Alla dessa nätverk

ibland känner jag mig så stressad! Men idag kom jag på en avstressande tanke.

När man låter sig stressas av nätverk, beror det kanske på en föreställning att man måste hålla igång sina nätverk, uppdatera regelbundet så att man inte skall tappa några kontakter.

Men så behöver man ju inte tänka. Då blir det ju som att nätverken bestämmer över mig och jag bara måste försöka hänga med.

Istället kan jag kanske utgå från mig själv och tänka att nätverken finns till för mig, när jag behöver dem, när jag har något som jag vill dela.

Att tänka möjligheter, inte skyldigheter, det är nog viktigt...

Ett löv som var klargult

som jag hellre ville se i svartvitt.
Känslan blev mycket starkare, tyckte jag. En smärtsam känsla... skörhet?

Klick?

Foto med stativ, lång slutartid. Tass har lärt sig det, när skall klicket komma?

Innerhamnen i Vasa

 

en eftermiddag i november.

Jag bar med mig mitt nya stativ, men hade ännu inte tagit upp det ur ryggsäcken. Ville först komma till en plats där jag kunde få testa det utan att behöva bli iakttagen.

Man kan kanske inte tro det, det råder en sådan stillhet i bilden - men folk kom och gick, joggade eller rastade hunden.

Visst är det en vilsam bild? Jag tycker ganska mycket om dethär vädret, varmt och mulet, regn och dimma, mycket fukt i luften.

Men nu börjar det bli kallare. Nästa gång kan det hända att nederbörden är vit... som snö.

Carulbook?

Undrar vad jag skall göra med carulbook, om jag fortfarande behöver min facebooksida.

De senaste dagarna har jag lärt mig mera om bloggteknik, men kanske kommer jag ändå att vilja återgå till facebooksidans opretentiösa sätt att säga saker på?

Det som är snyggt, är lite skrämmande också... tycker ni inte det?

Om man gör en riktigt fin sida, är det inte säkert att man själv vågar ta plats där, åtminstone inte jämt. Bara när man har finkläderna på.

Hur var det nu igen?

Jag vill inte bli medlem i en klubb som tar emot sådana som mig (Groucho Marx, tror jag).

Men Laleh gillar jag, både musiken och hennes naturliga sätt.

Umberto Eco och jag

Med Umberto Eco och mig är det så att jag troligen är en romantiker och därför inte kan låta bli att tycka om allt som ser lite medeltida eller gotiskt ut. Den känslan är så stark att jag tar mig igenom böcker och filmer (t.ex. Rosens namn) fast jag egentligen både har tråkigt och känner lite avsmak.

Nu är jag jätteglad att jag har tagit mig igenom Begravningsplatsen i Prag och får glömma allt som stod där. Visst är det tänkvärt att man skriver om antisemitismen - men så roligt är det ju inte. Inte det minsta mysigt...

Marianne Fredriksson och jag

Med författaren Marianne Fredriksson och mig är det så att jag kan läsa ett par böcker i följd - men i slutet på den andra boken börjar jag tröttna. Det är psykologiserandet (som jag annars är rätt svag för!) som jag till sist har fått för mycket av.

Vad jag publicerar!

Kanske blir det hundra inlägg i november?!

Men det beror på att jag övar mig. Jag vill kunna publicera lika snabbt på Blogger som på Facebook eller Google+. 

Jag vill inte ha någon hög tröskel för att säga något. 

Visste inte att Google Reader kunde vara ett så användbart verktyg för att snabbt sända iväg sina tankar!

Vill ni veta hur?

1) Man totar ihop sitt inlägg på Google+. Det går fort och blir bra mycket snyggare än på facebook.

2) När man publicerar till Google+, far det också iväg till Facebook. Det beror på att man har installerat en app som heter Publish Sync for Google+ and Facebook.

3) Man går till Google Reader och väljer Skicka till Blogger. Många inlägg blir så bra att man nästan inte behöver ändra på något alls.

Tänk, detta har jag inte fattat förrän nu!

Egentligen har jag inte alls förstått vad man skall ha RSS-flöden till. Det är ju mycket trevligare att läsa bloggar än standardiserade RSS-flöden. 

Simon och ekarna

Är inte säker på att jag har läst denhär boken av Marianne Fredriksson, fast jag har läst de flesta. Filmen vill jag i alla fall se, den ser så vacker ut...

Mark Zuckerberg och Sheryl Sandberg

om 'kriget' med Google. Läs mera på PC för Alla

En klar höstdag

med fina skuggor. För någon vecka sedan.

Brukar ni spela Kungen?

Min favoritpatiens när jag känner mig trött, helt enkelt för att den är så lätt att klara ut. För det är viktigt att vinna när man är trött, tycker ni inte det?

Ifall jag skulle råka på ett av de mera knepiga spelen, väljer jag ändå att spela på Windows 7. Där kan man ju gå tillbaka och ta om.

