Förevändning (56)

an kunde ju ana det. När han såg på Hariberth, så kände han det på sig. Något skulle hända. Något obehagligt, fast han såg så fin ut... Eller kanske just därför? Kanske skulle han börja se det som ett varningstecken, detdär? Är det inte just när det börjar lysa om honom, som faran är som störst? När han får dendär blicken. Då kan väl ingen veta vad som kommer att hända. Inte Hariberth själv heller, skulle han tro.

Men han gjorde ju inget. Det var ju bara en känsla, detdär. En känsla bland många andra. Det var ju så mycket dendär kvällen. Så mycket som rörde på sig. Inte hann han fundera över detdär. Inte skulle det väl ha varit någon nytta med det heller. Vad skulle han ha kunnat göra egentligen? Stiga upp och gå därfrån...? Nej, och i nästa stund hade han ju redan glömt bort alltsammans. Då var han bara tacksam för att Hariberth var där. Det var nog Wiba också, om han inte misstar sig. Båda två talade de ju mest med Hariberth. På det sättet slapp de ju tala med varandra och det blev ändå ett slags samtal.

Det började med en fråga från Wiba. "Vad är det, Hari? Har du bekymmer, när du har blivit så vit i håret?" Han kunde nog förstå att hon undrade. Det vita hade kommit så snabbt. Sist hon såg sonen, hade han kanske ännu varit helt mörk.

Hariberth visste inte vad han skulle svara. Det kunde han se på honom. Han såg ut som om han behövde tänka. Men Wiba kunde inte vänta, stod väl inte ut med det. "Inte är det väl min bror som är så besvärlig?" kastade hon ur sig. "Jag har visst aldrig förstått honom, men ni två brukar ju komma överens..." Nej, hon försökte inte pika honom. Det förstod han då också. Det var bara det att hon måste bara säga något, fylla ut tystnaden, och så kom detdär. Visst gav hon Hariberth en början, men han skyller inte på henne. Om han känner den gossen rätt, skulle han ändå ha fått sagt precis det han ville. Han skulle nog ha kommit på en annan förevändning.

fortsättning följer... läs från början...

Andra bloggar om: aningar, familjer, förevändningar, förändringar, middagar, misstag, släktingar, varningstecken

Finklädd (55)

Kanske var det likadant för Wiba. Han hade en känsla av det. Fast det var hon som ville ha denhär middagen, så verkade hon inte kunna njuta så mycket av den hon heller. Det var något stelt över henne, också över hennes leenden. Något hopbitet. Här gäller det bara att komma sig igenom.

Men Hariberth. Han verkade inte så spänd. Han var nog den som klarade sig bäst denhär kvällen. Ja, i alla fall i början. Då verkade han ju precis som vanligt... Nej, kanske inte som vanligt. Det var inte det rätta ordet. Så spänd var han väl inte, men det var ändå något särskilt med honom. Inte var han som han brukade.

Så fin han är, minns han att han tänkte. Han trodde att han tänkte på kläderna. För en gångs skulle hade han ju klätt upp sig. Tagit på sig bertholdska finkläder. Men kanske var det inte bara det. När han tänker på det, var var det ett och annat som fattades. Jackan och byxorna satt för löst och dessutom var det något annat också. Jo, färgen. Den var alldeles för ljus. Ingen bertholdsk man skulle välja en sådan färg... Det var fel, men ändå rätt. Rätt för Hariberth. Det borde ha sett löjligt ut, men det gjorde det inte. Inte alls. Han såg fin ut. Just dendär klädseln tog fram något inom honom. Han skulle nästan vilja säga att det lyste om honom.

Fast nu blir han osäker igen. Kanske hade det inte alls med kläderna att göra? Han minns ju hur det lyste i ögonen på honom... Hariberth var ju annorlunda på det sättet också. Han var vuxen, men ändå kunde han se så lycklig ut. Som en barnunge som just skall få en gåva. Med den blicken i ögonen kunde han väl dra på sig vad som helst och ändå se fin ut.

fortsättning följer... läs från början...

Andra bloggar om: avslappad, barn, barnslig, familjer, fin, finklädd, finkläder, kläder, lycka, lycklig, middagar, misstag, spänd, utseende

Blommor och bin

Min vän Si har studerat dethär med blommor och bin i sommar. Här är ett par bilder från det surrande och färgsprakande livet i hans rabatt, två som jag tyckte särskilt mycket om.



Andra bloggar om: bilder, blommor, blommor och bin, fjärilar, fotografier, foton, flugor, insekter, rabatter

Halstäppa (54)

Sedan kom han på andra tankar. Han var väl ingen nickedocka heller. Han kunde väl säga nej också. Visa att han inte ville bli uppvaktad. Att han hade fått nog av detdär spelet... Det kom några sådana tankar. Självsäkra. Men så började han undra igen. Skulle han verkligen klara av det? Skulle han känna på sig vad som var smicker och vad som kanske var äkta. Ja, och mera än så. Han måste ju kunna stå emot också. Inte låta sig smickras bara för att smicker var det enda som erbjöds. Inte låta det bli en ersättning för detdär andra. Det som han längtade efter...

