torsdag 5 juli 2007

Pusselbiten

Dehär inläggen hör ihop: 1 Midsommar 2 Sjukledig? 3 Var har jag tänkt fel...? 4 Pusselbiten
Nu skall jag äntligen komma till sak. Tror jag.

Först skall jag repetera problemet, för mig själv och alla andra. Ni är väl inte heller så bra på att komma ihåg sammanhangen, eh...? Men såhär var det. Om jag är ganska frisk, psykiskt och fysiskt - varför får jag inte tillbaka mina krafter? Var har jag tänkt fel...?

Det var diagnosen som satte igång mig. När jag fick den, började jag tänka på min läggning igen. Nog har jag förstått att jag är introvert... men kanske inte att det är ett så utmärkande drag hos mig... Egentligen har jag inte känt mig så introvert de senaste åren. Som ung var jag ganska sluten, men jag har ändrat mig i det avseendet. Efter psykosen blev jag mycket mera öppen. Jag började förstå att jag måste bli det, för att hålla mig levande. Man kan inte bara gå omkring och låtsas att man tycker som alla andra. Missförstånd är inte så farliga. Det viktiga är kanske inte att bli förstådd utan att leva det som man är. Då har man kontakt med sig själv, då lever man.... Ja, före psykosen trodde jag faktiskt att jag skulle dö. Känslan var så stark att jag fick för mig att det skulle hända... mycket snart... När jag tänker på det, hade jag en mycket talande dröm. Två gånger drömde jag att jag blev strypt... Ja, jag minns det fortfarande. Det finns drömmar som man inte kan glömma... Jag kände händerna mot min strupe, det starka och obevekliga trycket, och jag kunde inte få luft... I detsamma vaknade jag upp och var kanske lika uppskakad som om jag verkligen skulle ha blivit utsatt för ett strypförsök. Jag gick genast till spegeln för att se om det fanns märken på halsen...

Men jag är öppnare nu, har mera kontakt med livet, inom mig och utom mig... Fast... inte är jag väl öppen på samma sätt som en extrovert mänska skulle vara det...?

Här skall det nog passa. Nu skall jag komma fram till pusselbiten... Jag tror att jag har tänkt fel i fråga om ordet introvert. Fram till nu har jag satt likhetstecken mellena introvert och sluten... Det är nog ganska vanligt, har kanske med tidsandan att göra? Men nu har jag hittat ett annat tankesätt, från en annan tid. En mänska som är introvert, menar Carl Jung, vänder sin psykiska energi inåt. Här kommer det fram, ganska tydligt. Introvert är inte en reaktion, det är inte att sluta sig inom sig själv. Det är ett utgångsläge, en läggning. En mänska kan vara lagd på det sättet att den psykiska energin vänder sig inåt, mot själslivet. Det betyder inte att hon inte är social, däremot att hennes sociala behov är av ett annat slag. Som alla andra kan och vill hon dela med sig, men det hon ger är inte detsamma som en extrovert mänska skulle ge. När hon talar med andra mänskor, handlar det mycket ofta om det inre livet. På det området känner hon att hon har något att ge. Där är hennes starka sida.

Men hur bokstavligt skall man ta det? Menar Jung att energin faktiskt vänder sig inåt? Vad säger naturvetenskapen om det? Jag vet inte, men dethär är ett tankesätt som jag gärna tar till mig. Det verkar stämma, för mig.... Jag har en bild också. Tänk er det extroverta och det introverta som vindar. Den ena vinden blåser utåt och den andra inåt. Så har det alltid varit och så kommer det att förbli. Vindarna är medfödda. Båda finns hos varje mänska, men med olika styrka. Ibland kan de vara nästan jämnstarka. En sådan mänska, tänker jag mig, klarar sig ganska bra både i den inre och i den yttre världen. Hon kan vara både inåtvänd och utåtriktad, efter behov. Andra mänskor har inte samma valmöjlighet. Hur mycket de än anstränger sig, blåser vinden ändå bara åt ena hållet. Själv skulle jag väl vara en ganska utpräglad inåtvind - eller inåtande, höll jag på att säga. Visa saker, sådana som har med det inre livet att göra, är lätta för mig. Jag behöver nästan inte röra ett finger för att lyckas. Det är som att röra sig i medvind. Andra gånger hjälper det inte hur mycket jag än försöker, jag kommer inte fram i stormen.

