Dehär inläggen hör ihop: 1 Midsommar 2 Sjukledig? 3 Var har jag tänkt fel...? 4 PusselbitenNu skall vi se om jag inte kan närma mig dendär pusselbiten...
Först vill jag säga att jag känner mig ganska frisk. Friskare än på den tiden, då jag ännu inte hade någon diagnos. Friskare än någonsin förr. Men då tänker jag förstås inte på min fysiska hälsa, på mina krämpor, utan på mitt sätt att bemöta mig själv och andra mänskor. Utan att vilja det, tror jag att jag har blivit mycket snällare...!
Såhär tror jag det är. Den psykiska hälsan* handlar framför allt om att ta hand om sig själv. Det är där den börjar och på det sättet som den fortsätter. Man gör det mer och mer. En frisk mänska lyssnar inåt. När något känns fel, tar hon det på allvar. Hon är inte misstänksam mot sig själv. Hon jämför sig inte med andra utan godtar sig som hon är, i varje läge. Egentligen tycker hon inte att hon behöver bättra sig och försöka komma någonstans, hon duger så bra ändå. Men hon arbetar gärna och bra, inte för pengar eller ära, utan för sin egen inre tillfredsställelse. Hon arbetar av glädje. Blir det problem, kan hon begära hjälp, det tar inte på hennes självkänsla. En frisk mänska behöver inte vara duktig hela tiden, hon vet sitt värde. Hon känner det inom sig... Hon är mycket svår att manipulera.
Det är självkärlek, i bästa mening. För en frisk mänska lyssnar också på andra. Hon är inte egoistisk. Hon älskar sig själv - och därför också andra mänskor. Jag tror det sker med ett slags automatik. Man kan inte älska sig själv på djupet utan att det påverkar ens förhållande till andra. Det blir bara så. En frisk mänska förstår varför andra handlar som de gör, eftersom hon minns. Hon har själv gjort på samma sätt, gör det kanske fortfarande. Hon känner igen och därför förlåter hon. Hon ser med mildhet både på sig själv och andra, förlåter gång på gång. Hon är inte blind, hon skönmålar inte, men hon vet hur det känns. Hon har medkänsla, både med sig själv och andra. Här börjar den villkorslösa kärleken, skulle jag tro. Man tar det goda med det onda. Anklagar varken sig själv eller andra. Man är hel.
Men pusselbiten då? Hur hade jag tänkt komma fram till den...? Jo, nu minns jag. Jag ville att ni skulle förstå hur mycket jag har funderat på dethär. Både min psykiska och min fysiska hälsa verkar vara ganska bra - så varför kan jag inte få tillbaka mina krafter? Varför bär jag fortfarande på all denhär tröttheten? Eller, med andra ord, var har jag tänkt fel...?
*Jag undrar om det egentligen är andlig hälsa som jag försöker ringa in. Men vad är i såfall psykisk hälsa...?
pusselbitar
Andra bloggar om: fysisk hälsa, psykisk hälsa, pusselbit, trötthet
Men det psykiska och andliga är väl kusiner - om inte helt i symbios.
SvaraRaderaDet du skriver här och i tidigare inlägg om den märkliga tröttheten känner jag igen. Jag har ju haft sådana reaktioner.
Jag vet att jag dels måste ha mycket ljus - samt att det fysiska matar det psykiska. dvs motionerar jag rejält så händer något med endorfinerna (?) jag känner mig piggare efter ett tag.
Då gäller det att jag håller fast vid motionen så att jag stärker mig själv. Och när jag blir piggare blir jag mindre trött. Och allt börjar kännas lättare.
Jag hoppas du hittar fram till den känslan att det fysiska och psyket hänger ihop. Det är jag numera ganska övertygad om:)
Skön söndag!
Jag tycker mycket om din bild. Jag tycker om dina ord också.
SvaraRaderaKänner också igen detd är emd tröttheten även om jag inte kan känna den så långtgående som du.
SvaraRaderaJag är helt inne på ditt spår om att älska sig själv innan man älskar andra.
Har funderat på det där med att orka med andra. En del är mer extroverta och andra mer introverta. Men jag undrar om de som orkar möta människor "jämt" som kan vila i det och inte ser det som besvär - de måste älska sig själva, inte fundera så mycket och allt det där du skriver om.
Om du tänker snällt mot dig själv - det är väl inte så konstiga att du känner dig strött efter psykosen. Det tar ett tag att komma igen. Sedan allt med jobbet, det ansträngande, turerna, att behöva få en diagnos för att jobba tre dagar i veckan - det tar på krafterna! Och nu när du är ledig så blir du trött, helt naturligt tror jag!
Känner igen det där emd att bli mycket snällare med, mer tillfreds. Jag funderar vidare (allt med all respekt) om inte diagnosen ändå fick dig att slappna av, på olika sätt? Jag menar, det blev en kulmen på striden på jobbet, typ "äntligen slut" och att få ett godkännande för att få vara DU på nåt sätt? Fast personligen tycker inte jag att det skulle behövas i ditt fall...det är det som är det tråkiga i dag, att man ska vara så produktiv och aktiv jämt i dag. Ingen vila...
Kram på dig Carulmare och ta hand om dig!
Tack, allesammans! För att ni hälsar på och för att ni ger mig era tankar.