Nej, lätt skulle det inte bli. Det förstod han nog. Men det kunde ju hända att han överdrev. Det behövde ju inte bli precis som han hade tänkt. Något hade hänt, något hade rört på sig. Javisst. Men det kunde väl gå tillbaka, lägga sig till ro igen... Jo, han försökte tänka på det sättet också och det var väl inte så dumt. Såhär i efterhand vågar han kanske säga det. Inte vet han vad som hände egentligen. Han är ju ingen tankeläsare. Men det blev lugnare. När deras middag var över och Wiba hade rest, då lade sig uppståndelsen. Det tog sin tid. Några dagar eller kanske någon vecka. Man ville väl vänta och se om det skulle hända något mera. Men sedan blev det lugnare. Känslorna lade sig och folk blev vanliga igen. Detsamma gällde för honom själv också - och Paollo! Till och med köksmästaren lugnade ner sig.

Han borde ju ha sett dem. Om Paollo hade sett dem under dendär middagen, då skulle han nog ha förstått. Han hade inte inte behövt hetsa upp sig. Det var inte något stort på gång. Händelserna för tjugo år sedan var inte alls bortglömda. De talade ju inte om dem. Varken han eller Wiba ville tala om dem. Men ändå fanns de ju där, som luften ungefär. Osynlig, men ändå så närvarande. Ja, luften var ett bra ord. Det verkade ju precis som om det var där de fanns. Det kunde man faktiskt få för sig. Den blev ju så tjock. Så besvärlig att andas. Hela tiden kändes det som om något skulle fastna i halsen på honom. När han talade och när han försökte äta också... Många gånger hann han ångra sitt beslut. Varför hade han gått med på dethär? Han hade ju anat hur det skulle bli, så varför sade han ja? Vad hade han inbillat sig egentligen...?

fortsättning följer... läs från början

Andra bloggar om: andnöd, familjer, förlåtelse, förändringar, gemenskap, halstäppa, inflytande, leenden, middagar, misstag, samförstånd, smicker, stämningar

Skärande vackert...

Min mamma fyller sjuttioåtta i höst. Jag vet att vi snart kommer att skiljas. Inte för att hon skulle vara så sjuk just nu, men ändå. Hon är sjuttioåtta år. Vem vet hur många gånger vi kommer att ses igen? Tänk om det är sista gången?

Det var med sådana tankar som jag körde till sommarstugan denhär gången... Och hur känner jag mig nu? Nu har vi varit tillsammans sedan i måndags. Det är fyra dagar - och mycket förvirrade känslor. Först nu känner jag att jag börjar bli klar igen. Jag kan se vad som har hänt under dehär dagarna. Se vad jag ville och hur det blev.

Jag ville ju så mycket... Nej, inte var det väl så mycket...? Jag ville ju bara ha kontakt med henne. Att hon skulle kunna känna hurudan jag är, innerst inne. Känna min själ. Hur nära vi är varandra, bortom allt bråte. Och att hon skulle förstå hur mycket jag älskar henne. Egentligen. Det skulle göra henne glad och nöjd. Hon skulle känna att hon har lyckats. Med sitt liv och med allt. Hon skulle veta att allt är precis som det skall vara. Att allt är bra...

Jag måste nästan skratta, när jag läser dethär. Ville jag bara det? Inget annat...? Skulle vi inte gå in i Nirvana också, hand i hand...!

Och hur har det varit? Vi har inte grälat. Ingen av oss har väl sagt ett ont ord till det andra. Men ändå har det varit mycket smärta... Kärlekssorg! Jag vill ju så gärna nå fram till henne, men det kan jag inte. Hur mycket jag än försöker... Eller kanske ändå...? Vi hade ju en stund tillsammans som kändes ganska bra. Ett litet litet möte... Men sedan blev jag för trött. Jämt blir jag för trött. Jag är ju van med det, men kanske gick det till och med fortare än vanligt. Det är så litet som hon säger som verkligen intresserar mig. Därför också blir jag så trött.

Jag skulle vilja, men jag kan inte. Hur jag än försöker. Därför gör det ont. Därför blir jag trött också - och sjuk. Jag blev faktiskt sjuk här en kväll. Febrig. Yr. Utmattad. Jag är nästan säker på att det var ansträngningen att försöka nå fram. Efter det förstod jag att jag måste ge upp. Då blev jag frisk igen...

Jag undrar hur det känns för henne? Kanske känner hon precis som jag? Kanske försöker hon precis lika mycket, gör sitt allra bästa för att nå fram till mig? Det skulle jag vilja fråga henne, om jag vågar. Det skulle kunna missförstås. Få henne att känna att hon inte duger - eller att jag inte gör det. Du är ju så konstig, skulle hon kunna säga...

