem spelet.

Odjuren i Aten klarade sig också bra. Jag skulle aldrig ha trott det...! Men kanske är vi många som gillar monster? Som inte vill missförstå dem?

Jag tror att jag kanske tycker om den tanken...

Andra bloggar om: djävlar, drakar, eurovision song contest, förförelse, hårdrock, lordi, medkänsla, melodifestivalen, missförstånd, monster, musik, odjur, orättvisor, skönhet, skönheten och odjuret

Len på rösten (27)

å du tror inte på vad jag säger?" Han lät så underligt len på rösten.

"Du sade ju att du nästan inte kommer ihåg något."

"Fel, Hariberth. Jag sade att jag inte kommer ihåg vad jag själv sade. Men dig kommer jag ihåg." Han sade det så lugnt - och ändå började han spänna sig. Det var något med dendär rösten. Han hade hört den förut. När Berthold talade på detdär sättet, brukade han egentligen vara arg. Nej, mera än så. Rasande.

"Kanske är det sant. Ja, detdär som du har Wiba att säga om mig. Att jag har en elak tunga..." Han log. Fast han var så upprörd, så visst log han. Det fick honom verkligen inte att känna sig lugnare. "Men säkert var jag inte lika elak mot alla. Det kan du väl inte tro. Det är väl inte ens möjligt. Jag menar, man måste ju sikta noga, om man skall lyckas med sina elakheter..." Han skrattade till. "Och det gjorde jag ju med dig, eller hur? Jag siktade och träffade visst också. Själv kan jag inte komma ihåg vad jag sade, men du minns ju, gossen min. Därför behöver du ju inte undra. Om du inte tror på mig, kan du ju läsa i din skrivbok. Då måste du ju märka det. Hur jag försöker komma åt dig. Läs vad du själv skriver, Hariberth, så förstår du nog hur osäker jag kände mig..."

Han visste inte. Fortfarande var det något som störde honom. Kanske hade Berthold känt sig osäker, men han förstod ju inte varför. Säkert skulle han ha gett vika, om dendär königen hade börjat pressa honom. Fort skulle det ha gått också. Det gick ju så hemska historier om vad Berthold kunde ta sig till... Säkert visste Berthold det också. Han visste nog att hans systerson inte var något hjälteämne - inte då och inte nu heller. Så vad var det för värdighet som han jamsade om? Var det bara något som han sade för att inte såra honom? Men det var ju ännu mera sårande...

"Du tror mig fortfarande inte?"

"Du försöker bara linda in det du måste säga." Han lät så tunn på rösten. Trodde väl att det skulle bryta ut nu, detdär raseriet som han hade inom sig. Nu när han inte hade fått trösta honom.

fortsättning följer... läs från början...

Andra bloggar om: behärskning, beröm, berömma, förställa sig, förställning, hålla masken, obehag, olust, smicker, smickra, svag, svaghet, såra, sårad, tröst, trösta, värdighet, öppen, öppenhet

Här kommer katten!

Jag är katten. Finast av alla djur. Jag förstår så väl att du inte kan låta bli. Att du bara måste beundra mig. Det är helt i sin ordning.

Haha! Vilken tok du är! Jag vet precis vad jag vill. Det är verkligen inte därför som jag har dig att öppna ytterdörren minst tjugo gånger om dagen...

Tigger?! Din... din... din... mänska! Katter tigger inte. Aldrig. Nu går jag. Jag lämnar dig och kommer aldrig mer tillbaka. Jag skall... skall... göra dig kattlös!

Men, nej...! Det är för hemskt - och du, du är ju bara en mänska! Jag vet att jag är alldeles för godhjärtad, men jag förlåter dig. Jag förlåter dig denhär gången också.

Seså! Upp med dörren nu! Jag känner mig så storsint idag. Ja, du skall faktiskt få en möjlighet till. Så upp med dörren - och titta noga!

Nu går jag ut... och nu kommer jag in tillbaka. Nu gör jag entré!