SvaraRaderaMotion är viktigt, det håller jag med om - men jag måste vara försiktig där också. Tar jag i för mycket, bara lite för mycket, så är jag... ur spel för några dagar igen...
Kanske har jag redan tilllräckliga skäl för min trötthet, psykosen och så dehär motsättningarna på jobbet, men jag börjar tro att det finns en faktor till. Jag skall återkomma till den snart. Det skall bli intressant att höra vad ni tycker om den...
Dessvärre är det inte över än. Diagnosen är inte skriven - och jag vet ännu inte hur ledningen på min arbetsplats kommer att tolka den...
Kramar till er alla.
Kära!
SvaraRaderavi är nog många som är med dig utan svårighet i dessa dina tankegångar!! Jag tycker vi är som en stor samling syskonsjälar i bloggarna...det är påfallande många av oss som verkligen kraschlandat....detta livet är ibland för svårt, för konstigt och för ogenomträngligt....
kram!!
Det är så träffande, det du skriver. Att bara acceptera och lyssna inåt. Att en frisk människa gör det automatiskt, och inte ifrågasätter. Inte känner sig manipulerad. Inte så lätt blir kränkt. Jag tycker du går från klarhet till klarhet, och din bild talar samma språk. Jag läser gärna fortsättningen!
SvaraRaderaDet var både klokt och vackert skrivet, det här. En härlig vision om hur livet skulle kunna vara!
SvaraRaderaSamtidigt tycker jag att det är en beskrivning av en idealisk människa snarare än en frisk människa. För om allt det där ska stämma in för att man ska anses vara (psykiskt) frisk är vi väl mer eller mindre sjuka allihop?
Jag kanske ska uttrycka det så att det är nog friskt att vara litet sjuk...
Åh vad bra du beskriver det! Jag tror att det mesta av det du skriver om att vara frisk, stämmer. Det är så bra formulerat, och det är ganska kluriga saker att formulera!
SvaraRaderaJag tror dock inte att NÅGON människa är riktigt sådär stark, alltid. Man kan vara det största delen av tiden, men även "friska" människor blir trötta...
Och på tal om trötthet, så visst vet du att forskarna har visat att man faktiskt får fysiskt mätbara skador i hjärnan av utbrändhet? Jag tror att de också visat att man kan läka, men inte helt säkert att hjärnan läker tillbaka till det skick den var i före utbrändheten... Och du kallar det du gick igenom för "psykos", jag vet inte exakt var gränserna går för olika slags utmattningar.. för visst måste en psykos ändå räknas som en sorts utmattning? Om jag minns rätt har forskarna även visat att den som en gång slitit ut sin hjärna för mycket, fortsätter att vara känsligare för nytt slitage. Kanske får du lov att acceptera att din ork-nivå är lägre efter psykosen... kanske inte permanent, men säkerligen länge.
Men jag tror mycket på din pusselbit. Och eftersom du kan beskriva den, så gissar jag att du har hittat den i dig själv.
Visionary: Nej, du har helt rätt. Inte heller jag tror att någon enda mänska kan vara så stark, jämt. Allra minst jag. Vad jag försökte göra var nog mera att visa på en riktning, åt det håll där jag tror att den psykiska hälsan finns. Man kan gå längre och längre åt det hållet, men var finns slutpunkten? Finns det någon slutpunkt...?
SvaraRaderaVisst är det utmattande med psykoser - och min var kanske mera utmattande än de flesta, av den enkla anledningen att jag är en så... ordentlig mänska! :) När jag går in i något, då gör jag det på allvar och kör helt slut på mig själv. Jag undrar när jag skall lära mig att inte vara på det sättet...?
Men... men. Detta var inte pusselbiten. Hav tålamod med mig!:) Med dethär inlägget ville jag bara säga att jag fram till nu inte har förstått varför jag inte får tillbaka mina krafter - då jag ändå har en så pass stark inre känsla av psykisk hälsa. (Därmed inte sagt att jag skulle vara framme någonstans, vid någon slags absolut hälsa. Det enda som jag är säker på är att jag är friskare än förr. Helare. Därför kan jag skriva om riktningen. Jag vet att ett steg åt dethär hållet var betydelsefullt, för mig.)
Det du skriver om forskningen kring utbrändhet är bekant för mig också. Precis som du säger, har jag accepterat att jag inte kan bli som förr. Jag har gett upp mycket av mitt förra liv, men också hittat nya möjligheter till... ja, självförverkligande. Mitt problem är kanske att mina chefer och arbetskamrater inte är lika accepterande. När jag slutade att se ledsen ut, då blev det svårare för dem. De kunde ju inte längre se på mig att det var något särskilt. Kanske är det i det läget som man behöver en diagnos? Man vill inte behöva dra sin historia för alla mänskor, i alla sammanhang... Ur den synvinkeln är det ganska likgiltigt vad det står i en diagnos.
Men nu är jag inte så säker längre. När jag började med tredagarsveckan, var det mest ett skott på måfå. Jag visste inte att den skulle vara så bra för mig som den var... Säkert kan jag inte bli som förr. Men nu vågar jag tro att jag i alla fall kan bli friskare än idag - och nu menar jag förstås i fysisk mening. Det var medan jag funderade på diagnosen som jag tyckte att jag såg ett nytt sammanhang... som jag snart skall återkomma till. Pusselbiten, du vet! :)