......

Innan jag for, frågade jag henne faktiskt - och det blev ett möte till. Ett själsmöte, bortom all bråte. Just i den stunden skulle det ha varit lätt att skiljas från henne. Just då fanns det ingenting emellan oss...


Min lilla glimt av havet. Fyra undersköna dagar och så farväl. Till mamma. Till havet. Till smärtan.

Andra bloggar om: avsked, carulmare, havet, längtan, mamma, skönhet, smärta, stranden, åldrande

Hemma igen

Karlar ta er i akt! Nu har Carul Mare dendär blicken igen. Hon är på jakt. Egentligen ser hon snäll och söt ut, men kolla in ögonen. Det ena ögat är stort och öppet, ärligheten själv. Men det andra! Hon säger att det beror på synfel. Att hon har minus tio på det vänstra ögat, att hon nästan inte ser något alls. Det är därför som det har blivit såhär. Det har liksom ramlat ihop av brist på användning. Det är det högra ögat som hon ser med. Men vem vet? Skall man tro på en kvinna med sådana ögon? Skall man tro på en kvinna som det faktiskt står MYT under. Kanske är hon mytoman...?

Jag skulle råda till stor försiktighet. Titta åt ett annat håll. Vem vet vad hon använder detdär andra ögat för...?


Och vad ville jag säga med detdär? Kanske bara att jag är hemma igen, men att jag inte får något gjort. Skrivet, menar jag. Dessutom ger jag en antydan om orsaken. Erotisk oreda. Har ni någonsin haft en släng av det...?

Ja, och så ville jag visa ett halvt foto av mig själv. Skära bort ännu en bit av min anonymitet.

The End...

What can you see
On the horizon?
Why do the white gulls call?
Across the sea
A pale moon rises
The ships have come to carry you home

Lyssna

Andra bloggar om: End of the Age, Fran Walsh, Howard Shore, Into the West, målningar, Ted Nasmith

Amazing GRACE

Ett ord som det lyser om. Ett ord som en stjärna.

Jag tänker på grace. Det engelska ordet grace. Flera gånger har jag stannat upp och undrat över det. Grace som i nåd, brukar jag tänka - och grace som i elegans. Hur kan det hänga ihop? Jo, för det tror jag att det gör. Det vill jag ju. Jag vill så gärna tro att det finns ett samband.

Såhär går min tankekedja:

Elegans. För att göra något elegant måste man ha behärskning. För det mesta måste man öva sig. Man övar och övar och sedan gör man det som ingenting. Då är det elegant. Det ser lätt ut, fast det egentligen är svårt. Tänk på ett höjdhopp med ryggen före. Eller en volt i luften. En saltomortal... Det betyder 'dans med döden', läser jag på Wikipedia. Ord kan säga så mycket, eller hur...? Men tillbaka till elegans. Kanske är det just detdär att göra något så att det ser lätt ut, fast det egentligen är svårt.

Så är det kanske med grace i den andra meningen också: Nåd. Det är som i sången Amazing grace - att få sina synder förlåtna. Eller i mera världslig bemärkelse, att få ett straff upphävt. Your grace, sade man på engelska om en person som hade den makten. Eder nåde, hittar jag i Svenska Akademins ordbok... Också här finns det elegans, skulle jag vilja säga. Hur känns det att vara syndfri? Att undgå ett hotande straff? Lätt, förstås! Man känner lättnad. En börda är borta och man kan andas lättare. Röra sig lättare, med mera behärskning. Kanske kan man till och med slå en volt...?


Grace. Nåd och elegans. Lätt, fast det är svårt. Det är synd att denhär andra betydelsen inte finns i svenskan. Jag saknar den...! Till sist en vild och förflugen tanke om varför den inte finns. Nåd är ett germanskt ord, läser jag i Svenska Akademins ordbok - och jag är inte så säker på att germanerna förstod dethär med förlåtelse och lätthet och elegans. Om jag minns rätt, gick de över till kristendomen just för att de blev besegrade. Om de kristna kunde vinna över dem, då måste ju den kristna guden vara bättre. Starkare. Dessutom var det hövdingarna som tog beslutet, inte de enskilda individerna...


Andra bloggar om: amazing grace, elegans, grace, höjdhopp, kristendom, lätthet, nåd, ord, saltomortaler, tankar, volter

Jag och mig

Var inte rädd,
sade jag till mig själv.
Du är ju med mig.

Andra bloggar om: aforismer, jag, mig, rädsla, sällskap, tankar

Det finns så mycket...

...som jag skulle vilja skriva om. Men jag kan väl inte sitta vid datorn hela dagen...? Det är en så underbart vacker sommar -
bara sol, sol, sol...!

