Nej, jag vet inte hur jag skall förklara det, men dethär är min största rädsla. Att inte ha några behov kvar. Att jag inte längre skall ha något svar att ge mig själv, när jag undrar över meningen med livet...
Men vi har inte heller några svar, kan jag nästan höra er säga. Vi har inte heller någon gudstro. Men jag menar inte på det sättet. Luther hade ju rätt: Gud är inte Gud, utan det som man sätter högst.
Jag har haft många gudar, somliga jämsides med varandra.
Som ung trodde jag på berömmelse. Jag ville göra något betydelsefullt och bli känd för det. Helst ville jag nog bli en stor konstnär. Denhär drömmen höll mig uppe. Jag kände att jag hängde fast vid den. Så länge som jag trodde på den, kunde jag misslyckas och resa mig igen...
En annan dröm var den om livskamraten. Jag sökte efter en man som skulle tala om för mig hur fantastisk jag var, så att jag inte skulle behöva gå och tvivla på det. Jag hittade ganska många, men ingen som jag kunde tro på. Inte heller någon som jag kunde återgälda med samma gåva...
Istället blev det ett barn, en son. Han betydde mycket för mig, just i fråga om fäste. Han behövde mig och jag behövde honom och på det sättet kunde vi båda överleva. Men inte heller han ville bekräfta mig. Tvärtom, han ville att jag skulle bekräfta honom istället, tala om för honom hur fantastisk han var...
Kanske har jag lärt mig det nu? Sonen säger ju det, att nu stöder jag honom. Men det behövdes visst en psykos för att jag skulle lära mig det... Och nu, när jag har släppt taget, när jag har gett honom fri, står jag igen med tomma händer. Jag har inget att gripa tag i...
Tomheten skrämmer - men drar i mig också. Eller, det är väl det som skrämmer mig, att den drar så mycket. Jag vill uppgå, försvinna. Jag önskar att jag åtminstone kunde drömma om att hitta någon eller något...
första glaset
Men för det mesta mår jag bra. När jag är i kontakt med mig själv, känner jag mig inte tom. Men den senaste veckan har något kommit emellan mig och mig själv. En psykiatrisk diagnos.
Ni minns kanske hur jag har det? Min arbetsgivare vill att jag skaffar ett intyg på att jag bara kan arbeta tre dagar i veckan - och nu har vi kommit så långt som till diagnosen. Nu vill arbetshälsovårdens psykiatriker skriva att jag har en schizoid personlighetstyp - eller kanske till och med -störning.
I mer än en vecka har jag kämpat med hans diagnos. Jag har försökt att skriva om den, men inte kunnat. Det har gjort för ont. Sådana här diagnoser, de påminner om horoskop. De är skrivna så att man inte kan låta bli att känna igen sig. Därför går det inte att argumentera sig fri från dem.
De kan bli självuppfyllande också. Ibland har det bara känts skönt, den senaste veckan. Jaså, det är därför jag måste dra mig undan, har jag tänkt. Nu, när jag har en förklaring, kan jag ju helt sluta upp att umgås med folk. Hejdå, vi ses nog aldrig mer.
En diagnos är som ett gift. Det sprider sig, tar över mer och mer, vill ta makten över ens tankeliv. Man slutar att utgå från sig själv, bryter kontakten med sitt inre. Det var så jag menade. På det sättet kom diagnosen mellan mig och mig själv.
Men nu får det vara nog. Jag tänker ha nytta av denhär diagnosen, inte låta den bestämma över mig. Den är bara samhällets ganska misslyckade försök att förstå introverta mänskor. Så därför skriver jag dethär. Jag tänker inte hålla tyst om denhär diagnosen. En diagnos som inte längre är hemlig, som man har slutat skämmas för - den förlorar det mesta av sin makt. Jag vill se den spricka som ett troll i solen...!
Sedan kan jag skriva om andra och roligare saker.
andra glaset
Ett par roande tankar från de senaste dagarna (så snälla, skratta med!):
Bakgrund. På engelska Wikipedia skriver man att den schizoida personlighetsstörningen är mycket ovanlig. Det är bara en procent på tusen personer som har den och av den enda procenten är de allra flesta män.