Andra bloggar om: beundran, djur, dörrar, entré, förlåta, förlåtelse, godhjärtad, humor, katt, katter, kattlöshet, mänskor, tigga, tiggeri

I din famn

Jag är liten. Jag ligger i din famn. Känner lukten av din kropp. Jag tycker om den lukten. Jag önskar att du var min pappa.

Du håller i mig. Du sade 'så jag inte skall smita'. Du sade att nu får det vara nog och så tog du fast mig. Men jag vill inte smita. Inte nu längre.

Jag ligger lite upp och ner. Lutar mig över armstödet för att komma åt en sjal. Den hänger över en annan stol. Den har långa långa fransar som jag övar mig på. Jag har just lärt mig göra knutar.

Jag böjer mig framåt, men jag faller inte. Din stora hand håller mig tillbaka. Med andra handen stryker du mig över ryggen eller klappar mig i baken.

Jag hör dig tala, men det är inte med mig. Du sade 'jag talar med de stora'. Först försökte jag förstå. Jag frågade och frågade, men du sade att jag inte behövde. Att jag lika gärna kunde somna. Men jag vill inte sova. Jag gör knutar och hör på vad du säger. Jag förstår inte, men jag tycker om din röst. Den är lugn och djup.

Jag vill inte sova, men nu gäspar jag. Kanske börjar jag bli sömnig. Jag orkar inte göra flera knutar. Du breder ett täcke över mig. Jag trodde inte att jag skulle kunna sova, men nu gäspar jag igen.

Jag trodde inte att du tyckte om mig, men det gör du nog. Jag önskar att du var min pappa.



Andra bloggar om: dikter, erotik, erotiska dikter, gud, liten, pappa, somna, sova, överlämnande

Min konstnärsvän i Stockholm

Nu har jag börjat drömma om er också, cybervänner...! För ett par nätter sedan tog ni steget in i min symbolvärld. Här kan ni läsa om vad som då inträffade... (Observera ändå att drömmen egentligen handlar om mig...!)

Jag besöker en konstnärsvän i Stockholm. Hennes bostad är opersonlig, som ett möblerat studentrum. Själv är hon inte hemma.

Jag packar mina saker och ordnar upp efter mig. Även jag är på väg bort. Medan jag håller på, kommer jag åt hennes underkläder. Det är i misstag, men jag blir ändå upprörd. Hoppas att hon inte skall märka något...!

Jag går bort till fönstret. Hennes rum är opersonligt, men havet når ända upp till fönsterbrädan. Det är ett nordiskt hav, grått som järn, skummande och stormigt.
Ett hårt och härligt nordiskt hav. Det luktar och det smakar. Jag har tång i näsan och salt på tungan.

Jag skall just gå, när hon kommer in. Jag tror det är barnmorskan. Hon frågar om jag har glömt bort att jag väntar barn. Jag ser på min mage och inser att hon har rätt. Den är verkligen mycket stor. Det är nog bäst att föda, innan jag reser.

En stund senare har jag barnet i mina armar. Det blev en... bok

Andra bloggar om: bok, böcker, dikter, drömmar, föda, födslar, hav, havet, konstnärer, Stockholm, stormar, vatten, vänta barn

Då förstod han (23)

å han väntade. Snart nog, trodde han, skulle hon komma med sitt erbjudande och när hon hade gjort det, då fick han ju se. Då skulle han nog veta vad som behövde göras.

"Ja, jag väntade", sade han igen, "men du kan väl tänka dig hur mycket jag tyckte om det...! Vad inbillade hon sig egentligen? Att hon kunde göra affärer med königen som med vem som helst...?" Han skrattade kort. "Men det kunde hon förstås - och det visste vi båda. Jag ville inte erkänna det, men nog förstod jag att hon hade mig fast.