Andra bloggar om: carulmare, skriva, sol, sommar

Enkelt eller inte (50)

edan blev allt bara mera invecklat. En enkel middag, hade Wiba sagt, men det var just det enkla som gav dem huvudbry. Hariberth och han brukade ju äta i Adalias stora matsal, tillsammans med alla andra. Det var enkelt för dem. Men säkert var det inte så hon hade tänkt sig denhär midagen. Så mycket förstod de ju. Men vad annat hon kunde ha menat med detdär ordet var de inte säkra på. Var det maten som skulle vara enkel – eller var det just detdär att hon bara ville äta med familjen som var det enkla...?

Nåja. Platsen. Var de skulle ha sin middag. Den behövde de väl inte fundera så mycket på. Egentligen var den ganska självklar. Hariberths matsal. Hariberth var hennes värd under Adalia-besöket. Därför passade det bra att ha den hemma hos honom. Det var vad de sade högt, men säkert inte vad de tänkte. Hariberth stod ju utanför. Det var vad han tänkte, i alla fall. Hariberth hade ingen del i det som hade hänt mellan honom och Wiba, Därför kunde de båda vara ganska avspända med med honom. För det mesta, i alla fall. Därför fick det bli hemma hos honom.

Men Hariberths matsal var sig inte lik. En unken lukt slog emot dem, när han sköt upp dörren och när han klev in, sade Hariberth att det blev spår efter honom. Han vände sig om för att se. Jodå. Alldeles tydliga. "Du har inte haft någon att städa här på åratal...!" anklagade han.

"Varför skulle jag det, när ingen ändå använder rummet?" försökte han försvara sig. Det kom ganska lamt, för Hariberth var nog lika förvånad som han. Fast det var hans matsal, hade han inte väntat sig att den skulle vara i dethär skicket. Hans min när han drog ett spår med fingret på matbordets skiva, fick honom att börja skratta. "Det är damm, min gosse. Har du aldrig hört talas om det?"

Men han tystnade, när han kom att tänka på tjänarna. Det skulle inte bli någon enkel middag för dem heller. Redan att bära upp maten från köket till Hariberths bostad var ett svettigt arbete och nu skulle de bli tvungna att storstäda också. Under pågående rådsmöte. När de redan hade händerna fulla.

Nej, de skulle inte vägra. Det visste han från förr. Men det fanns ju andra sätt att visa sitt missnöje. Ibland kunde han få höra ordväxlingar. Halvhögt tal som det säkert var meningen att han skulle höra. Gliringar om 'fint folk' och 'uppassning' och 'göra rätt för sig'. Sura miner kunde också förekomma, men inte mera än så. Aldrig något rakt i ansiktet på honom. Det var precis som om de fortfarande skulle vara rädda för honom - eller också tyckte de kanske att detdär var en bättre metod...? Verksam var den i alla fall. Fast de aldrig sade något högt, visste han precis vad de hade för åsikter. Rättade sig också, säkert mera än han ville medge. Det var ju en så olustig metod.

Men för all del. Om han tänker på hur de först tog emot honom, borde han väl inte klaga. Då var det minsann inga sura miner och inget sladder heller. Inte som han fick veta om. Nej, fiendskapen var större än så. De passade upp på honom, gjorde som de skulle, men deras ansikten var slutna. Inte ett ord för mycket. Aldrig ett leende.

fortsättning följer... läs från början...

Andra bloggar om: avspänning, damm, enkelhet, enkla middagar, familjemiddagar, familjer, gliringar, herrskapsfasoner, lycka, lycklig familj, middagar, sura miner, sladder, städning, tjänstefolk, uppassning

Summa summarum

eller vad livet har lärt mig...

När jag förstod vilken hycklare jag var, var det inte lika roligt att vara det längre...

När jag lade märke till mina tarvliga böjelser, blev livet genast roligare igen...

Andra bloggar om: andlighet, andlig utveckling, böjelser, humor, hycklare, livet, nöjen, roligheter, summeringar, tarvliga böjelser, tarvlighet

Mera om den fria viljan

I det förra inlägget kom jag kanske inte så mycket in på den fria viljans problem som jag hade tänkt. Egentligen innehöll det väl bara två påståenden - att förändring är möjlig och att den också är smärtsam. Ingenting om hur förändringar börjar och på vilket sätt den fria viljan spelar in.

Innan jag fortsätter, skulle jag kanske förtydliga. Nu handlar det ju inte om att sluta röka eller flytta till en annan bostad eller något sådant. Inte om yttre förändringar. Det handlar om att sluta tänka och känna på ett visst sätt. Att lämna gamla mönster. Förändringar av typen sluta plåga sig med sin olyckliga barndom.

Igen vill jag också påminna om att jag inte är någon expert på den fria viljans problem. Jag vill bara lägga fram några tankar som jag har, som en följd av vissa händelser i mitt eget liv. Tankar om vad som kanske... begränsar den fria viljan.

Den första tanken har jag redan berört (se mitt förra inlägg). Det gör ont att skiljas från sina gamla mönster. Vem vill frivilligt utsätta sig för smärta...?

Ibland gör det mera ont än annars. Då är det kanske fråga om något som skulle kunna kallas en tröskelerfarenhet...?

