Vandrarhemmet

Det var bestämt att jag skulle sova en natt hos våra släktingar och de tre andra nätterna i Istanbul. Trodde jag, ja. Men A gjorde som han brukar. Han säger att han förstår, men slutar inte upp med att försöka övertala mig. Han ville att jag skulle sova alla nätter hos dem. Nej, det var inte bara artighet, det kändes som en upprepning. Nu är vi där igen, A som är sårad och jag som har skuldkänslor.

Jag hade lagt allt ansvar på mig, berättat om min psykos, att jag är sjukskriven, att jag inte orkar vara social hela tiden... men det gick ändå inte hem. Det enda han kunde se var att jag valde att stanna i miljonstaden Istanbul, i ett bullrigt vandrarhem, istället för att bo hos dem, i deras vackra hem.

Det var en upprepning... Vi hade inte känt varandra länge, när jag blev med barn, men A ville vara ansvarsfull. I'm a good man, brukar han säga till mig, och det kan han nog ha rätt i. Han ville vara ansvarsfull. Helst ville han att jag skulle ta bort barnet, men när jag inte gick med på det, erbjöd han sig att flytta till Sverige och gifta sig med mig. Men det ville jag ju inte heller. Jag ville behålla barnet, utan att gå in i ett förhållande som jag inte kände mig säker på...

Nu säger han att jag har hindrat honom från att få uppleva sonens barndom... och det är väl inte heller så fel. Vissa invändningar skulle jag kunna göra. A och hans fru var välkomna att resa hit, och ett par gånger gjorde de det också, och dessutom hade jag ju så ont om pengar... Men i stort sett är det ju som han säger.

Sonen försvarade mig och sade att det var modersinstinkter. A:s fru instämde. Det är inte många mänskor som hon litar så mycket på att de får ta hand om hennes dotter...

Men sedan sade sonen, bara till mig: Jag vet inte om A tycker om mig. Han anstränger sig för att inte visa något, men det märks ju ändå. Hans känslor är nog ganska blandade...

Det är mig som han har blandade känslor till, försökte jag säga. Först senare kom jag på att tillägga: Du måste ge honom tid. Han har ju inte fått uppleva dig som barn. Jag har ju haft tjugo år på mig att lära känna dig...

Ja, så kan det gå. När man är ung och tror att man kan göra som man vill, utan påföljder. Men, som det står i bibeln, fädernas missgärningar går igen, i tredje och fjärde led...

Fast jag skulle nog gärna byta ut ordet missgärningar mot 'sår' eller 'sårbarhet'. Om fäder och mödrar var hela, helade, skulle de nog göra andra val och slippa komma i sådana här lägen.

Tre bilder från takterassen på mitt vandrarhem. På taket åt vi morgonmål, umgicks om kvällarna - och vissa gäster sov också där. Det var ovanligt hett dehär dagarna, också för att vara Istanbul. Mitt på dagen var det ca 35 plusgrader - i skuggan.

Vandrarhemmet ligger i Sultanahmet, Istanbuls 'gamla stad'. Där finns det nästan bara hotell - och sevärdheter. Så många att jag kunde klara mig utan att planera så mycket. Det tyckte jag om. Jag tog bara några steg och så stötte jag på något. En berömd moské eller kyrka, ett palats eller något annat mycket gammalt och märkvärdigt.

Det var tur, för det var svårare att hitta något bestämt. Ibland hade jag svårt att ta mig 'hem' igen. Det fanns så många smågator som inte var utmärkta på kartan. - Där är vandrarhemmet som jag kan se från vår takterass, minns jag att jag tänkte. Och där är 'våra' minareter. Så jag visste precis var jag var, jag var nästan hemma, men ändå tog det mig tjugo minuter att hitta till vandrarhemmets port.

Kväll på vandrarhemmet. Böneutropning. - Jag tycker om böneutropningarna i Istanbul, sade jag till en ung kvinna från Nya Zeeland. - Ja, sade hon, det gör jag också. De är helt annorlunda än i Marocko. - Och Jerusalem och Kairo, fyllde jag på.

Jag hade faktiskt oroat mig lite för böneutropningarna. På andra platser har de stört mig, dag som natt. De har känts obehagliga, aggressiva. Men i Istanbul var de som musik, längtansfylld musik. De första dagarna, när jag var som mest trött, upplevde jag dem mycket starkt. Plötsligt blev allt bara stilla. För ett ögonblick var jag borta från den bullriga staden, från min egen trötthet.

Sultanahmet har de bästa rösterna, kommenterade A, senare.


Ung polsk vän, den stolte ägaren av en ny vattenpipa. Denhär kvällen tände han den för första gången. Han hade köpt tobak som smakade banan.

Andra bloggar om: carulmare, familj, Istanbul, sårbarhet, vandrarhem