Kanske var det det som gjorde mig mest rasande. Att hon kunde tvinga mig. Att jag måste finna mig i något som var så... så..." Han fick en snabb blick. Får jag säga det? "... motbjudande... Det var väl därför som jag inte brydde mig. Jag menar, jag kände mig ju inte det minsta bunden. Om jag bara hade sett en möjlighet, en liten liten möjlighet, skulle jag inte ha tvekat att lura henne. Det kan du vara säker på..."

Då förstod han. Först då kunde han verkligen förstå. Inte heller Berthold kunde strunta i vad han kände. Det blev ju aldrig någon affär. Det kom andra händelser emellan. Men om han hade sagt ja, då skulle han inte ha menat det. Han skulle bara ha gjort det för att vinna tid och den tiden skulle han ha använt för att försöka finna en annan lösning, en som inte var så... motbjudande.

"Men Berthold", stack han emellan. "Du hade ju henne fast också. Tror du verkligen att hon hade mera förståelse för dina planer? Du vet ju vad hon tyckte om dina krig. Jag undrar just... Tror du inte att hon också skulle ha gjort nästan vad som helst för att slippa dendär affären...?"

Berthold såg länge på honom. Detdär hade han visst inte tänkt på. Ibland var de så lika, dedär syskonen, men ingen av dem ville ju erkänna det. Så gick det nu också. I nästa stund sköt han ifrån sig tanken. "Kanske har du rätt, Hariberth, men vad har det för betydelse? Hennes historia låter ändå så annorlunda, också i mina öron."

Bättre, menade han - och det måste han ju hålla med om. Wibas historia lät bättre. Det tyckte nog alla. Men var den bättre? Hade de inte tänkt ganska lika...? Men Berthold skakade på huvudet. Av någon orsak ville han ha kvar dendär skillnaden. Han hade märkt det förut också. Jämt var han så försiktig med vad han sade om Wiba.

"Dessutom var det ju dig vi skulle tala om", påminde han. "Om mina planer för dig."

fortsättning följer... läs från början...

Andra bloggar om: adoption, affär, affärer, arv, arvinge, förstå, förståelse, god affär, kungar, känslokyla, lura, luras, motbjudande, planer, rasande, raseri, romaner, ärva

Ny bloggportal

Jag skall tipsa om en ny bloggportal som jag har hittat. Blogupdate.org heter den och har kanske funnits i USA förut. Nu finns den alltså i Sverige också.

Såhär står det under Om oss (- men vilka 'oss' är har jag inte lyckats ta reda på)

När vi startade Blogupdate.org så gjorde vi det för att vi ansåg att det inte fanns någon riktigt bra tjänst i Sverige dit bloggare enkelt och behändigt kunde pinga sina bloggar. Vi beslöt därför att starta blogupdate.org, en tjänst dit ALLA bloggare kan pinga sina bloggare. Vare sig du skriver om mode, politik, eller skönhet så kan du lägga till din blogg med några enkla tryckningar på tangentbordet.

Vår webbsajt är öppen för alla med en blogg och kostar självklart ingenting. Du behöver faktiskt inte ens registrera dig eller uppge en e-post adress. Det enda du behöver göra är att pinga din blogg och luta dig tillbaka och vänta på läsare. Ju häftigare rubriker du sätter desto mer läsare kommer du att få. Se dock till att hålla dig inom våra regler på sidan (inga annonser eller pornografiska bilder).

Detdär med häftiga rubriker kan man ju ha olika åsikter om. Skall det behöva vara så häftigt jämt...? Men det finns ju regler. Länken till reglerna från dethär stycket fungerar visserligen inte (inte på deras sida!), men de finns som en huvudrubrik uppe på sidan också. Inte alls svåra att hitta.

Annars verkar det fungera bra. Kategorier saknas, men det finns ämnesord istället. När man pingar sätter man själv ämnesord på sitt inlägg och på det sättet byggs databasen upp. Det är nog mycket viktigt att sätta dehär ämnesorden, om man skall kunna bli hittad.