För några år sedan kom jag själv över en sådan 'tröskel'. Jag skall försöka säga något om hur det gick till. Det var en lugn tid i mitt liv. Inte mycket hände på det yttre planet. Det tror jag faktiskt är en förutsättning. Jag hade ingen annanstans att vända blicken, så jag blev tvungen att se mig själv... Det var inte så roligt. Jag var inte något glatt sällskap. Inte glad. Inte nyfiken. Inte det minsta intresserad. Jag hade en känsla av att jag redan visste allt. Det fanns inget kvar att undersöka. Alla möjligheter var slut. Det enda som återstod var att dö. Det var den enda erfarenhet som jag inte redan hade. Denhär känslan var så stark att jag fick för mig att det faktiskt skulle hända. Fast jag fysiskt sett var helt frisk, började jag läsa allt jag kom över som handlade om döden. Jag försökte förbereda mig...

Nu dog jag ju inte, men kanske hade jag ändå inte så fel? I efterhand tycker jag att mina känslor ger en ganska bra beskrivning av mitt läge just då. Jag befann mig i ett rum som jag var färdig med. Jag hade undersökt varje vrå av det. Det fanns inget mer att göra där. Jag var utled på detdär rummet och ville nog lämna det, men jag såg ju ingen utväg... Jag ville lämna det, men inte tycker jag att man kan tala om någon fri vilja här. För att kunna välja måste man förstå och det gjorde jag ju inte. Jag trodde ju att jag skulle dö. Att det var därför jag kände som jag kände. Inte kunde jag se något annat rum eller ens dörren till det rummet.

Varför kunde jag inte se någon utväg? Jag tror det beror just på dendär säkerheten som jag hade. Jag var så van vid dethär rummet, kände det så väl. Jag hade mina tankar om allt som fanns i dethär rummet. Om mig själv och alla andra och om inredningen också. Jag hade utvecklat en god smak och visste vad som var bra och vad som var dåligt. Jag hade god översyn också. Ingen kunde lura mig och säga att något fanns i detdär rummet som inte också gjorde det. Jag visste vad som fanns och som inte fanns. Vad som var verkligt. Jag visste allt om dethär rummet - och jag var innerligt trött på det. Jag bara måste komma därifrån. Men det kunde jag inte. All denhär säkerheten som jag hade uppnått, som jag hade haft en sådan nytta av, den blev nu ett hinder. Det var den som gjorde att jag inte kunde se dörren. Inte komma in i det andra rummet. Inte se möjligheten till förnyelse.


Så hur händer det? Hur öppnar man en dörr som man inte ens kan se? En troende skulle säkert säga att det var Gud som gjorde det. Gud ledde mig över tröskeln. Men kanske går det lika bra att säga att jag gjorde det själv, fast på ett omedvetet sätt. Det var jag som kände mig utled och som började förbereda mig på att dö. På ett dimmigt sätt visste jag vad det var fråga om. Men inte tycker jag att man kan tala om en fri vilja. En fri vilja måste väl vara medveten?

Det var ju en chock, detdär. Ett trauma. Att lämna det gamla utan att se någon framtid. Det började med livsleda, men fortsatte med skräck. Igen trodde jag att jag skulle dö - eller kanske bli galen. Väggarna rasade, men jag såg ingen utväg. Golvet smulades sönder under mina fötter och fortfarande visste jag inte vad jag skulle ta mig till. Det tog så länge, innan jag började förstå något...

Jag hoppas att tröskelerfarenheter är unika. Att de bara kan hända en gång under ett mänskoliv. På ett sätt tror jag att det kan förhålla sig så. Det är väl inte möjligt att vara lika oförberedd en gång till? Man blir ju liksom lite misstänksam av sig...

Vad är då kontentan av dethär? På vilket sätt belyser denhär erfarenheten den fria viljans problem? - Jag tycker den visar så tydligt på hur tankar och framför allt värderingar påverkar vår möjlighet att välja. Hur de sätter upp gränser för vad som är möjligt i en viss situation. Om man inte ser dörren, så hur kan man välja att öppna den? En möjlig slutsats skulle kunna vara: Ju mera medvetande, desto mera valfrihet.

Nu var ju dethär ett ganska ovanligt exempel. Jag är inte säker på hur mycket som går att överföra till andra valsituationer. Det finns stora rum och det finns små rum, skulle man kanske kunna säga, och att lämna ett mindre rum behöver väl inte vara så smärtsamt.

Men lika blind kan man kanske vara, också i ett mindre sammanhang...? - Ja, jag vet inte. Jag kan inte se in i någon annans medvetande. Det enda jag kan säga är att jag tror att jag har blivit mera respektfull. Kanske lärde jag mig något om hur olika man kan uppleva det som händer...


