Så var det väl i våras också, med detdär långa samtalet. När Hariberth hade sin stora utfrågning med honom. Det var Hariberth som piskade på. Det var han som styrde deras samtal, som visste - eller trodde sig veta - vart de var på väg.Först gick det ju bra. Han verkade kunna säga vad som helst utan att Hariberth blev sårad - eller ens förvånad. Tydligen hade de tänkt ungefär på samma sätt. Hariberth hade också sett dendär sidan hos sig själv, dendär svagheten eller vad han nu skall kalla det, och försonat sig med den. Det var i alla fall vad han ville att han skulle tänka.
Men så hände något. Just som han började lita på detdär, som han började slappna av och bli mera öppen - då slutade det att vara på det sättet. Med ens fick han ändå en känsla av att han hade gått för långt. Svag fick han säga att han var, men inte att han hade gått sönder. Det var för mycket. Det var inte det att Hariberth inte skulle ha tänkt den tanken. Nej, det tror han inte. Men det kom för nära. Plötsligt kunde han ju inte se på honom längre. Själv visste han, men andra fick inte veta. Inte han, i alla fall. Det hade han inte försonat sig med.
Efter det ville han bara komma vidare, börja tala om något annat. Det var då som han ställde dendär frågan. På vilket sätt han hade tänkt göra det. Ha ihjäl honom. Nej, han brukade inte tänka på det. Det kändes så främmande, så omöjligt. Han kunde nästan inte tro att det var han som hade haft dedär planerna... Men det var det, förstås - och denhär gången slapp han inte undan. Hariberth var orubblig. Han försökte vädja till honom, förklara för honom hur det kändes. Att han höll på att gå i bitar. Men det hjälpte ju inte. Han måste in i det. Igen måste han bli dendär mannen... Hariberth blev rädd, det kunde han se på honom. Men ändå ville han inte sluta... Eller kanske ändå. På slutet verkade det nästan så. Då började han nog inse att han kunde gå för långt också, att han kanske redan hade gjort det - och det skakade om honom.
De har ju talat om dethär. Ja, inte bara om dendär utfrågningen utan om det som hände senare också, under deras så kallade familjemiddag. Han har försökt att reda ut vad som hände och Hariberth gjorde nog sitt bästa för att hjälpa till, men blev han nöjd...? Blev Hariberth nöjd...? Det skulle han kanske fråga honom. Tyckte han att de hade kommit dit de skulle komma? Uppnått det som skulle uppnås. Eller kanske ännu hellre - var det värt? Var det som de hade uppnått värt det pris som de båda måste betala...?
fortsättning följer... läs från början...
Andra bloggar om: driva på, fordra, kräva, känna, känna sig fram, lidande, löna sig, mening, minnen, samtal, styrka, svaghet, tvinga, vilja, vill, värde, värt, ånger, ångra sig