Andra bloggar om: bloggtips, blogga, bloggportaler, bloggverktyg, pinga, sökord, ämnesord

Var är nåden?

Jag tror jag skall skriva en notis, som Manfred Marklund i Torgny Lindgrens böcker. Faktiskt är det en av Torgnys böcker som jag tänker skriva om också. Det är Dorés bibel eller den tredje delen i en serie som börjar med Hummelhonung och Pölsan.

De båda andra har jag inte läst. Om sanningen skall fram, undviker jag Torgny Lindgren. Jag tycker inte om att läsa hans böcker. Jag har försökt flera gånger, men står helt enkelt inte ut. Stämningen gör mig så illamående.

Men denhär tredje delen kom jag faktiskt igenom. Kanske berodde det på att jag inte läste den utan lyssnade på den istället. Det gick väl lättare på det sättet. Jag kunde koppla bort honom, när jag inte orkade ta emot mera. Ändå tog det mig fem månader. Först för några dagar sedan, när jag verkligen inte kom på något annat att göra, lyssnade jag på de sista två cd-skivorna.

Frågan är - varför blir jag så illamående...? Boken är ju rolig, så varför kan jag inte skratta?

Bokens jag är en pojke/man som inte kan lära sig läsa och skriva. I nästan hela sitt liv bär han på ett brev från sin pappa som han vägrar att öppna. Han säger att han behöver inte göra det, för han vet redan vad som står där. Han vet hur mycket hans pappa älskar honom. Men lyssnaren kan gissa hur det står till, att han bara bedrar sig själv. Först sätter familjen honom på ett 'hem för obildbara', där han egentligen inte alls passar, och sedan slutar de bara upp att träffa honom...

Det sägs att det finns nåd i Torgny Lindgrens böcker och nu undrar jag. Är det dethär som är nåden? Självbedrägeriet...?

Torgny Lindgren: Dorés bibel ISBN: 9173131261

Andra bloggar om: bokrecensioner, carulmare, cd-böcker, Dorés bibel, illamående, Manfred Marklund, nåd, recensioner, självbedrägeri, Torgny Lindgren

Konstnär i köket

Det måste vara våren. Saven och skaparlusten stiger i allt levande - och man ger sig i kast med allt möjligt. Sådant som man under den mörka tiden inte ens vågar tänka på.

Igår hände det att Carul Mare gick in i köket och tänkte breda sig en smörgås. Men hur det nu var så kom stekpannan fram istället. Det var väl dedär tjugofyra äggen som CM hade köpt till specialpris. CM visste att något borde hända med dem. Snart.

En stund stod CM och viftade med stekpannan. Skakade bort några gamla torkade smulor från teflonbottnen. Efter det kunde man faktiskt tro att stekpannan var diskad. CM trodde det. Nästan.

Sedan hände det. Inspirationen slog till och vips hade en ny maträtt kommit till. Först bara i huvudet på CM, men snart i den verkliga världen också. Mycket snart. Det var ju en maträtt som det skulle gå snabbt att laga. Märkligt nog är det bara på snabbmatens område som CM får sina kulinariska infall.

Ja, det var ju inte första gången. CM har förstås haft vårkänslor förut, med intressanta följder för kokkonstens utveckling. Mest intryck har CMs son tagit: Du har väl inte satt i några kryddor? Är du säker på det? Du gjorde väl precis som förra gången...?

CM kan erkänna att det hade hänt några små misstag. Men sonen kunde nog ha varit mera förståelsefull. En kökskonstnär behöver förståelse för att kunna utveckla sina talanger...

Men nu har sonen flyttat hemifrån. CM har fria händer! Man kan ana att det kommer att hända mycket inom kokkonsten den närmaste tiden...

Denna vidareutveckling av omeletten tillägnas mina bloggläsare. Här är receptet, kära vänner! Bon appétit!