Andra bloggar om: fria viljan, fria viljans problem, livet, förändringar, medvetande, medvetenhet, tröskelerfarenheter, upplevelser, valfrihet, verkligheten, vägval

Fria viljans problem

Och vad tänker jag på? - Mer och mer på detdär jobbet som jag snart skall gå till, utan att ha sovit tillräckligt. Men det var förstås inte så det började, dethär nattliga tänkandet...

På Petras blogg diskuteras det 'arvssynd', detdär att man som en följd av vad ens föräldrar har gjort mot en själv, kommer att handla på ett visst sätt mot sina barn. Jag försökte med att tänka tvärtom, att vi för vidare också det positiva som våra föräldrar har gjort mot oss... Det är väl inte så mycket att säga om det. Bara att det väl inte borde heta arvssynd utan kanske arvsförtjänst eller något i den stilen.

Men där ingick också tanken att vi alla kanske gör vårt bästa, utifrån det arv som vi har fått med oss (vår unika kombination av arv- och miljöfaktorer). Den tanken leder ju snabbt vidare till den fria viljans problem. Måste vi handla på ett visst sätt, med just vår speciella kombination av arv- och miljöfaktorer? Kan vi inte ändra på villkoren?

Jag vet inte så mycket om vad filosoferna säger om den fria viljans problem. Det är inte heller på det sättet som jag vill behandla denhär frågan. Numera försöker jag medvetet att inte läsa på, att inte förvirra mig själv med för mycket information. Att försöka känna mig fram istället. Vad har jag själv för erfarenhet av denhär frågan? Vilka är mina inre svar?

Det åskar inatt, by the way. Första gången i sommar som jag hör åskan...

Men tillbaka till sak: Det verkar bli både ja och nej.

Ja, till att förändring är möjlig. Vad skulle jag annat kunna säga? Jag har ju själv upplevt det, Sett hur somliga av mina mönster har försvunnit. Sett hur mönstren inom vår familj har ändrats. Blivit fri och utanför... Jag hade inte tänkt skriva detdär sista, men jag tror att det kan vara viktigt.

Fri och utanför. Både lättnad och... sorg. Det verkar handla om att ta ett steg tillbaka. Att sluta upp att vara med. En asocial handling, på sätt och vis. Räkna inte med mig längre. Jag deltar inte längre i dethär mönstret. Jag tror att mycket av min nedstämdhet de senaste åren har med dethär utanförskapet att göra. Att mina bindningar till mina närmaste har blivit svagare. Jag betyder mindre för dem, de för mig. Ibland har jag en känsla av att jag svävar fritt, i luften. Det finns en dragning tillbaka också. Till gemenskapen, på gott och ont. Ja, det är något gott som man ger upp också. Inte bara känslan av... tillhörighet utan kanske en moralisk vinst också. Misshandlad, javisst, men jag tänker minsann inte göra på samma sätt. Jag är bättre... Ibland har jag en känsla av att det är våra mönster som håller ihop hela världen, på gott och ont. Att den väg som jag verkar gå leder till upplösning. Upplösning av individ, av samhälle...

Nej, nu går jag för långt. Inte var det dethär jag hade tänkt skriva. Inte riktigt... Var inte oroliga, vänner. Säkert har vi mönster kvar så att det räcker och blir över. Domedagen är ännu inte här, haha... Kanske är jag inte ens på rätt spår? Det skulle kunna vara tvärtom också. Att det var nedstämdheten som kom först, som gav upphov till dehär tankarna och känslorna...

Urrk. Dendär blixten träffade nästan min dator! Nu tar jag av den och försöker sova lite istället. Fortsättning kan följa. Det skulle bli om nejsidan då. Kanske.


Andra bloggar om: arvssynd, fri vilja, fria viljans problem

I sanning...

Aah. Klockan är fem på natten och Carul Mare har upptäckt ännu en stor sanning i livet. Den kan formuleras sålunda:

Jag tänker, alltså sover jag icke.

Andra bloggar om: livet, sanningar, sova, sömn, tankar, upptäckter

Min älskare

Du måste vara modig. Är du inte modig, då är du inte min älskare.

Min älskare. Du vet ditt värde. Du har kämpat och nästan förlorat. Du är ärrad och märkt av striden. Men du vet vem du är. Du vet vad du kan. Inget kan ändra på det. Inga hårda ord. Ingenting.

Min älskare. Du känner livet och du känner döden. Du känner rädslan också, men den gör dig inte svag. För du har blod i dina ådror och eld i dina höfter. Du har lärt dig att kämpa och lärt dig att leva. Du flyr inte längre.

Min älskare. Du är en krigare. Du är en av de bästa. Du vågar möta vem som helst - till och med mig. Du är inte rädd för att såra, för du litar på mig. Du vet mitt värde. Du vet att jag vet mitt värde. Därför är du modig. Därför stannar du och slåss.


Min älskare. Du är inte något barn och jag är inte din mor. Jo, ibland kan det vara på det sättet. Jag tar ditt huvud i mitt knä och stryker dig sakta över håret. Talar lugnande till dig... Men aldrig, aldrig när vi älskar!

