Jag och Beppe Wolgers

På sista tiden har jag umgåtts ganska mycket med Beppe Wolgers, genom hans memoarer. Det har varit en skön tid, är fortfarande, för nu lyssnar jag på boken för andra gången.

Fram till nu har Beppe Wolgers inte varit någon stor person i mitt liv. Jag minns att han brukade sitta i en säng på TV, omgiven av en massa dockor. Det var när jag var mellan åtta och fjorton år, läser jag på Wikipedia – eller åren 1968-74. Ett tråkigt program, tyckte jag.

Nästa gång mötte jag honom som pappa till Pippi Långstrump. I den rollen skötte han sig bättre, menade jag – eller rättare sagt, i det sammanhanget kunde jag förstå mig på honom.

Däremot har jag alltid älskat sången Okända djur, men jag visste inte att det var Beppe som hade skrivit texten. Skulle jag ha vetat det, då skulle jag redan tidigare börjat förstå och uppskatta Beppe Wolgers, det som jag nu ser som hans stora talang. Det vill säga ordkonsten, hans gränslösa ordfantasi.

Kanske är det så att jag (särskilt som ung) var lite väl kritisk av mig, allt skulle hänga ihop, allt skulle förklaras, fantasin blev liksom satt i bojor. Men så är det verkligen inte i Beppe Wolgers memoarer.

För mig är det en märklig läsning, Beppe förklarar absolut ingenting. Han bara pratar på, associerar och fantiserar, ibland lite banalt, andra gånger så att jag drar efter andan av häpnad. Hans minnen av mänskor och vad de sade till varandra, hur de sade det, känns så äkta, som om det hade hänt igår. Men aldrig att han skulle skriva ‘jag kände mig ledsen för att något hade hänt, det får man själv lista ut.

Det känns bra, skonsamt på något sätt. Jag behöver inte dra några bestämda slutsatser om Beppe eller mig själv eller livet. Särskilt bra är det eftersom jag ofta lyssnar innan jag somnar.

Så, till sist, blev Beppe Wolgers en godnattfarbror också för mig.

Läs även andra bloggares åsikter om beppe wolgers, memoarer, recensioner, ljudböcker, godnattstund