Pusselbiten

Dehär inläggen hör ihop: 1 Midsommar 2 Sjukledig? 3 Var har jag tänkt fel...? 4 Pusselbiten

Nu skall jag äntligen komma till sak. Tror jag.

Först skall jag repetera problemet, för mig själv och alla andra. Ni är väl inte heller så bra på att komma ihåg sammanhangen, eh...? Men såhär var det. Om jag är ganska frisk, psykiskt och fysiskt - varför får jag inte tillbaka mina krafter? Var har jag tänkt fel...?

Det var diagnosen som satte igång mig. När jag fick den, började jag tänka på min läggning igen. Nog har jag förstått att jag är introvert... men kanske inte att det är ett så utmärkande drag hos mig... Egentligen har jag inte känt mig så introvert de senaste åren. Som ung var jag ganska sluten, men jag har ändrat mig i det avseendet. Efter psykosen blev jag mycket mera öppen. Jag började förstå att jag måste bli det, för att hålla mig levande. Man kan inte bara gå omkring och låtsas att man tycker som alla andra. Missförstånd är inte så farliga. Det viktiga är kanske inte att bli förstådd utan att leva det som man är. Då har man kontakt med sig själv, då lever man.... Ja, före psykosen trodde jag faktiskt att jag skulle dö. Känslan var så stark att jag fick för mig att det skulle hända... mycket snart... När jag tänker på det, hade jag en mycket talande dröm. Två gånger drömde jag att jag blev strypt... Ja, jag minns det fortfarande. Det finns drömmar som man inte kan glömma... Jag kände händerna mot min strupe, det starka och obevekliga trycket, och jag kunde inte få luft... I detsamma vaknade jag upp och var kanske lika uppskakad som om jag verkligen skulle ha blivit utsatt för ett strypförsök. Jag gick genast till spegeln för att se om det fanns märken på halsen...

Men jag är öppnare nu, har mera kontakt med livet, inom mig och utom mig... Fast... inte är jag väl öppen på samma sätt som en extrovert mänska skulle vara det...?

Här skall det nog passa. Nu skall jag komma fram till pusselbiten... Jag tror att jag har tänkt fel i fråga om ordet introvert. Fram till nu har jag satt likhetstecken mellena introvert och sluten... Det är nog ganska vanligt, har kanske med tidsandan att göra? Men nu har jag hittat ett annat tankesätt, från en annan tid. En mänska som är introvert, menar Carl Jung, vänder sin psykiska energi inåt. Här kommer det fram, ganska tydligt. Introvert är inte en reaktion, det är inte att sluta sig inom sig själv. Det är ett utgångsläge, en läggning. En mänska kan vara lagd på det sättet att den psykiska energin vänder sig inåt, mot själslivet. Det betyder inte att hon inte är social, däremot att hennes sociala behov är av ett annat slag. Som alla andra kan och vill hon dela med sig, men det hon ger är inte detsamma som en extrovert mänska skulle ge. När hon talar med andra mänskor, handlar det mycket ofta om det inre livet. På det området känner hon att hon har något att ge. Där är hennes starka sida.

Men hur bokstavligt skall man ta det? Menar Jung att energin faktiskt vänder sig inåt? Vad säger naturvetenskapen om det? Jag vet inte, men dethär är ett tankesätt som jag gärna tar till mig. Det verkar stämma, för mig.... Jag har en bild också. Tänk er det extroverta och det introverta som vindar. Den ena vinden blåser utåt och den andra inåt. Så har det alltid varit och så kommer det att förbli. Vindarna är medfödda. Båda finns hos varje mänska, men med olika styrka. Ibland kan de vara nästan jämnstarka. En sådan mänska, tänker jag mig, klarar sig ganska bra både i den inre och i den yttre världen. Hon kan vara både inåtvänd och utåtriktad, efter behov. Andra mänskor har inte samma valmöjlighet. Hur mycket de än anstränger sig, blåser vinden ändå bara åt ena hållet. Själv skulle jag väl vara en ganska utpräglad inåtvind - eller inåtande, höll jag på att säga. Visa saker, sådana som har med det inre livet att göra, är lätta för mig. Jag behöver nästan inte röra ett finger för att lyckas. Det är som att röra sig i medvind. Andra gånger hjälper det inte hur mycket jag än försöker, jag kommer inte fram i stormen.

Så min gamla psykos och den senaste tidens motsättningar på arbetet är kanske inte hela förklaringen. Min kroniska trötthet kan ha med min läggning att göra också. Jag har förstått att jag är introvert, men kanske inte att det skulle kunna göra en sådan skillnad. När jag var yngre, inte brukade jag tänka att dethär kan jag inte göra, eftersom det skulle bli för tungt för mig, med min introverta läggning...! Vem tänker nu på det sättet, i unga år? Man försöker klara av det som alla andra verkar kunna klara av... eller hur? På det sättet är det en lättnad att bli äldre. Man får en större förståelse för sig själv. Man börjar inse vad man klarar av och vad som kommer att sluta med en katastrof. Man vågar säga till andra mänskor: Nej, detdär vill jag inte göra. Jo, jag vet att det är lätt för dig, men du är inte jag. Om vi skall ha något att göra med varandra, då måste du godta mig som jag är.

När jag tänker såhär, då får jag också en ny bild av tiden efter psykosen. Jag kan se vad jag har utsatt mig själv för. Det var viktigt för mig att bli mera öppen. Jag var angelägen om att hålla dörren öppen, till mig själv, till andra mänskor. Jag skulle inte.... strypa mig själv igen...! Men... det är lätt att förta sig, när man har ett mål för ögonen. Det är lätt att driva på sig själv, alltför obarmhärtigt... Under de senaste... knappt tio åren... har det hänt mycket hemma hos mig, också på det yttre planet. Mina nära relationer har förändrats, blivit mycket bättre. Jag har också lagt ut mina tankar på nätet, för alla som har känt sig manade att ta del av dem. En del av vad jag har berättat, har jag aldrig talat om förut. Det har varit bra. Det som har känts stort och förfärligt har minskat i betydelse. Vad skulle nu detdär vara att skämmas för...? Men det har inte varit utan betydelse. Andra har läst det jag skriver, men ännu mera tror jag att jag själv har förändrats. Och all förändring tar kraft, det måste man räkna med... Och så dessutom det senaste, att jag har berättat om mig själv och mina svårigheter på arbetet, bett dem att ta hänsyn till mig, ställa om så att jag kan börja få tillbaka mina krafter. Det är därför som vi för dehär tunga och uppslitande förhandlingarna.

Allt dethär har hänt i den yttre världen. Så jag är verkligen inte introvert i meningen sluten. Jag är en introvert som har öppnat sig, vänt sin insida utåt. En introvert som försöker skapa sig en plats i den yttre världen, bli materiell...

Det som har hänt är bra, det tror jag. Men kanske kunde det ha hänt i en lugnare takt. Tio år verkar inte längre som en så lång tid...

välkommen!
här går man in till mig
- eller kanske ut?

och nu är vi på sommarstugan
tittar in genom mitt fönster
- och tittar ut igen

Andra bloggar om: introvert, Jung, pusselbit, trötthet