Ett nyfött barn. Jag har läst att det enda man kan säga om ett nyfött barn är om det har en lugn eller livlig läggning. Det låter inte så vetenskapligt och jag minns inte varifrån jag har det, men jag kan nästan tro på det.
Vad visste jag om min egen son, när han var nyfödd? Det enda jag märkte var de pigga pigga ögonen. De såg på mig och frågade: Vad skall vi göra nu...? Ja, det undrade jag också. Jag hade ju läst att nyfödda inte gjorde så mycket annat än sov de första två veckorna, men denhär lilla babyn verkade inte det minsta sömnig. Jag vill börja leva, sade de pigga ögonen, nu genast! Han såg ut som om han väntade att jag skulle börja underhålla honom, stå på huvudet eller så.
Så jag kan nog säga att jag genast förstod att dethär var ett livligt barn. Själv var jag nog mycket lugnare. Jag hade ro, säger min mamma.
Vad kommer ni ihåg - om er själva eller kanske ännu hellre om era barn? Vad tänkte ni om deras personlighet de allra första dagarna...?
skugga av sig själv
Ni förstår, jag funderar på dethär med introvert och extrovert. Stämmer det att man kan se på en nyfödd vilken läggning han eller hon har? Är det kanske så det börjar? Blir ett lugnt barn en introvert vuxen och ett livligt barn en extrovert...?
Detdär var förstås för mycket sagt. Om det finns mycket livliga och mycket lugna barn, så måste det väl också finnas sådana som är mittemellan, ganska lugna eller ganska livliga...
Dessutom är sambandet nog inte så klart. Ett lugnt barn behöver kanske inte bli introvert, eller inte så mycket. Man skulle kunna behålla ordet lugn för läggningen och introvert för hur läggningen kan samverka med andra anlag och intryck från omgivningen.
Ett lugnt barn, tänker jag mig, har ro, kan vila i sig själv. Men om det möts av förståelse, kommer det gärna ut ur sig själv och möter andra mänskor. Det barnet behöver inte bli introvert - eller det beror på förstås vad man lägger in i ordet. Det blir inte tillknäppt i alla fall. Men säkert har det inte lika stort behov av umgänge som ett livligt barn. På samma sätt kan man tänka sig att ett mycket livligt barn lugnar ner sig i en omgivning där det får förståelse och inte alltför många intryck. Också det kan hitta ro i sig själv.
Att hitta balansen är det svåra.
Vårt samhälle är inte så välbalanserat. Jag tycker nog att det har tydliga extroverta drag. Hela tiden skall det vara något nytt, inget är bra som det är. Jag vet inte vad det är som driver på, pengarna eller tekniken eller kanske det invanda tänkesättet, men ingen säger emot. Kanske har vi kommit upp i en takt, när det inte längre är möjligt? Försöker man stanna upp, så kastas man ut. Är det centrifugalkraften, tro?
Det är svårt för individen att vara balanserad, om inte samhället är det.
Men det finns kanske också en förklaring på personplanet. Den handlar om bekräftelse.
goddag, goddag!
Tänk er ett samtal mellan två personer, E och I. Varför jag kallar dem så, tror jag nog att ni kommer att förstå. E pratar på. Det kommer mycket och lätt. Inga otrevligheter, för E är en trevlig typ. I är också trevlig. I lyssnar gärna och sticker in en kommentar då och då, när E hämtar andan. Med sina kommentarer visar hon att hon har tänkt på det som E har sagt och förstått en del. E blir glad, kanske till och med så glad att han stannar upp. Nu vill han veta mera om I, nu är han beredd att lyssna lite grann. Han frågar om I och kanske ger han också I tid att svara, att få med alla de om och men som är så viktiga för henne. Det sista är ändå ganska sällsynt. E är så ovan med om och men, att han nog inte förstår att vänta. I, igen, är så van vid att folk inte bryr sig om hennes om och men, att hon kanske självmant lämnar bort dem. Så när samtalet slutar, känner sig E bekräftad - men inte I. Hon förstår att E blev glad, att E tycker om henne, och det känns förstås bra. Men någon bekräftelse blev det ju inte.
Om I inte försöker svara, kan man kanske kalla henne introvert, just i den stunden. Hon slöt sig ju... Eller var det kanske livsvisdom? Varför skulle hon öppna sig för E som sannolikt ändå inte kommer att förstå henne...?
Måste ett lugnt barn bli introvert? Det beror säkerligen på hur mycket förståelse det får. När I var liten, var hon ett lugnt barn, ett som hade ro. Långa stunder kunde hon sysselsätta sig själv. Men hon hade vänner också, hon var inte impopulär. Själv tyckte hon också om att leka med andra barn. Fortfarande, i vuxen ålder, har hon sina vänner. Inte så många, kanske, och nu är de mera lika henne själv. Så hon är inte sluten, men väljer ibland att inte öppna sig så mycket. Det tär på krafterna, tar mera än det ger.
finns jag på riktigt?
Det var I. Jag är nog ganska lik henne, kanske bara med ännu flera om och men - och det var väl därför som jag inte tog mig själv som exempel. Då skulle denhär texten ha blivit ännu mycket längre, kan jag tänka mig...
Ja, som ni säkert också förstår var dethär ett försök till självdiagnos. Ett försök att förklara varför jag blir så trött av att träffa folk, även om jag också tycker mycket om att göra det. Ett försök att förklara, utan att peka på någon schizoid personlighetsstörning (se
Diagnosen).
Det räcker förstås inte. För att helt förstå mig skulle ni behöva känna till hela min livshistoria och ändå skulle det inte räcka. För hur skulle jag kunna få med allt som jag tycker är viktigt och om jag ändå skulle kunna det, hur skulle ni kunna förstå mig på samma sätt som jag själv gör det...?
Och ändå är vi inte alls så olika. Vi har samma grundbehov, samma känslor och samma längtan efter kontakt och förståelse. Bekräftelse. Min livshistoria, ja. Med ett svepande drag skulle jag kunna beskriva den som en enda lång kamp för förståelse, inte bara från andra utan också från mig själv. Kanske mest från mig själv.
och det är redan kväll
Andra bloggar om: diagnoser, extrovert, introvert, psykiatri, självdiagnoser
Jag har börjat med en ny... någonting.