Så att jag ändå vinner till sist.

Denhär var inte så lätt, det blev ganska mycket Ctrl + z. Prova själv, det var spel nummer 24503.

Vildvin

Ja, jo, han har säkert rätt

men vad skall vi göra när en stor och kanske ökande del av befolkningen inte klarar av vårt arbetsliv? Det är ju först i det skedet som diagnosen blir nödvändig.

Trotjänare gör uppror i diagnosfabriken

Nu tändas tusen juleljus

skulle man möjligen kunna säga.

Pojke på stranden

från Jurmala, igen.

Som ni märker har jag börjat experimentera med ett ... hihi, bloggformat för mina fotografier. Denhär bilden har förhållandet 1:4,5 och ser väldigt konstig ut på alla andra webbplatser än just bloggar. Vanliga foton har för det mesta förhållandet 3:4 eller 2:3.

Vatten och sand

på Jurmala-stranden

Lyssnar på en bok

som vill att jag skall förändra mitt liv.

Det vill jag väl själv också, annars hade jag inte börjat lyssna på den. Men kanske bara lite grann... eller kanske mest då jag känner mig lite nere?

Min vilja är nog ganska kluven.

Sedan ombads jag föreställa mig hur mitt liv såg ut i framtiden, om jag inte ändrar mig. Då såg jag faktiskt min gravsten, med texten


Här vilar
en stor begåvning
en som verkligen kunde njuta av livet
men som ändå inte gjorde det


P.S. Jag säger inte vilken bok, för jag skall kanske återkomma till den senare.

Beauty and the Beast

i en inhemsk version, Trollet och jungfrun (Peikko ja impi).

Skulpturen är gjord 1917 av Elias Ilkka. En stenhuggare vid namn Aleksanteri Harjunpää har gjort denhär kopian som står i Tiklas-parken i Vasa. Enligt anvisningarna skall jungfrun putsas regelbundet, medan trollet får bli mossigare och mossigare.
Motivet kommer från Aleksis Kivis Sju bröder:

"Mannen i konungsliga klädnaden förvandlades plötsligt till ett skräckinjagande vidunder: horn trängde fram ur hans huvud, hans nacke frasade av en styv ragg, och den arma flickan kände smärtan av hans vassa klor i sin barm. Högt skrek då den olyckliga ungmön i sin pina, ryckte och slet för att komma loss, men förgäves. Med ett ondskefullt vrål släpade bergatrollet henne in i sin djupaste håla och sög blodet ur henne till den sista droppen ..."

Brr... det slutar ju inte alls så bra som i den klassiska sagan!

Där blir det ju en förening mellan det avskräckande och det tilldragande, genom kärleken blir det möjligt. - Man kan också se det som ett skeende inom en enda mänska. När en mänska får mera kärlek till sig själv, kan hon sluta att blunda för sina mindre sympatiska sidor.

Men kanske finns det en symbolik också i Aleksis Kivis version... någon som vet?

Jag och Beppe Wolgers

På sista tiden har jag umgåtts ganska mycket med Beppe Wolgers, genom hans memoarer. Det har varit en skön tid, är fortfarande, för nu lyssnar jag på boken för andra gången.

Fram till nu har Beppe Wolgers inte varit någon stor person i mitt liv. Jag minns att han brukade sitta i en säng på TV, omgiven av en massa dockor. Det var när jag var mellan åtta och fjorton år, läser jag på Wikipedia – eller åren 1968-74. Ett tråkigt program, tyckte jag.

Nästa gång mötte jag honom som pappa till Pippi Långstrump. I den rollen skötte han sig bättre, menade jag – eller rättare sagt, i det sammanhanget kunde jag förstå mig på honom.

Däremot har jag alltid älskat sången Okända djur, men jag visste inte att det var Beppe som hade skrivit texten. Skulle jag ha vetat det, då skulle jag redan tidigare börjat förstå och uppskatta Beppe Wolgers, det som jag nu ser som hans stora talang. Det vill säga ordkonsten, hans gränslösa ordfantasi.

Kanske är det så att jag (särskilt som ung) var lite väl kritisk av mig, allt skulle hänga ihop, allt skulle förklaras, fantasin blev liksom satt i bojor. Men så är det verkligen inte i Beppe Wolgers memoarer.

För mig är det en märklig läsning, Beppe förklarar absolut ingenting. Han bara pratar på, associerar och fantiserar, ibland lite banalt, andra gånger så att jag drar efter andan av häpnad. Hans minnen av mänskor och vad de sade till varandra, hur de sade det, känns så äkta, som om det hade hänt igår. Men aldrig att han skulle skriva ‘jag kände mig ledsen för att något hade hänt, det får man själv lista ut.

Det känns bra, skonsamt på något sätt. Jag behöver inte dra några bestämda slutsatser om Beppe eller mig själv eller livet. Särskilt bra är det eftersom jag ofta lyssnar innan jag somnar.

