Är det verkligen för de döda som vi håller tysta minuter? Är det inte mera för oss själva, vi som ännu lever?En tyst minut för de mammor och pappor som har mist sina barn. För deras närstående, släktingar och vänner. För alla som känner sorg. För alla som är rädda. För alla som känner hat mot mördaren.
Men inte bara för dem.
Glöm inte mamman till gärningsmannen, hon som var så stolt över sin son. Vad känner hon nu? Be att hon finner nåd, inom sig själv och hos andra mänskor.
Be för pappan också, han som inte har sett sonen sedan 1995. Han som har bett om att bli lämnad ifred med sin sorg.
Glöm inte gärningsmannen, han som faktiskt överlevde. Hade det inte varit lättare för honom om han hade fått dö tillsammans med sina offer?
Nu måste han leva vidare.
Kommer han att kunna se vad han har gjort - och kommer han då att orka bära sin skuldbörda?
Eller måste han fortsätta att leva i den förvridna form som han nu befinner sig i?
Finns det nåd för honom också?
Andra bloggar om: tankar, Norge, Utøya, terrorattacker, 2011, tyst minut, nåd
För mig är det båda delarna- att tänka på den som är borta och att reflektera över det 'nu' som är.
SvaraRaderaEn form av självterapi - även om det låter stort, så tror jag att vi läker oss själva i det lilla.
Det kan jag hålla med om. Ritualer är nog viktiga för oss... har en terapeutisk effekt, precis som du säger.
SvaraRaderaNej, vi håller ingen tyst minut för att hata mördaren. Det kan i alla fall inte jag relatera till överhuvudtaget. Hat vore alldeles bortkastat och snarare självskadande än något annat, tänker jag: han skulle inte märka eller ha förmågan att bry sig om ifall han blev hatad av någon (eller många), men de som hatade skulle ta skada av sitt eget hat för resten av sina liv.
SvaraRaderaVäldigt arg kan man vara, över att en människa har valt att ända många andra människors liv utan någon (faktiskt) anledning. Men hat är en destruktiv och väldigt stark känsla som bara är användbar under en ytterst kort stund (kortare än en minut), för att försöka skydda sin själ mot oresonliga kränkningar; eller som i vilket fall bara fyller någon funktion om det handlar om en faktisk, verklig, nära relation. Ingen av de drabbade i det här sammanhanget hade en sådan nära relation med mördaren med den väldigt skeva verklighetsuppfattningen. Inte ens hans föräldrar, som det verkar... så stackars han, på det viset. Som var så osedd. Och stackars han som lever i en så väldigt avvikande uppfattning om sitt och andras liv att han aldrig lär kunna känna sig delaktig i mänskligheten. Jag tror inte att han någonsin kommer att förstå det han har gjort utifrån den bild av verkligheten som de flesta av oss har, så jag tror inte att han kommer att lida - att han någonsin kommer att inse vad han gjort, ur vårt perspektiv. Han har tydligtvis en skada i sin personlighet som gör honom omänsklig, om man med "mänsklig" menar att man besitter någon grad av empatisk förmåga. Jag vet inte vad "nåd" innebär, så det kan jag inte förhålla mig till.
Men att vi håller en tyst minut för att komma ihåg att vara tacksamma för att vi lever och att tänka på dem som helt i onödan förlorade sina liv, ser jag inget konstigt med. De som är döda är ju döda, men de har ju levat och förtjänar att vi kommer ihåg att de har det... mer än under en tyst minut. Och jag tror att de som kände dessa människor kommer att komma ihåg det under väldigt många minuter, resten av sina liv...
Hej Leva, fint att få höra av dig!
SvaraRaderaI din kommentar ger du en väldigt bra beskrivning av begreppet nåd, som jag uppfattar det.
"Och stackars han som lever i en så väldigt avvikande uppfattning om sitt och andras liv att han aldrig lär kunna känna sig delaktig i mänskligheten. Jag tror inte att han någonsin kommer att förstå det han har gjort utifrån den bild av verkligheten som de flesta av oss har, så jag tror inte att han kommer att lida - att han någonsin kommer att inse vad han gjort, ur vårt perspektiv."
Nåd skulle då vara att han inte bara blir medveten om vad han har gjort utan också hittar ett sätt att leva vidare. Att han förmår ångra sig och finna förlåtelse, framför allt inom sig själv. Men precis som du säger är det inte vidare sannolikt, eftersom det skulle rasera hela den bild som han har byggt upp av sig själv och verkligheten, jag tror det skulle kunna jämföras med att själv störta sig ner i en avgrund...