Så min gamla psykos och den senaste tidens motsättningar på arbetet är kanske inte hela förklaringen. Min kroniska trötthet kan ha med min läggning att göra också. Jag har förstått att jag är introvert, men kanske inte att det skulle kunna göra en sådan skillnad. När jag var yngre, inte brukade jag tänka att dethär kan jag inte göra, eftersom det skulle bli för tungt för mig, med min introverta läggning...! Vem tänker nu på det sättet, i unga år? Man försöker klara av det som alla andra verkar kunna klara av... eller hur? På det sättet är det en lättnad att bli äldre. Man får en större förståelse för sig själv. Man börjar inse vad man klarar av och vad som kommer att sluta med en katastrof. Man vågar säga till andra mänskor: Nej, detdär vill jag inte göra. Jo, jag vet att det är lätt för dig, men du är inte jag. Om vi skall ha något att göra med varandra, då måste du godta mig som jag är.

När jag tänker såhär, då får jag också en ny bild av tiden efter psykosen. Jag kan se vad jag har utsatt mig själv för. Det var viktigt för mig att bli mera öppen. Jag var angelägen om att hålla dörren öppen, till mig själv, till andra mänskor. Jag skulle inte.... strypa mig själv igen...! Men... det är lätt att förta sig, när man har ett mål för ögonen. Det är lätt att driva på sig själv, alltför obarmhärtigt... Under de senaste... knappt tio åren... har det hänt mycket hemma hos mig, också på det yttre planet. Mina nära relationer har förändrats, blivit mycket bättre. Jag har också lagt ut mina tankar på nätet, för alla som har känt sig manade att ta del av dem. En del av vad jag har berättat, har jag aldrig talat om förut. Det har varit bra. Det som har känts stort och förfärligt har minskat i betydelse. Vad skulle nu detdär vara att skämmas för...? Men det har inte varit utan betydelse. Andra har läst det jag skriver, men ännu mera tror jag att jag själv har förändrats. Och all förändring tar kraft, det måste man räkna med... Och så dessutom det senaste, att jag har berättat om mig själv och mina svårigheter på arbetet, bett dem att ta hänsyn till mig, ställa om så att jag kan börja få tillbaka mina krafter. Det är därför som vi för dehär tunga och uppslitande förhandlingarna.

Allt dethär har hänt i den yttre världen. Så jag är verkligen inte introvert i meningen sluten. Jag är en introvert som har öppnat sig, vänt sin insida utåt. En introvert som försöker skapa sig en plats i den yttre världen, bli materiell...

Det som har hänt är bra, det tror jag. Men kanske kunde det ha hänt i en lugnare takt. Tio år verkar inte längre som en så lång tid...


välkommen!
här går man in till mig
- eller kanske ut?

och nu är vi på sommarstugan
tittar in genom mitt fönster
- och tittar ut igen

Andra bloggar om: , , ,

14 kommentarer:

  1. Jag tror, om jag har fattat rätt när jag tidigare har fuskläst litet om Jung på nätet, att han såg det som något slags livsmål att försöka utveckla alla sina sidor, för som du säger så har ju alla litet av allt i sig. Men det ska väl inte förstås som att man kan eller bör svänga om helt. Jag är ju själv rätt introvert lagd och har med tiden förstått att jag inte ska jämföra mig med de där jätteextroverta; jag kan aldrig bli som dem, lika litet som de skulle kunna bli som jag även om de försökte. Däremot mår jag bra av att öppna upp mig litet, bjussa mer på mig själv för att ta till ett slitet uttryck, men inte ha dåligt samvete för att jag sedan kan behöva gå undan litet för att ta hand om min inre värld, så där som såna som jag gör.