Så jag är verkligen unik...! Loppispoppis har testat sig och kommit fram till att hon är 60% normal. Själv kan jag kanske säga att jag är nästan hundra procent onormal. Inte att undra på att man känner sig som en utomjording ibland....
Så när ni läser mig, glöm inte detta: Alla likheter mellan mig och den övriga mänskligheten är helt och hållet en slump....
tredje glaset
Andra bloggar om: diagnoser, horoskop, mening, psykatri, schizoid personlighetsstörning, schizoid personlighetstyp, tomhet
carulmare, jag läser det du beskriver så fint, tänker i början att det är som om du beskriver mig, drömmarna och sökandet, och sedan kommer diagnosen, och jag börjar nästan gråta, men sedan blir jag arg över "de normalas" diagnostiserande av allt som de inte kan förklara, som de inte förstår.
SvaraRaderaOm diagnosen kan hjälpa dig att få arbeta de tre dagar du känner att du orkar, då är det kanske bra att den finns. Men du är du och du är som alla andra unik. Och du kan skriva och beskriva din situation som få. Jag hoppas du fortsätter med det.
Kram från qi
Många tankar väcks när du skriver. Allt är så sant, det självuppfyllande, frågan om vad som är normalt eller inte...Märkligt att man behöver diagnoser i vissa situationer...
SvaraRaderaTa nytta av diagnosen, låt den inte bestämma över dig! Det är bara en etikett för att få som du önskar med tre dagar i veckan. Bryt aldrig kontakten med ditt inre, låt inte diagnosen komma mellan dig och ditt inre.
Jag säger vad du har sktrivit alltså, för jag tycker det är så klokt. Håll fast vid det!
Så naket och utlämnande du beskriver något som jag väl känner igen. Det är svårt med en diagnos. Det har du alldeles rätt i. Jag har inte helt blivit vän med min i alla lägen. Framförallt är jag inte vän med hur andras sätt mot mig ändrats (läs: min mamma). Jag hoppas att du inte låter tomheten suga upp dig. Även om längtan vissa dagar kan vara ack så stor. Kramar...
SvaraRaderaTack för kommentarerna - Qi, Manon, Gisan! De värmer, drar mig tillbaka, bort från tomheten...
SvaraRaderaDen psykiatriker som jag träffade talade hela tiden om personlighetstyp - men jag antar att han kommer att skriva -störning. Inte för att han vill det, men för att han egentligen inte har något annat val. Han måste välja bland de rubriker som finns... Mycket skulle vara vunnet, om samhället skulle kunna tänka sig att stöda mänskor, utan att först sjukförklara dem. Man kunde ju börja med att tala om personlighetstyper och inte om personlighetsstörningar...
Vän med sin diagnos? Det kan man kanske bli. En diagnos berättar inte allt men ändå något om en själv och varje egenskap som man har, den kan vara både en styrka och en svaghet.... Men man är inte sin diagnos. En diagnos är som en ruta, tycker jag. En som är både för stor och för liten. Den är så stor att jag inte kan fylla den och så liten att den inte kan rymma mig.
Hej! För det första tror jag du behöver en stor kram! Du är inte ensam! Du läser min blogg och jag läser din. Det du skriver kunde lika bra vara jag som skrev. Vi har mycket gemensamt och på det sättet är du alltså inte ensam ... och om du vill se det på ett annat sätt - inte onormal! :o) Men vi är alla unika med våra egna tankar och funderingar och hur vi reagerar på "verkligeheten" runtomkring oss.
SvaraRaderaDiagnoser ja ... jag har haft depressionsdiagnoser i halva mitt liv ... nu har jag fått reda på att det istället är bipolär affektiv sjukdom jag har istället. Jag har som du också tvekat om jag ska skriva det ... men du har vågat och jag kommer därför att våga skriva om det jag också. Tack, för det!
Att få en diagnos det kan både vara positivt och negativt. Att äntligen få svar på varför man är som man är ... reagerar som man gör ... gör som man gör ... behöver det man behöver osv. Om du nu inte skulle vara nöjd med din diagnos så har du rätt att få en så kallad second opinion - en annan läkares bedömning.