Min älskare. När det brinner, ut med barnen! Du och jag skall vara kvar ett tag. Du i mig och jag i dig. Brinnande.

Min älskare. Du måste vara modig. Är du inte modig, då är du inte min älskare.

Andra bloggar om: dikter, döden, erotik, erotiska dikter, krig, krigare, kärlek, livet, passion, älskare

Precis rätt (46)

edan i hallen väntade nästa överraskning. Också en kvinna, men inte okänd. Många år hade gått sedan sist, men visst kände han igen henne. Hur skulle han någonsin kunna glömma henne?

Hon såg nästan ut som han mindes. Lång och rak. Axelbred också. Hon hade jämt sett litet för stark ut för att vara kvinna. Men något hade ändå hänt under de gångna åren. Kanske var hon magrare nu? Hon såg kantig ut på något sätt. Det starka hade blivit till kantighet. Nästan bräcklighet.

Håret hade också grånat. Det var nästan helt grått. Men hon bar det som hon brukade. Uppsatt, men inte för spänt. Några slingor skulle jämt hänga ner. Hon ville ju inte se för stram ut, hade hon förklarat för honom. Ja, det var väl när de var unga. Han undrar vad han hade svarat. Om han hade sagt vad han tyckte. Att det inte skulle hjälpa så mycket. Det bästa hon kunde göra var att släppa ut håret. Hennes hår var ju ganska vackert. Tjockt och vågigt.

Han hade ju trott att hon ville göra sig vacker, men säkert tog han fel. Han brukade ju göra det. Men nu, när han såg henne igen, kändes det nästan som om han förstod. Av någon orsak var det lättare nu, när hon var äldre... Eller var det för att han var äldre, för att han hade lärt sig att se bättre...? Det skulle vara lagom, tänkte han i alla fall. Det var så hon ville ha det. Inte för mycket och inte för litet. Hon hade en stark känsla för hur det skulle vara, när det var rätt. Kanske hade hon jämt haft det.

Nej, hon var inte vacker. Inte då och inte nu heller. Hon var för stor för det. För grov. Men ändå. Hon såg bra ut. Faktiskt bättre än förr. Kanske var det dendär mörkgröna dräkten? Den var också precis som den skulle. Så rätt. Den var välskuren och av dyrbart tyg, men inte det minsta prålig. Det skulle ha varit ett misstag. Man prålade inte i Nya Silvaria. Men hon gick inte för långt åt andra hållet heller. Det var en enkel dräkt, men inte vanlig. Inte tarvlig. Det skulle också ha varit fel. Hon måste ju se värdig ut också. Tänka på sin ställning...

fortsättning följer... läs från början...

Andra bloggar om: lagom, minnen, möten, prålighet, rätt, skönhet, smak, stil, utseende, värdighet, åldrande

Så ljuvligt rund (45)

är han kom till baka från jakten, stod det fullt med vagnar på gården. Rådsmöte, kom han ihåg. Igen var det dags för det. Nå, han behövde inte låta sig störas. Rådets herrar och enstaka damer rörde sig mest i den andra flygeln, långt borta från hans egna kvarter. Han behövde inte ens hälsa på dem.

Men till köket måste han och det låg ju mycket närmare. Men vad kunde rådsmedlemmarna ha där att göra? De borde väl bli så väl trakterade att de inte behövde söka sig till köket mellan måltiderna. Det hoppades han i alla fall. Han ville ogärna stöta ihop med någon, inte i dehär kläderna åtminstone. Han kunde ju gissa hur han såg ut efter flera dagar i skogen. Men det fick gå som det ville. Han måste till köket. Med ett rehtier över axeln, hade han egentlígen inget val. Det måste ju tas omhand.

Middagen var över. Köket var redan nästan tomt. En pojke hade ännu några kokkärl kvar att rengöra. En piga, en ovanligt söt en, höll på med golvet. "Ja?" stannade hon upp. Hon log så glatt att han förstod att hon inte kände igen honom.

Ändå kunde han inte låta bli att le tillbaka. "Du är ny här, tror jag." Det måste hon vara, för annars skulle han nog komma ihåg henne. Hon var verkligen söt. Mörk och livfull och så ljuvligt rund i kroppen. "Säkert vet du inte att det är husets skräck som du talar med."

Ett ögonblick såg hon oförstående ut. Men så skrattade hon bara. Obekymrat. "Ni är herr Berthold, eller hur?"

Han kunde ju knappt svara. Det var väl för att han ville ha henne. Det var så länge sedan han hade haft dendär känslan - ja, i alla fall på det sättet. Så starkt. Så överväldigande. Han visste ju inte alls vad han skulle ta sig till. En gång skulle han väl bara ha talat om det för henne. Sagt till henne att komma till hans säng. Men så var det ju inte längre. Det var väl därför också som han blev så rådvill.

Till slut kom han ändå ihåg att han hade ett ärende. Rehtieret. Han bad henne säga till om det.

fortsättning följer... läs från början...