    Vad jag vill säga är, jag känner igen mig mycket i vad du skriver och det låter logisk att det kan vara så.
    Det är så lätt att se en sån sak som introversion som ett handikapp , ett tillkortakommande, särskilt i den rådande tidsandan. Men egentligen är det bara en egenskap, varken positiv eller negativ. Inget man kan sudda bort men heller inget som ödesbestämmer en till att alltid agera på ett visst sätt vare sig man vill eller inte.

    SvaraRadera
  2. Härlig beskrivning av dina tankar och känslor... Känner igen egna funderingar här och där... Bilderna är ljuvligt dubbeltydiga precis som jag känner mig. Får jag "låna" dem om jag skriver att de är dina? Kramar...

    SvaraRadera
  3. Naturvetenskapen ser inte "energi" som riktad in eller ut ur kroppen i någon annan form än värmeenergi som alstras av kroppens förbränning av mat... ;-) Så ur naturvetenskapen tror jag inte att du får varken stöd eller förkastande i dina tankar, som jag tycker låter väldigt riktiga. Möjligen anar jag en underton av att du ändå anlägger vissa (negativa) värderingar på din introverta läggning...? Jag tycker att det är alldeles tokigt att värdera en extrovert läggning högre än en introvert, nästan lite rasistiskt... för precis som du säger så har man faktiskt den läggningen medfödd.

    Det som kan försvåra för en väldigt introvert person, är kanske att man kan få svårt att nå fram till andra människor. Men tittar man mer till innehållet än till det yttre beteendet (pratandet, kroppsspråket) så är det inte alls säkert att en extrovert person når fram bättre eller mer än en introvert...

    Att vara extrovert uppfattar jag inte som liktydigt med att vara "öppen". När jag tänker på många extroverta personer så uppfattar jag dem som att de har lätt för att få en ytlig kontakt med andra, däremot kan de vara hur slutna som helst om sin egen person...

    Sedan tänker jag att när en blyg eller introvert person försöker bryta sina barriärer och anta ett mer extrovert beteende, så slår det ofta över och blir över-pratigt men ändå på ett socialt osmidigt sätt...

    Jag tänker att du är inne på rätt spår när du säger att man gör bäst i att acceptera sig själv sådan som man är. Det finns för- och nackdelar med alla läggningar eller sätt att vara...

    SvaraRadera
  4. Hej carullingen. Jag drömde också en gång om att jag blev strypt, så där så att jag trodde att det hände. Minns inte riktigt när eller hur det var i förhållande till min psykos kraftfullaste period, men inte var det långt efter, om det var efter.

    Mig, kan man nog placera in bland de extroverta, till och med jätte-extroverta. Praktiskt ibland, för jag har fått ur mig saker, tar plats och har kommit vidare med hjälp av det ibland. Men lika många gånger tror jag att jag har extrovertat mig så mycket att insidan hamnat på utsidan och det blir omöjligt ändå.

    Jag gick i terapi, som var baserad på Jung, psykopsyntes hette det, om jag inte minns helt fel. där sa hon mig att alla har alla egenskaper, mer eller mindre och att genom att bli medveten om det och utveckla det som fattades en, så skulle man kunna välja hur man ville tackla livet och de olika situationer som uppstår. Att man inte skulle falla i gamla fåror utan att märka det och utan att komma ur det gamla spåret.

    Av någon anledning fick jag en bild av mina egenskaper som små sovande trädgårdstomteliknade knoppar i magen, som om jag odlade dem skulle vakna till liv och var och en representera olika egenskaper som skulle hjälpa till att bära mig smidigare genom livet. Alla har inte vaknat än, men livet går lättare.

