Sjukledig?

Dehär inläggen hör ihop: 1 Midsommar 2 Sjukledig? 3 Var har jag tänkt fel...? 4 Pusselbiten

Midsommaraftons morgon. Sitter på balkongen och skriver. Det lovar att bli en fin dag, men ännu är balkongen i skugga och det är lite kyligt. Så jag har lindat om mig med både halsduk och yllepläd...

Kanske börjar jag komma igen, bara lite grann?

Men jag är fortfarande trött. Jag förstår nu att det inte bara var detdär brevet till mina chefer (se ett tidigare inlägg). Det är nog mycket mera än så. När jag skulle bestämma om en ny tid med psykologen, blev det plötsligt stopp. Jag kunde inte skriva till henne. Jag fick ingen reda med orden och dessutom fick jag en sådan värk. Det stack till i bröstet, som vid andnöd. Känslor av upprördhet och motvilja bara vällde över mig. De var så starka att jag gav upp. Jag kunde inte låta bli att inse att jag inte skulle ha något med jobbet att göra, inte på ett tag i alla fall...

Till slut skrev jag ändå till psykologen, men om något helt annat. Jag talade om för henne hur jag mådde, berättade om mina symptom och om hur trött jag är. Att jag nästan inte kan företa mig något alls... Så dethär verkar vara en större trötthet, en som kommer av en längre tids ansträngning, för att inte säga överansträngning. Det är våra motsättningar på jobbet, förstås (se arbetsliv 1 och 2) - och så dessutom denhär nya omständigheten att jag har fått semester. Så länge som jag var jobbade, försökte jag hålla mig uppe, men nu såg tröttheten sitt tillfälle. Den kom för att den trodde att den hade lov - men det hade den inte. Jag minns ju vad jag tänkte de första semesterdagarna. Helt skall jag inte slappna av, för då vet jag inte hur det går. Nej, jag skall släppa fram tröttheten försiktigt, lite lite i taget... Så behöver jag kanske inte känna den så starkt... Men det lyckades visst inte så bra.

Så brevväxlingen med psykologen slutade med att hon skulle fråga om jag kunde bli sjukledig, mitt i semestern.

Men hur blir det med pusselbiten? undrar ni kanske. Nja, dethär var nog ett slags inledning. Pusselbiten, förstår ni, har med min trötthet att göra.

Egentligen är jag jämt trött, så har det varit ända sedan psykosen. Jag är kroniskt trött. Så om jag skriver att jag är trött, då är det värre än vanligt... Och ingen har ju kunnat begripa sig på det, inte jag själv heller. Varför kan jag inte få igen mina krafter...? Det är ju snart tio år sedan den stora krisen.

Nu tror jag att jag kanske börjar förstå...

utblommad?

Andra bloggar om: dagbok, semester, trötthet