Så, till sist, blev Beppe Wolgers en godnattfarbror också för mig.

Läs även andra bloggares åsikter om beppe wolgers, memoarer, recensioner, ljudböcker, godnattstund

Himmel och jord

En mulen dag. Men igår kväll var himlen ovanligt vacker.

Också gårdagen hade varit mulen, men sent på eftermiddagen klarnade det upp och det var inte vilket uppklarnande som helst. Det blev klarare än klart, en genomskinlighet som återspeglade sig i allt jag såg… såsom i himmelen så ock på jorden. Konturerna blev tydligare, jag fick också ett intryck av lätthet, att jag kunde räcka ut handen och ta tag om ett träd eller en lada, bara lyfta upp dem.

Jag ville stanna upp och fotografera, men vågade inte riktigt. Kände att jag höll på att bli frisk från… vad det nu är som jag har lidit av och ville inte överanstränga mig. Den hängivelse som jag kan känna när jag fotograferar är ju inte alls gratis, jag tror faktist att den sliter ganska mycket på kroppen.

Tänkte på de andra Knäppisarna, hur många undersköna bilder som kanske togs i just denna timma. Små rosa moln svävade omkring på himlavalvet och månhalvan lyste vit och skir. I Maxmo såg jag ett helt fält med solrosor… Ja, jag har varit ute med bilen, trots körförbud. Det blev nämligen så att jag kunde få den svetsad i Jakobstad, nästan en hel vecka tidigare än här i Vasa.

Men oj, så mycket pengar jag har lagt ut på bilen på sistone! Det gör mig så ängslig, jag får väl för mig att nu skall det bli lika mycket i fortsättningen också och att jag står inför ruinens brant. Minst. Ny hiss till ena fönsterrutan, ny del till ljuddämparen – och så svetsningen nu senast.

En annan pengatjuv är tandvården, fast jag går till kommunal tandläkare. 43 euro för ett pyttelitet hål, ett som gick jättefort att laga. Fyllning av två ytor, står det på räkningen, men vad är det för tänk?! Vilken mästerförhandlare har fått igenom att man skall få dubbelt betalt för att man jobbar några sekunder här och några sekunder där…?

Mest om virkning

Sov länge idag, så kanske känner jag mig lite starkare?

Kanske känns tänderna mindre ömma?

Om man tänker positivt, så kanske.

Båda katterna är hemma, ligger på madrassen och snusar.

Nos vet nog också vad han vill. En sak som han inte gillar är att matskålen blir tom, då kommer han och hämtar mig. Det spelar ingen roll att han inte är hungrig, att han kanske har småätit hela natten. Den skall bara inte vara tom.

Trygghet är en full matskål, kanske.

Har lärt mig mera om att virka, bl.a. något som heter stolpgrupper. De är rätt roliga att göra, med allt snurrande kring virknålen. Tänkte igår att virkning påminner lite om Bachs musik, just detdär snurrandet, men hittade ingen lämplig kompositör åt stickningen.

Det är roligt att virka, men jag är ännu inte nöjd med mina resultat. Det blir liksom inte något som jag kan ha användning för. En orsak är att virkade arbeten inte är lika töjbara som stickade, resultatet blir gärna ganska stelt. Virkat passar bra t.ex. till mattor dukar och kuddöverdrag, men jag vet nog inte riktigt vad man skall göra med sådana saker. De verkar mest göra livet mera besvärligt, som t.ex. att bära ut och skaka mattor.

Så jag försöker lära mig virka så att det skall påminna om stickat… nog borde det väl gå att virka en mjuk och skön halsduk??

Jag tänkte att om jag använder ett garn som är tillräckligt luddigt, som t.ex. mohair, och en ganska grov virknål, då borde det väl bli mjukt?

En annan tanke som jag hade var att jag skulle försöka göra mormorsrutorna som rader istället. Inte virka runt runt utan lägga den ena raden ovanpå den andra. Men det var inte helt lätt.

Hur gör man första raden?

Hur kan man göra kanterna till höger och vänster?

Den bästa dagen

är kanske en dag

då jag har tid att vakna och komma igång

då jag har få eller inga fasta punkter.

Om det ändå finns några, är det sådana som inger en viss förväntan utan att ändå vara särskilt viktiga.

Idag skulle kunna vara en sådan dag.

Igår tänkte jag ju att imorgon skall jag kanske köpa dedär bruna bollarna från S-market, de som liknar kokosbollar men som är mindre och faktiskt också utan kokos. De som är så goda till kaffet… vad de nu heter.

Jag kom också att tänka på en TV-serie som jag har tyckt om, Life on Mars, om jag möjligtvis skulle kunna få tag i andra säsongen också. Till min…. lilla förtjusning såg jag att den fanns på stadsbiblioteket och i hyllan dessutom. Bara att cykla iväg och hämta.