Omelett à la Carul Mare

Du behöver:

1 teflonstekpanna (möjligen odiskad, det kan ju ha varit det som gav den särskilda smaken)

1 liten burk tonfisk med vitlök, inlagd i olja (dethär är praktiskt, du slipper smörja stekpannan)

4 små ägg (gärna till specialpris)

1 liten skvätt mjölk (lätt och laktosfri)

2 små salta kex (de skall vara torra och spröda, men behöver inte smaka någonting)

1 mellanstor nypa basilika (kryddan får gärna vara gammal, tio eller femton år eller så)

1 tidtagarur med alarm (ställt på sju minuter)



Såhär gör du:

Sätt plattan på fem, kanske...

Öppna tonfiskburken (gärna en med kattmatslock, så slipper du börja leta efter konservöppnaren). Peta ut det oljiga innehållet i stekpannan. Krydda med basilika. Rör ihop basilikan med tonfisken.

Knäck äggen och skilj inte gulan från vitan utan häll alltsammans i någon slags skål. (Tips: Jag brukar använda min jättestora odiskade tekopp. Då kan jag använda den en sista gång, innan jag diskar den.)

Tillsätt mjölkskvätten. Jag tror inte du behöver röra om, men gör som du vill. Sedan skall blandningen ner i stekpannan. Här måste du röra om. Varning!!! Använd inte något skarpt verktyg, om du inte vill börja diska stekpannan efter varje gång du använder den.

Nu är det dags för de ytterst viktiga salta kexen. De har nästan ingen smak, men ändå tror jag att det är de som gör denhär rätten till vad den är. De ger konsistens åt äggen, får omeletten att närma sig pajens utmarker...

Du kom väl ihåg att kexen skulle vara torra och spröda? Sätt nu det första kexet i handflatan och knyt näven. Dethär skall förstås göras över stekpannan. Om du har valt rätt sorts kex har du nu handen full av smulor. Vänd på handen och låt smulorna gå ner i röran. Gör likadant med det andra kexet. Rör om.

Sedan är det bara att vänta. Låt omeletten ligga där och bli färdig. Omeletter lagar faktiskt sig själva, om man inte hindrar dem. Men för somliga kökskonstnärer är dethär den svåraste delen. Här kommer tidtagaruret in. Ställ det på sju minuter och gå därifrån. Gör inget mera åt omeletten. Gör något annat istället. Gå till exempel till datorn och spara dethär receptet.

Möjligen skall du vrida ner plattan till fyra först. Sedan lämnar du köket. Om sju minuter, när alarmet skrämmer dig halvt från vettet, går du tillbaka och vrider ner plattan till tre. Du behöver inte vända på omeletten. Om du bara har tålamod att vänta i sju minuter till, så är den helt färdig. Vackert gyllenbrun på ena sidan, lite ljusare på den andra.

Smaka och njut! Tro mig eller ej - dethär är gott! Vissa av redskapen (till exempel den odiskade stekpannan och tekoppen) och ingredienserna kan vara lite svåra att hitta, men ansträng dig! Slutresultatet är gott.



Andra bloggar om: basilika, carulmare, experiment, humor, inspiration, kex, kokkonst, konstnärer, kåserier, kök, kökskonstnärer, mat, matlagning, mjölk, omeletter, recept, stekpannor, teflon, teflonstekpannor, tekoppar, ägg

Gruskorn (21)

asande var jag också, förstås." Han fick ett snabbt och kanske skuldmedvetet leende. Antagligen tänkte han på alla de gånger som han hade brusat upp just mot honom. "Den känslan brukar jag ju inte kunna hålla tillbaka." Fortsättningen kom en smula för snabbt. "Men inte på dig, Hariberth. Till och med på den tiden visste jag nog vem jag skulle lägga ansvaret på. Det var ju Wiba som hade gett dig dendär ställningen. Som hade satt dig i en ställning där du bara måste röra upp känslorna på folk..."

Men han behövde inte säga något. Han märkte ju det själv, hörde hur falskt det lät. "Men... inte tyckte jag ju synd om dig heller. Tro inte att det är det jag försöker säga..."