    SvaraRadera
  5. Jag kom just hem från sommarstugan - och, gud, så underbart det är med bredband...! Jag fick mobilsurfandet att fungera till slut, men så för ett par dagar sedan kom ett saldomeddelande att jag hade surfat för 116 euro - eller ungefär 1000 kronor...! Det var långt över min budget. Själv hade jag beräknat att mitt surfande skulle kosta bara 13 euro. Det visade sig att jag hade ett gammalt och mycket oförmånligt avtal... Ja, så efter det kunde jag inte tänka mig att mobilsurfa en enda minut till...

    Tack för kommentarerna! Jag har läst igenom dem, första varvet, och skall fundera mera på dem över natten. I morgon skall jag göra en bloggpromenad också, men försöka att ta det lugnt.... Ja, för jag är sjukskriven nu, en hel månad... Så skönt det skall bli med en längre ledighet, att verkligen hinna varva ner.

    Till Gisan vill jag säga att du får gärna låna mina bilder! Det gör mig bara glad att du tycker om dem! Kramar

    SvaraRadera
  6. Tack så mycket och bra att det kan glädja även dig. Kramar...

    SvaraRadera
  7. Vilken bra diskussion! Jag har följt den men inte riktigt orkat skriva något själv (förrän nu...). Både ditt inlägg och svaren här ger mig nya ingångar i tankarna om mig själv. Känner så igen den trötthet du beskriver.

    Välkommen hem till bredbandet förresten! Visst är det bra!!

    Kram från qi

    SvaraRadera
  8. HolyGoat: Precis så. När jag läser vad du skriver så får jag en ny bild. Läggningen skulle också kunna beskrivas som ett klimat. Om man bor i ett land med ett extremt klimat, så kan man ändå gå ut och göra vad man vill, men man bör ägna en tanke åt vädret. Vad skall jag ta på mig...? Det finns inga dåliga väder, brukar man ju säga - bara dåliga kläder.

    Läggning, det är det som ligger under, ett slags underlag. Allt vad man gör, gör man med sin läggning i som underlag. Det är inte någon egenskap hos en mänska utan mera ett förhållande... under vilket hon arbetar.

    Gisan: Roligt att du kan känna igen dig!

    SvaraRadera
  9. Visionary Soul: Nej, vetenskapen skall ju inte ta ställning... Men hur är det med ord och tankar. Finns de, i fysisk mening...? I alla fall blir man ju trött, när man tänker och talar. Man förbrukar energi...

    Talandet är intressant. Det finns mänskor som verkar tala nästan utan ansträngning, utan att det går energi. Orden bara flödar, som ett slags naturkraft. Precis som du skriver, betyder det inte att de är öppna, inte nödvändigtvis. De behöver inte ens säga något särskilt, verkar det som ibland. Det finns mänskor som bara har ett mycket starkt behov av att låta orden strömma fram... Igen blir det så tydligt att introvert och extrovert inte är egenskaper utan läggningar. Dethär är väl en 'utåthandling', ett tecken på en extrovert läggning, men den behöver inte vara särskilt social. En del mänskor kan inte hejda sig ens så länge att de väntar på svar... Jag känner några sådana mänskor och förstår att de också vill ha kontakt, fast ordflödet i deras fall har blivit ett handikapp. Det verkar som om de inte skulle kunna göra något åt det... En psykiatriker skulle kanske säga att de är störda, men så behöver det kanske inte vara. Det skulle också kunna bero på en mycket extrovert läggning.

    Antagligen överförenklar jag. Våra hjärnor är så invecklade att de säkert kan se ut på oändligt många sätt...

    Värderar jag det extroverta högre...? Egentligen tror jag inte det. Det är bara det att jag förr i tiden... inte bara var introvert utan också ganska sluten. Ganska långt försökte jag verka som andra, leva på deras villkor. De senaste åren har jag försökt ta igen dethär. Jag har försökt att skapa mig en annan plats, i alla mina förhållanden, i den yttre världen. Dethär är en extrovert handling, börjar jag förstå. En som tar mycket energi för mig. Jag tror jag behövde/behöver utföra den, den känns helande, men kanske är det ändå här som jag skall söka förklaringen till min ständiga trötthet.