Kanske skulle jag också påpeka att jag inte ser något fel med tysta minuter, så vill jag inte bli tolkad!:) Däremot började det kännas som ytterst viktigt att vi försöker få med precis alla i ringen av sammanlänkade händer, också de som stretar emot, eller särskilt dem, att det skulle vara vår (samhälleliga) linje både nu och i framtiden... helt enkelt därför att utanförskap och terrordåd verkar hänga ihop.
Jaha, då förstår jag (tror jag) hur du tänkte! :)
SvaraRaderaJag känner att jag inte bryr mig om ifall han någon gång inser eller ej, och om han i så fall hittar ett sätt att leva med det han gjort. Jag vet att även han är en människa med lika värde och rättigheter som alla andra, men eftersom han har tagit sig rätten att bestämma att en hel massa människors liv är värdelösa vill jag inte känna med honom, tänka på hur han har det... och det är nog ett uttryck för min ilska, tror jag. Jag tänker också att vi människor är så benägna att försöka sätta oss in i hur "de med makten" tänker och känner, och så lite engagerade i offrens känslor, både i stort och smått. Förmodligen finns det en överlevnadsprincip bakom att vi verkar fungera så: för att inte själva bli nästa som råkar illa ut behöver vi förstå hur förtryckaren/våldsverkaren/makthavaren tänker. Men det gör mig arg, jag vill inte ge honom den betydelsen genom att fördjupa mig i hans känslor, vare sig innan eller efter det han gjorde...
Det är viktigt, och underbart faktiskt, att så många människor spontant verkar ha lagt sitt fokus efter detta terrorattentat på att inte ge igen, inte slå tillbaka, inte låta den där mannens handlingar definiera dem själva eller deras bild av vad som är viktigt i livet. Det är bra med enighet och gemenskap, men viktigast är nog faktiskt ändå att var och en i sitt inre tar ställning för "goda" principer - och håller fast vid dessa oavsett opinion eller kollektiva trender. Det är lätt att dras med i ett "klokt" och solidariskt tänkande nu, när de flesta verkar göra det, men att stå fast vid detta om opinionen skulle svänga eller se annorlunda ut vore kanske inte lika lätt för många som är vana att egentligen inte ta ställning, innerst inne... tänker jag.
Det kan nog ligga något i vad du säger om överlevnadstänkande. De anhöriga till offren är som vi själva, det är lätt att känna med dem i deras förlust och de utgör inget hot. Men gärningsmannen och hans handlingar väcker rädsla, man kan inte förstå hur han kan göra något så avskyvärt. Då skulle det förstås vara bra om man kunde begripa sig på honom, ta reda på om det finns en möjlighet att skydda sig mot liknande händelser i framtiden.
SvaraRaderaMen jag kände mig inte rädd, när jag skrev denhär texten. Jag tror faktiskt att det var känslor av sorg som drev fram den, sorg för att en mänska kan bli så främmande för sig själv, för sin inre varelse. Förmodligen är det så att jag fortfarande, vid fyllda femtioett, tror på mänskans inre godhet, att den faktiskt finns där, också när det inte verkar finnas några yttre tecken. På samma sätt kan jag inte se våldsdåd som tecken på makt utan snarare som det motsatta, den yttersta maktlöshet. En desperationens tillflykt... som man försöker inbilla sig är verklig storhet.... för att överskyla den gapande tomheten därinne.
Precis som du hoppas jag att vi skall kunna mota bort rädslan med kärlek. Eller som Jens Stoltenberg sade under minnesgudstjänsten i Oslo domkyrka: Om en man kan visa så mycket hat, tänk så mycket kärlek vi kan visa tillsammans.
Men i den kärleken måste det väl ingå att försöka förstå dem som är på väg att bli utanför... tror du inte det?
Vi är bara mänskor, förstås... och själv känner jag ju redan att jag vill sluta tänka på denhär händelsen och återgå till mitt eget lilla liv, mina egna små glädjeämnen och problem, och försöka tro att allt nog skall ordna sig till det bästa.
Oj, jag menade inte att jag tolkade in rädsla i din text, det var mer bara en allmän reflektion - ledsen om det lät som om jag menade så... :) Jag skulle nog kanske inte beskriva den här överlevnadsinstinkten som "rädsla", snarare som att man skärper sin vaksamhet och lägger mer fokus på att förstå de tecken man ser hos den som utövar våldet.