Känner du att du är accepterad på din arbetsplats? Att det är okej att du jobbar 3 dagar i veckan?
En stor kram till dig!
inga problem att du länkade till mig. Jag undrar varföt samhället blivit så strömlinjeformat att vi måste stoppa folk i "fack". Kan vi inte bara vara. Vissa kan jobba mer. Andra mindre. Jag tål inte övertid. Då kör jag in i väggen. Andra klarar massor med övertid och har inga problem med det. Alla är vi olika.
SvaraRaderaJag antar att diagnosen är nödvändig ändå, för att du ska få behålla din tredagarsvecka, och fortsätta få ersättning för de dagar du inte jobbar. Annars har de inte något med att göra varför du vill jobba 60%. Antar jag. Vi har alla olika behov och tål olika mycket exponering. Gentemot andra människor, stress, osv. Vi är olika helt enkelt. Hoppas dagen idag varit bra för dig och att du tar diagnosen så som är bäst för dig. Ett verktyg eller biljett för att få din arbetsvecka som du mår bäst av, som du vill ha det.
kramar
Oj, vännen. Du har ju dig själv att hålla dig till. Diagnosen är en subjektiv uppfattning om dig, som du kan använda för att få behålla din tre dagars vecka på arbetsplatsen. Låt den vara ett verktyg för att komma dit du vill och inget som bestämmer över din person. Du är större än någon diagnos någonsin kan fånga. Låt dig inte reduceras. Heja och gå vidare! Använd din motståndares kraft för att komma vidare, gammal kampsports visdom. Ta diagnosen som ditt vapen för att få det du vill. Det kan du.
SvaraRaderaSystergullan: Kram tillbaka!:) Jag blir glad, när jag hör att du också vill berätta! Jag tror det är viktigt. När vi berättar, är vi med och påverkar. Vi kan känna att vi har makt över våra egna liv...
SvaraRaderaTycker du att din nya diagnos är mera rätt än den förra...? Att den ger dig en förståelse som du inte hade förut...?
Själv tänker jag kanske inte på det sättet. Jag är nog så...stroppig! att jag tror att jag förstår mig själv bättre än någon läkare. Så helst skulle jag ha skrivit min diagnos själv... :) Det var förresten min arbetsgivare som ville att jag skulle skaffa ett läkarintyg. Hon kände att hon behövde ett sådant för att låta mig fortsätta att arbeta bara tre dagar i veckan... Det svarar ju på din andra fråga också: Nej, de andra på jobbet skulle helst se att jag är där varenda dag...
Loppispoppis: Håller med om vad du skriver, men på en punkt måste jag rätta dig: Du verkar tro att jag får ersättning för de dagar jag inte är på jobbet, men så är det ju inte. Jag har inte ens försökt att få det. Vill man ha så mycket hjälp från samhället, då räcker det inte med en diagnos på personlighetsstörning. Som jag ser det skulle en sådan lösning bli dyr på ett annat sätt...
Bless: Ja, verkligen subjektiv, efter två korta samtal...! Du skriver det jag tänker och jag blir förtjust, när jag läser detdär om kampsporten. Jag vet ju precis hur du menar. Själv tränade jag aikido och judo som ung.
Läser och tänker på dig... du vet, utan ord som vanligt ;)
SvaraRaderaOj- Men du vet väl att det ordentliga samhället alltid sätter etiketter på alla som inte följer mallen.
SvaraRaderaSkiiiit i dem!
Bestäm dig för att använda dig av dels kunskap du har, erfarenhet och vad du själv känner passar just dig.
Trots allt har vi ett kort liv.
Vi skapar det själva.
Det som är meningen med livet är en klassisk fråga... men är det inte så att vi själva skapar vår egen mening?
Det som vi gör, vill göra och som vi kan, klarar av och som vi mår bra av.
Jag förstår din saknad efter någon att dela ditt liv med.
Jag själv lever med den saknaden.
En del dagar blir helt blå.
Andra dagar är mer röda.
Det handlar om att försona sig med sig själv och att tycka om.