Sedan får man ju se hur det blir med resten av dagen. Det kan hända att jag gör mera än jag hade tänkt, men jag känner mig inte tvingad, det är det som är så bra. Que sera, sera. Whatever will be, will be.

Sådana dagar har jag nämligen tid. Jag tänker inte på hur timmar och dagar rusar iväg, att jag måste göra något bra med livet... utan livet känns kanske bra i alla fall? I sig själv, liksom.

Efter regnet

Dagar av lugn

nätter av sömn

det önskar jag mig

Det var länge sen jag sov så skönt som i natt.

Venetiansk afton

eller avslutning på sommarstugesäsongen.
Fyrverkerier och brasor på stranden, själv firade jag med ett stearinljus i en glasburk…
Aldrig firat någon venetiansk afton? Kolla här

Domkyrkokatten

eller Katten som älskade vetebullar.

Bön på sommarstugan

Snälla Gud,

kan jag inte få lite extra landhöjning här på sommarstugan?

Det skulle vara så roligt att kunna gå torrskodd ner till strandklippan och du vet ju hur svårt jag har för att komma mig för. I tjugo års tid har jag gått och tänkt på detdär jordlasset... men det blir visst aldrig mera än en tanke.

P.S. Kära Gud, du hörde väl att jag sade landhöjning, inte sådana där farliga saker som de har i andra länder!

Mammas flox

Flox, ja. Med förenade fb-krafter hade vi snart kommit på namnet på blomman.

Inte ens på kvällen får man vila

Nej, då måste man ut och titta på solnedgången. Stackars mig!

Hur man står ut

En otroligt vacker dag här i Sideby, så vacker att man kan bli lite nervös.

Spegelblankt hav och inte ett moln på himlen, tjugoen grader varmt. Så vackert att man liksom inte får missa något.

Jag tittade och tittade, för det mesta genom mitt nya makroobjektiv. Vid ett tillfälle gick jag in och hämtade knäskydden som jag har när jag åker rullskridskor. Makrofotografering tar ganska mycket på knäna, har jag märkt.

Hur skall jag stå ut? tänkte jag vid tvåtiden. Skall jag sitta här hela dagen och bara tänka på hur vackert det är?

Men jag kunde bara inte gå in och sätta mig vid datorn.

Till slut fick jag en idé. Jag kunde släpa bort lite ris, jag hade ju lovat att göra det - och om jag gjorde det just nu, denhär varma dagen, då skulle jag antagligen bli så svettig att jag skulle våga mig ner i vattnet.

Planen lyckades, det blev en simtur!

Jag simmade ett bra tag, låg på rygg också och sparkade så att vattnet skvätte högt upp mot den klarblå himlen. Det såg tjusigt ut, tänk om jag hade kunnat visa en bild på det också...

Tänkvärt

Anna Troberg: Bjud in människor till samtal

“Gemensamt för alla dessa diskussioner är att ingen av dem som deltar i dem bemödar sig att egentligen hälsa på i kommentarsfälten och umgås med kommentatorerna. I stället sitter man på höga hästar och sneglar ner från ett ganska osympatiskt von oben-perspektiv och rynkar på näsan åt pöbelns fasoner.”

Fifty-fifty himmel

Ingen rädder för vatten här

En tyst minut

Är det verkligen för de döda som vi håller tysta minuter? Är det inte mera för oss själva, vi som ännu lever?

En tyst minut för de mammor och pappor som har mist sina barn. För deras närstående, släktingar och vänner. För alla som känner sorg. För alla som är rädda. För alla som känner hat mot mördaren.

Men inte bara för dem.

Glöm inte mamman till gärningsmannen, hon som var så stolt över sin son. Vad känner hon nu? Be att hon finner nåd, inom sig själv och hos andra mänskor.

Be för pappan också, han som inte har sett sonen sedan 1995. Han som har bett om att bli lämnad ifred med sin sorg.

Glöm inte gärningsmannen, han som faktiskt överlevde. Hade det inte varit lättare för honom om han hade fått dö tillsammans med sina offer?

Nu måste han leva vidare.

Kommer han att kunna se vad han har gjort - och kommer han då att orka bära sin skuldbörda?

Eller måste han fortsätta att leva i den förvridna form som han nu befinner sig i?

Finns det nåd för honom också?

Andra bloggar om: tankar, Norge, Utøya, terrorattacker, 2011, tyst minut, nåd

Månblomma!

Eftersom jag har mängder av bilder från Riga, och nästan lika många från sommarstugan, så kändes det liksom lättare att börja med en helt annan bild, en från i våras, nästan från 'stuguknuten'.

Trädgårdsentusaster får gärna hjälpa till med artbestämningen. Men ta inte bakgrunden till hjälp, där har jag använt min konstnärliga frihet, haha.

Är det kanske en fingerört av något slag?
Här är en annan bild att jämföra med.