SvaraRaderaJag håller med dig om att utövande av våld nog oftast kommer ur en känsla av maktlöshet. Samtidigt så tror jag att i stunden då någon väljer att utöva våld, så tippar den personen över balansen från att känna sig "under"/svagare, till att faktiskt, i någon slags yttre mening, ta makten. Jag är övertygad om att de som han sköt på, särskilt med det sadistiska upplägget att han försökte lura dem att tro att de kunde lita på honom innan han dödade dem, kände långt större maktlöshet än mördaren någonsin upplevt.
I viss mån ligger "makt eller maktlöshet" i vars och ens tolkning av en situation - vi är ju många som nu väljer att försöka se till att den här attentatsmannen inte får tolkningsföreträdet genom att vi inte anpassar oss, låter oss skrämmas, låter honom definiera vilka värderingar som är "de rätta". Det sättet som framför allt norrmännen, både de överlevande offren, anhöriga, politiker och "folk i allmänhet", har valt att hantera sina reaktioner på attentaten sedan de skedde, tycker jag signalerar att man känner sig så trygg och säker på sin egen övertygelse att man kan tillåta sig att inte egentligen bli skrämd. Jag tycker att det handlar om att visa "makt", att så tryggt kunna hantera både bestörtningen och sorgen över det skedda, och samtidigt stå upp stadigt för att det som den här killen ville få oss till, inte fungerade.
Samtidigt kan man inte bortse från att den som dödar har makten just då - han väljer att någon annan ska dö samtidigt som han själv inte ska dö. Liv eller död är ju på något vis ett objektivt mått på makt när någon väljer att dra det så till dess spets - den som har blivit dödad kan inte återkomma till livet och påverka maktbalansen. Våld fungerar ju ofta; man får tyst på dem som tänker "vidare" än man själv, för ingen vill få stryk eller dö.
Jag tror tyvärr inte att mänskligheten som art är god av naturen. Jag tror inte att människan är rent ond heller. Jag tror att människan, precis som alla andra organismer på jorden, hela tiden måste balansera mellan (självgynnande) samarbete och att konkurrera om resurserna, för att överleva som art och som individ. För att krångla till det lite till så tycker jag att "ond" eller "god" helt och hållet definieras av de rådande samhällstrenderna för stunden... :) Men det är nog en helt annan och mer filosofisk fråga som kan lämnas därhän i det här sammanhanget.
Ingen fara, jag var inte heller säker på att du menade så. :)
SvaraRaderaJo, jag tror också att våldsverkare kan känna sig maktfullkomliga, inte bara i den stund de tar till våld utan också varje gång de fantiserar om det. En orsak till att fantasier kan övergå i förberedelser och sedan till handling måste väl vara att annars kommer den sköna maktkänslan så småningom att minska: 'Jag fantiserar ju bara, jag är ändå ingenting.'
Men att offren skulle ha känt maktlöshet... hann de det? Skräck, tänker jag mig. 'Nu kommer jag att dö!' En skräck som de överlevande säkert kommer att återuppleva, om och om igen, dag som natt... Men det är fint att de har samhällets odelade stöd. Jag tror inte de behöver gå och bära på någon skamkänsla... som en del andra våldsoffer.
Håller med dig om att folk i Norge visar verklig makt genom sitt trygga sätt att reagera.
Jo, det är klart. Ingen vill förlora liv eller lem... och våldsverkaren känner sig kanske rusig av makt.... men bestående makt måste väl grunda sig på befolkningens samtycke? Också i våra nordiska samhällen finns det maktmedel, lagar och straff, men jag hoppas och tror att man vet att man i längden inte kan stifta lagar som går emot det allmänna rättsmedvetandet, att det skapar söndring och gör samhället svagare, inte starkare.
Gillar din organismteori, att man balanserar mellan samarbete och konkurrens, och också utvikningen om godhetstrender... snyggt formulerat! Tydligen kan jag både tro på mänskans inre godhet och också hålla med om detta! :)
Alla: Nu kommer jag dra mig tillbaka från denhär diskussionen, åtminstone för ett tag framöver. Känner att jag behöver få ägna mig åt andra saker, kanske sådana som är lättare att överblicka och inte så djuplodande... Ha det gott!
SvaraRaderaHåller med om det du skriver: "men bestående makt måste väl grunda sig på befolkningens samtycke?". Så tror jag också att det bör fungera. Vilket gör det ännu läskigare att tänka på Tysklands utveckling under (och inför) andra världskriget...
SvaraRaderaTack för resonerandet, denna gång! :) Ha det väldigt gott, du också!
Tack själv, Leva!
SvaraRadera