    SvaraRadera
  10. Bless: Carullingen... så gulligt! Tack, Blessie, rara.:)

    Är du mycket extrovert? Ja, kanske, för du uttrycker dig ju gärna i handling... Men jag upplever nog att du går ganska mycket in i dig själv också, gör du inte? Och oberoende av var du placerar dig på skalan introvert-extrovert, så är du väl en ganska öppen mänska, kan tala om det mesta...?

    Oj, vad det är svårt med ord. Jag började genast fundera på vad du menar med egenskaper. Det kan ju inte vara talanger. En del mänskor har t ex absolut gehör, andra har det inte. Men alla mänskor är kanske musikaliska, på något sätt? Hur förhåller sig dethär till våra genkombinationer...?

    Men det stämmer säkert att vi har latenta talanger. Ibland, någongång, har jag märkt att jag har blivit det som jag tidigare bara såg hos andra, det jag längtade efter och saknade hos mig själv. Jag tror man skall tänka till, när man känner avundsjuka. Det kan bero på att man ser något som man själv har möjlighet att bli. Det kan vara en sådan där trädgårdstomte som vill komma fram och bli till. :)

    Men introvert ser jag inte som en egenskap utan mera som en läggning. Det gjorde nog Jung också, gjorde han inte? Och en läggning är väl något som finns på botten, under alla egenskaper... Fast det betyder ju inte att man skulle vara antingen introvert eller extrovert, att det bara finns två ändpunkter och en stor avgrund emellan. Jag tänker mig mera en gradskala.

    SvaraRadera
  11. Du har helt rätt i att det är bättre att mina tårar och min smärta kommer ut. Det gör ont att rensa i sår. Men ärren blir finare. Kramar...

    SvaraRadera
  12. Vad som är vad och var vilket börjar och varför är förmodligen som jag ser det fiktiva gränser för att underlätta vår förståelse av det vi lever i. Fömodligen är det väl så att allt sitter ihop och det ena eller andra finns inte. Utan mer bara nyanser av allt i allt. Apropå vad som är egenskaper, talanger, introvert och extrovert.

    För tillfället har jag dålig ork och och orkar inte sortera mig. Då kan det vara skönt att endast finnas. Och oskönt för all del.

    SvaraRadera
  13. Vad bra att du kan det, Bless, låta bli att försöka sortera. Det skulle jag säkert behöva lära mig mera om... Nu, under sjukledigheten, skall jag försöka att ta det lugnare... så mycket som min nuvarande mognadsnivå nu tillåter! :)

    Qi: Tack för dina ord! Jag kommer snart och hälsar på på din sida, men idag har jag nog bloggat färdigt. Dethär är en långsam blogg... och den måste nog bli ännu långsammare... Jag tror du förstår precis. Många kramar från mig

    SvaraRadera
  14. Åh, jag måste lämna en kommentar efter att ha läst dina tankar, alla fyra stegen, och det fina utbytet i kommentarerna. Skulle kanske behöva tänka mer på det innan jag skriver, men det här var en pusselbit för mig också.

    Jag är introvert, brukar kalla det för en massa andra saker som inte alls är bra utan istället trycker ner mig, att jag är navelskådande t.ex., men jag är också väldigt mycket extrovert. Det extroverta kan vara starkt, men det introverta är mycket, mycket större.

    Min inre verklighet är mycket verkligare än min yttre, och det kan ibland vara svårt att ta hand om den yttre, rent praktiskt, för att den inte känns lika viktig. Jag tänker efter att ha läst här, att jag vill bejaka det och se det, inte som negativt, utan det som är jag.

    Jag tillför kanske inget genom det här, men jag blev så väldigt glad att läsa det. Det berörde mig och jag ville lämna en hälsning. Jag kommer gärna tillbaka och läser mer här.

    Miranda

    SvaraRadera