Möte på Jurmala-stranden

En ung gentleman, tio eller elva år gammal, kom gående emot mig. Vattnet stänkte om fötterna på honom och han strålade som en liten sol.

- Vilken vacker dag! sade han på ryska.

Visserligen hade solen gått i moln, men det var precis vad jag också tyckte. -Otjen krasivo, sade jag, som om jag aldrig hade talat något annat än ryska. Mycket vacker!

I denhär stunden hade jag kanske kunnat tala vilket språk som helst? Jag var så upprymd, så till brädden full av allt som jag hade omkring mig, himmel och hav och kilometervis med vit sandstrand. Vind och vatten och ljus.

Och pojken verkade förstå, äntligen hade jag träffat någon som förstod.

Säkert fanns det hundratals andra mänskor som också hade det bra på stranden, självklart fanns det det. Ändå trodde jag inte att de kunde känna det precis som jag - och denhär rysktalande pojken. Vi var liksom utvalda. För tillfället var det kanske bara våra sinnen som hade beredskapen att ta emot just dethär slaget av njutning.

- Dobryj den, sade min unge vän och jag nickade ivrigt. God dag! Verkligen en god dag.

Sedan fortsatte vi vår vandring, plaskande åt motsatta håll. - Do svidanija. På återseende.

Fortsätta med Soneras mobila bredband?

Snart har jag haft Soneras mobila bredband i två år. Det innebär att avtalstiden nästan är slut och det är dags att fundera på fortsättningen. Behöver jag det också i framtiden?

I början av perioden trodde jag att jag kunde klara mig enbart med det mobila bredbandet. Det fungerade inte för mig, inte ens i stan. Det var för långsamt, bara ibland kunde jag se på videor utan att det hackade. Så jag köpte en fast nätförbindelse också.

Men jag tyckte om att kunna komma ut på nätet lite varstans. På sommarstugan gick det förfärligt långsamt, men gav mig ändå en möjlighet att få kontakt utan att behöva ringa. I stan njöt jag av att kunna sitta på universitetsbiblioteket och arbeta, att få lite miljöombyte.

En omständighet har retat mig alldeles särskilt, det är som att man i onödan gör det dyrare för kunden. Jag menar, varför måste jag ha två olika simkort, ett för att surfa på nätet och ett annat för att ringa på telefonen.Tänk om båda tjänsterna istället kunde finnas på samma kort och jag kunde få detta enda simkort i två exemplar.

Då skulle jag bums sätta in det andra exemplaret i telefonen och därefter kunna både ringa och surfa med den. Nu måste jag ha ett tredje avtal för att kunna surfa med telefonen.

Dethär tycker jag att Sonera skall ändra på.

Om inte, tror jag nästan att jag väljer bort det mobila bredbandet i fortsättningen. Istället tänkte jag använda själva telefonen som modem - och det är mycket billigare, ca 4 euro i månaden istället för 13.

Det har jag förresten provat på förut också, fast då var jag inte alls nöjd med lösningen. Telefonuppkopplingen var både dyr och opålitlig. Men mycket har hänt sedan dess. Nu är det samma höga hastigheter som för det mobila bredbandet, berättade man på Sonera.

En oklarhet är dock vilka telefoner som går att använda som modem. Borde det inte fungera med alla lurar som har simkort? Kanske behöver de också ha usb-uttag?

Med min nuvarande telefon fungerar det åtminstone.

Tar gärna emot synpunkter... förslag, tips.

Andra bloggar om: sonera, avtal, mobilt bredband, utvärdering, simkort

Jätteblad

Kaskad av blommor

En lång stjälk och så det ensamma stora blomhuvudet som består av en mängd småblommor. Den gröna färgen i mitten av 'stjärnorna' är mera mättad än i verkligheten.

Ja, vad är det för en blomma? Känner du igen den? Jag hittade den i en park här i stan.

När det gröna speglar sig

Vilken härlig intervju!

Alldeles matt efter läsningen, så mycket bra i en enda artikel! Här några guldkorn:

Efter tjugofem år händer det något i äktenskapet, säger Margareta Strömstedt. "Fram träder två liv med större integritet. Där man inte är så insnodda i en massa föreställningar om varandra."

Jag förstår att hon höll ut, maken Bo är så rolig. Så här började deras relation: "Maggan var på väg till missionskyrkan, jag till pingstkyrkan, när vi möttes bestämde vi att lifta till Kristianstad istället."

En annan tanke under läsningen: Om jag bara kunde älska mera...

Margareta om sitt författarskap, det måste nudda vid smärtgränsen: "Det måste göra ont. Men inte för ont för då blir det privat. Säg hellre att det måste vara lite grus i skon så att man inte halkar förbi."

Andra bloggar om: margareta strömstedt, intervju, svenska dagbladet

Lite mera om Shaun Tan

Stora fina bilder från en annan bok av Shaun Tan, Ankomsten. Den har egentligen ingen text alls, men bilderna säger väldigt mycket om hur det kan kännas att komma till ett nytt och främmande land, att vara en invandrare.