Stor kram till dig på andra sidan Ålands hav:)
Ja, det är trist att vi ska behöva använda diagnoser för att kunna "begripa" andra människor. Människan tycks vara helt beroende av att kunna klassificera för att förstå. Men om diagnosen ger dig det du vill ha i något avseende, får du väl se det som en betalning för att få det.
SvaraRaderaaha, jag drog nog den slutsatsen eftersom det ligger nära till hands för mig; jag är ju sjukskriven 25% och får då ersättning för den tid jag inte klarar av ännu att jobba.
SvaraRaderaMen då kan jag inte förstå varför det ska vara ett så stort problem att du jobbar dina tredagarsveckor. Alla människor är olika, och kan på olika sätt. Nu tycker jag plötsligt illa om människor som inte kan förstå att tillåta det. Jag själv klarar (tydligen) inte av att jobba övertid. Men någon annan skulle klara av att jobba mycket mer än jag jobbade övertid förra året. Suck.
May the force be with you!
SvaraRaderaGammalt rymdordspråk =)
Har faktiskt också svårt att förstå att man behöver en diagnos för att få jobba tre dagar i veckan när man inte får sjukpenning eller liknande de andra två dagarna!
SvaraRaderaJag förstår att det känns tungt! Men måste man, måste man, antar jag...
För min del klarar jag inte av att jobba alls egentligen...
Lady Starlight: Det är ändå så roligt att du tittar in!
SvaraRaderaInkan: Jag tror som du att vi skapar vår egen mening. Att livet blir mer och mer som vi vill ha det, på ett djupare plan, när vår förståelse av oss själva ökar. Och det är väl där som försoningen kommer in? Man försonar sig med allt som man inte kan vara - och lär sig att glädja sig åt det som man är - bästa fall. Många kramar, med finlandsfärjan... :)
Amber: Ja, den tanken har jag också tänkt. En diagnos stämmer kanske inte helt, men ger en ändå lite svängrum... hoppas jag. I så fall är den kanske värd sitt pris. Mina försök att hålla mig till det stora ledet har ju inte heller varit gratis, verkligen inte...! Konstnärlighet ger också en viss frihet, man behöver inte 'vara som folk'...
Loppispoppis: Det har jag också svårt att förstå... En förklaring är att ledningen för min arbetsplats har bestämt att min enhet inte behöver de arbetstimmar som jag har lämnat ifrån mig. Mina resterande timmar finns utspridda på andra enheter på arbetsplatsen. De andra på min enhet kunde finna sig i det, så länge som mitt deltidsarbete sträckte ut sig över hela veckan. Men när jag ville samla ihop timmarna och bara arbeta tre dagar i veckan - då blev det liv i luckan!
SvaraRaderaBless: Sitter du och kikar på Star Wars?:) Min son och jag har sett hela serien, kanske till och med två gånger, så jag vet nog vad jag skall svara: And with you!
Manon: Jag måste förstås inte. Jag kunde ju också säga upp mig och försöka hitta ett annat jobb. Att jag inte har gjort det, inte än i alla fall, tyder också på något. Inom mig vet jag att jag inte har samma styrka som förr och inte heller samma vilja att kompromissa, att jag faktiskt behöver något slags skydd...
Har du det särskilt jobbigt just nu - eller är det dendär kluvna känslan som du talar om? Dendär längtan efter att göra något annat...
Nej, jag sitter inte och kikar på Star Wars. Tror till och med att jag bara sett den Star Wars som kom på bio när jag var elva år helt och hållet och den såg jag just på bio. Men den älskade jag då. Alla de andra filmerna har jag bara sett glimtar av på TV. Men redan som elvaåring fick jag ljudet av lasersvärd och "May the force be with" you på hjärnan. Det återkommer ständigt och det är så användbart när det kärvar till sig.
SvaraRaderaBilden av ljuset som vapen och att få ha kraften med sig.
Bless: Ja, jag tycker också att dedär filmerna innehåller vissa godbitar. Jag minns att jag tänkte på detdär om rädslan. Att rädslan är det första steget 'to the dark side'.
SvaraRaderaCarulmare, du skriver verkligen så att det berör en på djupet...