Antagligen var det då som han började vrida på sig. Han bytte ställning och suckade och bytte ställning igen. Det var ju inte något ovanligt precis, men han kunde inte tro att det var stolens fel. Inte denhär gången. Han minns ju hur han såg ut. Inte brukade han ju se ut på detdär sättet, bara för att han satt obekvämt.

Han blev ju så tung också. Så tung på rösten. "Om jag skall vara ärlig, tänkte jag väl inte alls på dig... Jo", ändrade han sig genast, "men inte på det sättet. Inte så att jag skulle ha brytt mig om dig. Jag tänkte väl bara att du var i vägen. Du hindrade mig. Du... du var som ett gruskorn som jag hade fått i ögat..."

Som du ville ha bort, tänkte han. Möjligen var de två som tänkte det. I alla fall kom han inte längre. "Förlåt mig, Hari, men du har ju bett om att få höra dethär..."

Han blev inte sårad. Det var väl för att han verkade ha så ont själv. Egentligen var det ganska konstigt. Det var precis som om de skulle ha bytt roller. Nu var det Berthold som hade ont, men själv kände han inte så mycket. Han borde väl ha tyckt synd om honom, men det gjorde han inte. Om han kände något alls, så var det lättnad. Nog var det skönt att märka att han hade ändrat sig.

fortsättning följer... läs från början...

Andra bloggar om: adoption, affär, affärer, arv, arvinge, brusa upp, grus, gruskorn, hinder, kungar, känslokyla, makt, motvilja, rasande, raseri, självbedrägeri, skandal, skandaler, skuldmedveten, ärva

En god affär (19)

o, han förstod nog. Det var bara det att det tog emot. Han ville inte. Men sedan ändrade han ju sig. Han behövde bara blänga på honom en stund för att han skulle ge med sig. Först började det rycka i läpparna på honom och så kom skrattet. Detdär är verkligen något som han tycker om hos Berthold. Beundrar till och med. Att han kan skratta och ge med sig på samma gång. Själv skulle han nog bara ha sett trumpen ut. "Så jag får inte vara feg", sade han enkelt. "Som du vill då, systerson. Jag skall försöka komma ihåg hur jag tänkte. Men glöm inte att det var du som bad mig..."

Sedan började han berätta. Först gick det så bra. Ibland måste han stanna upp och fundera, men för det mesta flöt orden. Han verkade inte ha några svårigheter alls. Det var väl för att han bara talade om sig och Wiba. "Kanske hade jag inte så mycket makt som du tror, Hariberth", började han. "Det hette ju att königen var enväldig, men det skall nog inte tas så bokstavligt. Ingen kan väl göra precis som han behagar. Också för mig fanns det... obehagliga följder. Säkert skulle jag aldrig ha erkänt det, men jag drog mig verkligen för att stöta mig med min syster...

Det kunde du väl ha gissat", fortsatte han. "Jag menar, du har ju Wiba att säga det i dethär stycket. Hon talar ju om för dig hur självständig Adalheims hochherre kunde bli, också gentemot königen. Jag kan förstå att du inte ville lyssna på henne just då, men hon visste nog vad hon talade om. Redan hade hon Adalheim i sin hand och hon började få beundrare på andra håll i landet också..." Där fick han en hastig blick. "Inte många förstod hennes... pjoskande med silvarerna... och dendär adoptionen... Ja, i den frågan hade hon väl inget stöd alls. Att ha en silvarisk fosterson kunde kanske gå an, men att låta honom ärva...! Du minns säkert inte så mycket av detdär, Hariberth, men jag lovar dig. Det var en stor skandal..."

Jo, han hade förstått det. Men Berthold hade ju rätt. Det var bara som folk hade berättat. Själv kunde han inte komma ihåg något. Han var väl bara fem eller sex, när Wiba bestämde sig för att adoptera honom.