Shaun Tan och Det röda trädet

Se också Lite mera om Shaun Tan (om en annan av hans böcker, Ankomsten)

Vårlöv

Extrovert?

till min häpnad upptäckte jag igår(!) att jag är en mycket mera extrovert person än jag trodde. Jag använder kanske inte munnen så mycket, men titta bara så jag bloggar! Nog måste väl det räknas också?

Just nu känns det bara så härligt att blogga!

Äntligen känns det som att jag får.

Visa vad jag gör.
Tycka det jag tycker.
Helt enkelt säga saker.

Hur kan det ha varit ett problem?

Vem vet, jag kanske kan bli en pratmakare ännu? Det ser jag fram emot!

Man kan undra vad de talar om

När Kyro älv svämmade över

(ur gräsrotsperspektiv).

Bränn inte ut dig

Några tankar om Barbro Bronsbergs och Nina Vestlunds bok, Bränn inte ut dig

En pytteliten video

Den sade inte 'kan jag få'

Porträtt av ett äktenskap

Några tankar om en film som jag tyckte om. Den handlade om en familj där båda makarna var bisexuella.

carulbook!

Härmed avslutar jag carulbook!

Som gästbok fungerar Cover It Live kanske inte så bra, eftersom jag måste godkänna varje person som skall få skriva fritt.

Men jag kommer nog att fortsätta att blogga live då och då. Vad jag gillar är kanske att slippa att alltid formulera mig så noga, ibland vill jag slippa undan med lite mindre.

Det är väl lite som när man övergick till att skriva e-post och chatta, kraven på språkliga prestationer minskade.

På gott och ont, givetvis. Men saker måste få ha olika prioritet, allt kan väl inte vara lika viktigt?

Malmö-pojkar som ville rädda världen

Inspirerad av Axel Ehnströms (Paradise Oskars) bidrag till Melodifestivalen, Da da dam.

När jag lyssnade på den, kom jag igen att tänka på de båda pojkarna som jag träffade i Malmö i mars, de som fiskade upp cykeldelar ur kanalen (som de sedan skulle använda för att göra en hel cykel). Men denhär dagen fick de syn på något helt annat, något som oroade dem och som de ville göra något åt.

Jag kan inte glömma dehär pojkarna, vilken samhällskänsla de hade! De kom mig att tänka på 70-talet och den framtidstro som rådde då.

Andra bloggar om: axel ehnström, paradise oskar, da da dam, rädda världen, pojkar, malmö

Åbo 9-10 maj 2011

Lite small talk från resan.

Wasa Sångargille Fly me to the moon

Bilder från Wasa Sångargilles vårkonsert, kallad Fly me to the moon. Framförd i Vasa stadshus den 6 och 7 maj, 2011.

Andra bloggar om: wasa sångargille, vårkonsert, fly me to the moon, maj, 2011, vasa

Förtjust och förvirrad

Jag är förtjust i att blogga live - och därför också lite uppe i varv. Så svårt att somna igår (fast det berodde inte bara på live bloggandet, det är också något annat som jag tänker på).

Dessutom är jag förvirrad, hur skall jag använda alla dehär nya möjligheterna? Jag förstår att jag måste anpassa dem efter mig själv, hur jag fungerar, om dethär skall bli något mera än ett test.

Därför tänker jag att det ändå är bättre med avslutade realtidsinlägg, kring ett särskilt tema. Det innebär att jag kan länka till facebook, så att ni som kanske vill vara med och diskutera eller bara följa med i skrivandet kan komma hit. Då kan ni också på förhand veta vad det är jag har på hjärtat.

Det är ju så med mig att jag ibland behöver vara borta från nätet, i dagar eller veckor... så det ligger liksom på mig att tala om när jag är 'hemma'.

Det estetiska problemet med de grå rutorna verkar inte så stort. Jag kan först skriva en liten inledning och sedan be er läsare att klicka vidare för att komma till live-fönstret. Här kan ni se hur man infogar en brytning i texten.

Det hela tiden öppna fönstret skulle jag kunna behålla... för trevligt småprat? Både jag och ni kan lägga in länkar där. Titta på dethär fotot! Lyssna på denhär musiken! Kanske kan ni till och med lägga in videor där?

Men den första gången ni skriver, kommer ni inte att se att texten går fram. Jag måste kryssa för att era inlägg skall publiceras automatiskt. Det har jag gjort för alla som hittills har skrivit något, så tänk inte på det!

Andra bloggar om: blogga, live, live blogging, coveritlive, realtid

Jag tyckte jag såg...

Cover it live

Det var spännande att testa Cover it live. Efteråt var jag lite stolt över mig själv, att jag vågar försöka och göra misstag, också medan andra tittar på. Kände mig upplivad, men på samma gång att jag behövde lugna ner mig. Min puls var nog lite högre än den brukar.

