En ung gentleman, tio eller elva år gammal, kom gående emot mig. Vattnet stänkte om fötterna på honom och han strålade som en liten sol.
- Vilken vacker dag! sade han på ryska.
Visserligen hade solen gått i moln, men det var precis vad jag också tyckte. -Otjen krasivo, sade jag, som om jag aldrig hade talat något annat än ryska. Mycket vacker!
I denhär stunden hade jag kanske kunnat tala vilket språk som helst? Jag var så upprymd, så till brädden full av allt som jag hade omkring mig, himmel och hav och kilometervis med vit sandstrand. Vind och vatten och ljus.
Och pojken verkade förstå, äntligen hade jag träffat någon som förstod.
Säkert fanns det hundratals andra mänskor som också hade det bra på stranden, självklart fanns det det. Ändå trodde jag inte att de kunde känna det precis som jag - och denhär rysktalande pojken. Vi var liksom utvalda. För tillfället var det kanske bara våra sinnen som hade beredskapen att ta emot just dethär slaget av njutning.
- Dobryj den, sade min unge vän och jag nickade ivrigt. God dag! Verkligen en god dag.
Sedan fortsatte vi vår vandring, plaskande åt motsatta håll. - Do svidanija. På återseende.
- Vilken vacker dag! sade han på ryska.
Visserligen hade solen gått i moln, men det var precis vad jag också tyckte. -Otjen krasivo, sade jag, som om jag aldrig hade talat något annat än ryska. Mycket vacker!
I denhär stunden hade jag kanske kunnat tala vilket språk som helst? Jag var så upprymd, så till brädden full av allt som jag hade omkring mig, himmel och hav och kilometervis med vit sandstrand. Vind och vatten och ljus.
Och pojken verkade förstå, äntligen hade jag träffat någon som förstod.
Säkert fanns det hundratals andra mänskor som också hade det bra på stranden, självklart fanns det det. Ändå trodde jag inte att de kunde känna det precis som jag - och denhär rysktalande pojken. Vi var liksom utvalda. För tillfället var det kanske bara våra sinnen som hade beredskapen att ta emot just dethär slaget av njutning.
- Dobryj den, sade min unge vän och jag nickade ivrigt. God dag! Verkligen en god dag.
Sedan fortsatte vi vår vandring, plaskande åt motsatta håll. - Do svidanija. På återseende.
Allt verkigt liv består av möten...
SvaraRaderaVisst är det härligt när man känner att det är ett möte, ett riktigt möte, fast man nästan inte ens kan tala med varandra! (Han höll sig just på den nivå som jag kan klara av)
SvaraRaderaimponerande med att småspråka på ryska
SvaraRaderaVackert! Mitt-i-livet, liksom.
SvaraRaderaUlrika och Amber: Blev själv häpen - eller kanske förundrad. Det kändes som om någon hade arrangerat denhär lilla händelsen, bara så att jag skulle få tillfälle att uttrycka mig om hur härligt allt kändes, just där och då på stranden. Och så dök pojken upp, med sina lätta nybörjarfraser på ryska, och gav mig just den möjligheten.
SvaraRaderaTänk bara, hur sannolikt är det att en 10-11-årig pojke skall hälsa en främmande tant med 'Vilken vacker dag!'...? Vilket var precis de ord jag längtade efter att höra, möjligen som någon slags bekräftelse på min egen inre känsla.
Livsmagi! :)
Härligt! Jag gillar att du kan se glädje och skönhet i det lilla./N
SvaraRaderaSå kul- att du kan ryska!
SvaraRaderaJag studerade ryska i min ungdom i fyra år... men har tappat mycket för att jag aldrig övar mig.
Då drömde jag om att översätta och bli journalist. Vilka drömmar...
N: Det kändes som ett stort ögonblick!! :)
SvaraRaderaInkan: Jag ser absolut inte på mig själv som en som kan ryska!
SvaraRaderaMen jag var entusiastisk, precis som du. Minns en sommar då jag satt med två versioner av Dostojevskijs Brott och straff, en på svenska och en på ryska. Och så läste jag samma mening turvis...