"Men ändå var det inte många som ville ha henne avsatt. Hon var alldeles för framgångsrik. Alla kunde vi se hur välmående Adalheim hade blivit... Visst fanns det avundsjuka också, men jag vet inte..." Han drog sig i hakan som han brukade. "Wiba hade ett sätt att handskas med den också. När någon ville komma åt henne, svarade hon med att erbjuda en god affär - och inte bara ur Adalheims synvinkel. Hon var verkligen noga med att det inte skulle löna sig att vara emot henne... Och budskapet gick fram. Folk började se Adalheims rikedom som en möjlighet för dem själva också. Till och med jag kunde tänka på det sättet.

Han sökte hans blick. "Där har du en förklaring till, Hariberth. Jag var rädd för att stöta mig med henne - och dessutom hoppades jag på en god affär. Det var därför som jag inte ingrep mot henne. Jag ville vänta och se hur mycket hon skulle erbjuda mig..." Han skrattade till. "Ja, vad hon skulle erbjuda, behövde jag inte fundera så mycket på. Egentligen visste jag ju redan. Hon skulle stöda mig i detdär kriget som jag planerade. Jag förstod ju det. Annars skulle hon inte ha vågat trotsa mig på detdär sättet..."

fortsättning följer... läs från början...

Andra bloggar om: adoption, affär, affärer, arv, arvinge, envälde, enväldig, fråga, frågor, god affär, hågkomster, kungar, makt, minnen, skandal, skandaler, trots, trotsa, ärva

Motsatta viljor

Dethär med att blogga... Nu har jag gjort det i fyra månader och kanske lärt mig ett och annat. Bland annat har jag upptäckt att jag har två avsikter med mitt bloggande - och att den ena utesluter den andra...!! Det kom jag faktiskt på bara för några dagar sedan.

Min ena avsikt är att vara anonym. Det betyder för mig att jag kan skriva vad jag vill. Att jag kan skriva om känsliga saker utan att behöva oroa mig för vad folk skall säga. Att ingen kan koppla ihop mina tankar med den person som jag är till vardags.

Men min andra avsikt är precis den motsatta - att sluta upp att vara anonym. En i taget släppte jag in mina nära vänner på bloggen. Jag ville att de skulle se vad jag tänkte för något. Jag ville att de skulle börja se mig som dendär personen som har dehär tankarna.


Det är verkligen ganska lustigt. Att man i fyra månader kan ha precis motsatta avsikter - utan att inse det. Lika lustigt är det att jag på något sätt ändå har vetat dethär. Ni har kanske märkt, ni som har läst mig, att jag hela tiden har varit ganska försiktig. Jag har berättat om mina tankar, men ganska lite om mitt liv och nästan ingenting om mina anhörigas liv. Plötsligt förstod jag varför. Jag ville inte att de en dag skulle komma att läsa om sig själva, om vilka misstag jag tycker att de har gjort...

Just nu undrar jag om jag behöver en blogg till. Denhär bloggen är till för avsikt nummer två. Här gör jag det som jag beskriver i Som när hanhundar pissar, jag utvidgar mitt revir. Jag tror faktiskt att det finns en gräns för hur mycket man kan dölja av sig själv och fortfarande må bra.

Men i den andra bloggen skulle jag vara hundra procent anonym. Andra skulle få kommentera mig, men jag skulle inte svara, inte söka kontakt heller. Här skulle jag bara skriva av mig. Göra mig av med sådana tankar som jag inte vill bry mig om. Så mycket om mina släktingar skulle det kanske inte bli. Det verkar faktiskt som om vi skulle ha förlåtit varandra. För det mesta är det så jag känner. Men om mamma är irriterande i telefon, då skulle jag skriva om det. Sådana saker skulle jag skriva. Dagbokstankar.


Andra bloggar om: anhöriga, anonym, anonymitet, avsikter, blogga, bloggande, bloggar, dagbok, dagböcker, familj, motsatser, motsatta avsikter, motsatta viljor, omedveten, omedvetenhet, revir, släktingar