Är inte säker på hur (och om) jag kommer att använda Cover it live.

Kanske lite synd att dehär facebookliknande funktionerna upphör, när man har slutat att blogga i realtid. Efter det kan varken jag eller någon annan göra några ytterligare kommentarer och det enda man ser är en stor grå ruta. Inte så estetiskt.

Fast det går ju att se händelserna i repris och länkarna fungerar fortfarande.

En fin sak är också att man inte behöver byta plattform. Jag kan blogga på dethär sättet, utan att behöva lämna Blogger och min egen blogg.

Läs även andra bloggares åsikter om cover it live, live blogging, blogga, realtid

Ett nytt sätt att blogga

Testar en bloggtjänst som heter CoveritLive.

Det nya innebär att man skriver och publicerar samtidigt. Klicka på länken nedan, om du vill veta mera om hur det går till.

Funderar på mitt bloggande

hur jag skulle vilja ha det.

Skulle vilja förenkla det på något sätt, så att det blir mera som på facebook. Men det är inte innehållet som jag tänker på utan tekniken. Jag skulle vilja kunna kopiera en länk, få bildförslag och en kort inledning från den aktuella sidan och så bara lägga till mina egna tankar. Inte behöva formulera hela texten. Inte behöva peta med bilden, så att den sitter rätt.

Man kan förstås fråga sig vad som har hänt med mig, om jag har spenderat för mycket tid på facebook!

Är det kanske ett tecken på att världen snurrar för fort att man inte längre vill skriva en text från början till slut?

Å andra sidan, nog har vi ju i alla tider byggt vidare på andras jobb...

Tar gärna emot tips! Kanske har ni också funderat i samma banor?

Andra bloggar om: blogga, facebook, teknik, länkar, dela, kopiera

Äntligen fick jag tag i den

Damernas detektivbyrå, på video!

Just denhär... älskvärda! lilla snutten såg jag igår, det är när hon talar om varför hon vill ha en detektivbyrå.

Förresten tror jag man kan se hela filmen på YouTube, i femtonminuterssnuttar. Börja här

Testar Grooveshark

Idag hittade jag Paul Simon i lurvig skinnhuva - och genast var jag tillbaka på 70-talet. Å, så mycket jag lyssnade på denhär skivan!

Så många hål

att klättra in i och ut ur.

Denhär lilla flickan var nog lika intresserad som jag av Stig Blombergs skulpturgrupp på Stortorget i Malmö.

Här finns förresten ett par bilder till från Torgbrunn.

Inre hamnen i Malmö

en regnig dag.

Vill ha löv!

tyckte jag denhär skånepilen sade till mig. Löv! Nu! Och så headbangade den med huvudet som en tonåring på rockkonsert. Otålig.

Ta en dusch på Gustav Adolfs torg?

Helt okej, om man är en staty. Inte det minsta uppseendeväckande. Statyn är en del av Gerhard Hennings skulpturfontän Öresund, från 1934. Finns på Gustav Adolfs torg, Malmö.

Nerbrunna ljus på Kaffehuset August, Vasa

Vad tycks?

Man kan tycka lite olika om dethär verket, har jag insett. Så vad tycker ni?

Figurerna ingår i Stig Blombergs skulpturgrupp på Stortorget i Malmö. Torgbrunn heter den, från 1964.

En kula till

denhär gången med stadsvy. Börshuset i Malmö.

Såhär kan det börja se ut

när ett industriområde blir granne till en kyrkogård.
St. Pauli kyrkogård, Malmö. Min son bor förresten alldeles här nära.

Moderna spågummor

spår i flygbilder. Vad ser du?

Ett urdrucket vinglas

men väldigt fullt av sin omgivning. Det stod i ett fönster, i bakgrunden ett av de gamla husen på Lilla Torg i Malmö.

Inneboende

på sonens balkong. Vi funderade lite på att avhysa dem, men deras bo var redan färdigt. Massor av prydligt radade små kvistar i en stor bit kartong.

Flyga vintertid

får mig att tänka på att läsa en tidning.

Packar

Idag har jag börjat packa. I övermorgon skall jag flyga till Köpenhamn och sedan tar jag tåget vidare till sonen i Malmö. Det är meningen att jag skall vara borta i hela tio dagar.

Önskar bara att jag kände mig lite piggare.

Men kanske kommer humöret på samma gång som jag går in på flygstationen? Ibland gör det det. Jag tror det är dendär känslan av liv och rörelse, med ens är jag mitt i världen.

Eller också händer det när jag inser att jag verkligen skall få återse mitt barn. Så var det när jag senast reste för att hälsa på honom, några minuter före ankomsten till Kastrup spratt det till inom mig.

Varför kan jag inte redan börja förvänta mig saker? Trevliga saker, menar jag. Varför är jag så mycket bättre på att oroa mig?