Andra bloggar om: begär, fly, flykt, förvirring, jaga, jakt, jägare, kåthet, lust, minnen, mötas, möten, pigor, pigromantik, samtal, sexlust, upphetsing, villebråd

Objektifiering...

Sommar och hetta. Lust till sex.

Man skulle kunna tro att jag har massor med sex, så mycket som jag talar om det, men det är kanske inte helt sant. Inte på det vanliga sättet i alla fall. Det är mera så att jag har lusten. Massor av lust, mest hela tiden.

Först är det en njutning – eller kanske ett slags uppladdning? Jag känner mig full av styrka och vilja. Beredd att springa uppför höga backar... Men sedan blir det mer och mer som en plåga. Jag klarar inte av att ha så mycket energi i kroppen. Nu måste jag bli av med den, på ett sätt eller annat.


Jag längtar efter män, efter kuk, men känner mig rädd också. Inte för männen, men för mig själv. För denhär sidan av mig själv. När jag är upptänd, då är jag knappt mänsklig längre. Jag är opolerad, rå, känslolös... Det enda som jag tänker på är att få min lust tillfredsställd...

Lite humoristiskt skulle man kunna säga att jag objektifierar männen. Jag ser dem bara som könsvarelser. Idag, när jag ser på mig själv, tycker jag nog att vi kvinnor gjorde männen lite orätt, då under feminismens glansdagar. Objektifiering verkar inte vara någon typisk manlig egenskap. Däremot är det kanske det naturliga synsättet för män och kvinnor under stark upphetsning...?

Visst går det att förena denna kyliga hetta med en mera mänskovänlig inställning, i alla fall under de tidigare skedena av upphetsningen. Man kan vara upphetsad och på samma gång öm omtänksam och hänsynsfull... Men jag undrar - har de senare egenskaperna egentligen något med det rent sexuella att skaffa...?


Andra bloggar om: carulmare, erotik, feminism, hänsyn, könsobjekt, känslokyla, lust, objektifiering, omtanke, sex, sexlust, ömhet

Var det värt? (43)

Så var det väl i våras också, med detdär långa samtalet. När Hariberth hade sin stora utfrågning med honom. Det var Hariberth som piskade på. Det var han som styrde deras samtal, som visste - eller trodde sig veta - vart de var på väg.

Först gick det ju bra. Han verkade kunna säga vad som helst utan att Hariberth blev sårad - eller ens förvånad. Tydligen hade de tänkt ungefär på samma sätt. Hariberth hade också sett dendär sidan hos sig själv, dendär svagheten eller vad han nu skall kalla det, och försonat sig med den. Det var i alla fall vad han ville att han skulle tänka.

Men så hände något. Just som han började lita på detdär, som han började slappna av och bli mera öppen - då slutade det att vara på det sättet. Med ens fick han ändå en känsla av att han hade gått för långt. Svag fick han säga att han var, men inte att han hade gått sönder. Det var för mycket. Det var inte det att Hariberth inte skulle ha tänkt den tanken. Nej, det tror han inte. Men det kom för nära. Plötsligt kunde han ju inte se på honom längre. Själv visste han, men andra fick inte veta. Inte han, i alla fall. Det hade han inte försonat sig med.

Efter det ville han bara komma vidare, börja tala om något annat. Det var då som han ställde dendär frågan. På vilket sätt han hade tänkt göra det. Ha ihjäl honom. Nej, han brukade inte tänka på det. Det kändes så främmande, så omöjligt. Han kunde nästan inte tro att det var han som hade haft dedär planerna... Men det var det, förstås - och denhär gången slapp han inte undan. Hariberth var orubblig. Han försökte vädja till honom, förklara för honom hur det kändes. Att han höll på att gå i bitar. Men det hjälpte ju inte. Han måste in i det. Igen måste han bli dendär mannen... Hariberth blev rädd, det kunde han se på honom. Men ändå ville han inte sluta... Eller kanske ändå. På slutet verkade det nästan så. Då började han nog inse att han kunde gå för långt också, att han kanske redan hade gjort det - och det skakade om honom.


De har ju talat om dethär. Ja, inte bara om dendär utfrågningen utan om det som hände senare också, under deras så kallade familjemiddag. Han har försökt att reda ut vad som hände och Hariberth gjorde nog sitt bästa för att hjälpa till, men blev han nöjd...? Blev Hariberth nöjd...? Det skulle han kanske fråga honom. Tyckte han att de hade kommit dit de skulle komma? Uppnått det som skulle uppnås. Eller kanske ännu hellre - var det värt? Var det som de hade uppnått värt det pris som de båda måste betala...?

fortsättning följer... läs från början...

Andra bloggar om: driva på, fordra, kräva, känna, känna sig fram, lidande, löna sig, mening, minnen, samtal, styrka, svaghet, tvinga, vilja, vill, värde, värt, ånger, ångra sig