SvaraRaderaDu är väldigt modig som går ut så öppet med dina "problem", men jag tror att det är väldigt viktigt... viktigt just för att andra som är i samma situation kan känna att de inte är ensamma...
Men visst är det en trångsynt värld vi lever i... när man måste sjukförklara en människa innan man kan hjälpa... vilka är de som bestämmer vad som är "normalt" eller inte ??
Det mesta är nog normalt, det är nog bara hur vi uppfattar oss själva och vår omgivning som kanske är lite olika beroende på vilka erfarenheter man själv har och hur man kan hantera sina intryck på ett tryggt sätt...
Har en medmänniska inte själv de erfarenheter som man själv har, så kan man inte nå ut till varandra på ett sunt och öppet sätt... åtminstone inte så lätt... och då "döms" man lätt av andra som typ udda eller störd, fastän man egentligen inte är det... man har bara hamnat i "fel" sällskap... så tror jag i alla fall...
Hej, Idun och roligt att ses! Jag tror att vi har träffats förut på Manons blogg.
SvaraRaderaOm mod. När jag fick höra om min diagnos, så vågade jag helt enkelt inte hålla tyst om den. Sådana här saker blir på något sätt större, om man inte berättar om dem... Jag vill att de skall minska i betydelse - för mig, för alla.
Ändå kan man kanske inte tala om allt med alla. Det har du rätt i. Vi har så olika erfarenheter. Vissa gånger finns det kanske ingen alls som man kan förstå det man säger. Sådana gånger tror jag att man ändå skall tänka att man är normal, vanlig. Bortom alla erfarenheter har vi samma känslor, samma behov av uppskattning och förståelse. Det förenar ju!
Tack för dina varma medkännande ord!
Åh, både du och alla andra har redan skrivit så kloka, nyanserade tankar kring det här... jag vet inte om jag har något att tillföra. Kanske lite ändå...?
SvaraRaderaNär motivet för att sätta en diagnos på dig inte är att du ska få sjukpenning för att du inte kan arbeta full tid, så får jag en känsla av att den här diagnostiseringen blir mer ett sätt att verkligen försöka sätta dig på plats... och det gillar jag inte! Jag tror att du arbetar med ovanligt rädda och fyrkantiga människor som blir alldeles stressade om någon eller något innehåller fler än två komponenter... ;-) Jag har en del sådana stackare i min omgivning också. Det är synd om dem för deras begränsningar...
För mig, och många andra tror jag, är diagnostisering av sig själv och andra bara ett sätt att lättare kunna se vilka metoder som kan hjälpa för just den. T ex har jag en klient med Asperger-diagnos, och det hjälper mig att veta det så att jag inte utsätter honom för mer än absolut nödvändigt av ambivalenta budskap eller "unnrtoner" som han alltså inte klarar att hantera. I övrigt är han en vanlig människa, som jag ser det! Ingen människa ÄR sin diagnos, det tycker jag är viktigt att hålla i minnet. Därför har jag också svårt att tycka att en diagnos "ramar in" personen eller personligheten. Man blir inte en mindre värd människa med en diagnos, man är samma person som innan, och en del, som du t ex är lika kloka, spännande, livfulla, välartikulerade människor med eller utan diagnos.
I allt ditt sökande uppfattar jag dig ändå som en människa med väldigt stark kärna. Alla har inte det, men jag uppfattar att du har det. Jag tror inte att du tappar kontakten med dig själv igen, jag tror att du har dig själv i blickfånget även när allt verkar rörigare än vanligt. Jag vet ju inte, det är bara den känslan jag har av dig.
Jag önskar att du hade orken att söka dig ett nytt jobb. Jag är säker på att det finns andra ställen där du skulle bli betydligt mer sedd och uppskattad för allt det du har och är. Det vore dig så himla väl unt att få känna det också...
Och annars, bara en varm kram till dig, kära nästan-granne! :-)
Tack för dina rara och tänkvärda ord, Visionary. Jag skulle vilja svara också - och jag hade redan börjat - men det blev så långt att jag inte orkade skriva klart. Rörigt blev det också, så jag var nog inte helt säker på vad jag ville säga...:) Hoppas det blir högtryck snart och en klar himmel!
SvaraRadera