Det har verkligen varit en lång vinter.

Facebook-länk

Ganska mycket på facebook den senaste tiden och mindre här på carulmare. Därför lägger jag ut en länk till facebook från bloggen.

Vissa facebook-inställningar är jag noga med, men inte alla. Så om du själv har ett facebook-konto, borde du kunna se mina inlägg och foton och faktiskt också kommentera.

Därmed inte sagt att jag inte vill bli vän! :)

Glömska

Nu när det är så kallt har jag ett alarm så att jag inte skall glömma att släppa in katterna i tid. Jag skulle sätta på det idag också, men så märkte jag att jag redan hade gjort det. Iakttagelsen ledde till följande ordbildning:

Nej, jag glömde inte. Det enda jag glömde var att jag faktiskt kom ihåg.

Sådant kan roa mig, men vad Nos tycker, det vet jag verkligen inte. Han ser inte så vidare uppåt ut. A penny for your thoughts, som det heter.

Mitt andra barn

Ibland drömmer jag att jag har ett andra barn, ett syskon till min numera vuxna son.

Barnet kan vara i olika åldrar, jag har varit gravid med det, fött det, till och med många gånger, men i andra drömmar har det redan varit något eller några år gammalt och jag har av olika oklara skäl inte själv tagit hand om det, istället har det kanske fått växa upp hos min mamma. Då finns det ett stort 'ojdå!' i drömmen, hur har jag kunnat glömma bort mitt eget barn? Jag är ivrig att ta igen vad jag har förlorat och lite ängslig att det skall avvisa mig, att jag inte längre kan räkna med dess tillgivenhet.

Inatt var barnet fortfarande en baby, på ungefär ett halvår. Jag var glad att jag inte hade förlorat mera tid. Faktiskt kunde jag fortfarande amma det, jag kände att brösten var fulla av mjölk. Barnet var förstås redan avvant, det hade ju inte träffat mig på flera månader, men jag tänkte att jag kunde amma det bara om morgnarna, som ett sätt att skapa närhet.

Det var morgon i drömmen. Jag satt där med mitt andra barn i famnen och försökte få det att ta bröstet. Men det var lite sömnigt, så den första slurken tog... min kissekatt Nos. Jo, den annars så skygga katten hoppade faktiskt upp och snöt den, det är nog det bästa ord jag kan komma på.

Men sedan kom vi igång med amningen, mitt andra barn och jag. Det skulle nog inte bli så svårt att skapa en anknytning denhär gången.

Uppvaknandet blev som det ofta blir med dehär drömmarna. Visst förstår jag att jag har drömt, men jag kan inte kan inte fatta att det andra barnet också är en del av drömmen. Det känns helt fel, skillnaden mellan att ha ett barn och att inte ha det borde vara för stor för att man skall kunna överbrygga den ens i drömmen. Så jag börjar leta igenom mitt verkliga liv, försöker att hitta spår efter det andra barnet i det.

Men jag har bara fött ett enda barn, inser jag till sist. Då känner jag sorg över det andra barnet, att det bara var en dröm, men smärtan är inte särskilt stor. Det beror antagligen på att jag ändå nästan visste. Så många gånger har jag vaknat upp och inte kunnat hitta det andra barnet i mitt vanliga liv att jag kommer ihåg det också.

Fast jag inte kan tro att jag har bara har drömt mitt andra barn, så anar jag att just så är det ändå.

Ett elakt litet kryp

Jag har fått ett husdjur som jag inte vill ha.

Ett konstigt och elakt litet kryp som gör så att jag får snuva, blir svettig och matt. Ja, det kan faktiskt hitta på vad som helst. Ena dagen sitter det i mina öron och bråkar, andra dagen i mina tänder.

Det är lurigt också. Ibland tror jag det har gett sig av, men det är bara som det låtsas. Så fort det märker min lättnad, hur ivrig jag är att få sätta igång igen, återupptar det sin verksamhet.

Men det var ju i december som jag först upptäckte den ovälkomna gästen, nu får det väl äntligen vara slut på snyltandet...?

Höstmörkret kan jag ännu klara, men tiden efter jul är ofta besvärlig för mig, med en krasslighet som inte vill gå över. Just nu försöker jag att inte vara så mycket på nätet, inte så mycket i kontakt med min omgivning, det verkar ibland kunna hjälpa...

Man kan fråga sig

om dethär kan kallas ett foto. Men jag tycker om att bilden verkar lite blöt (det gör den väl?). Det var nära noll och snön mer eller mindre klibbade sig fast vid trädgrenarna. Jag tyckte det såg rätt intressant ut...

Prickig av snö

Idag tog jag bussen, det snöade så väldigt mycket. Denhär bilden är från min närmaste busshållplats.

Jag tycker om färgerna här, det rödbruna mot den mörka blågrå bakgrunden. Kul också att snöflingorna blev så väldigt tydliga.

Träd och grenar