Mera om den fria viljan

I det förra inlägget kom jag kanske inte så mycket in på den fria viljans problem som jag hade tänkt. Egentligen innehöll det väl bara två påståenden - att förändring är möjlig och att den också är smärtsam. Ingenting om hur förändringar börjar och på vilket sätt den fria viljan spelar in.

Innan jag fortsätter, skulle jag kanske förtydliga. Nu handlar det ju inte om att sluta röka eller flytta till en annan bostad eller något sådant. Inte om yttre förändringar. Det handlar om att sluta tänka och känna på ett visst sätt. Att lämna gamla mönster. Förändringar av typen sluta plåga sig med sin olyckliga barndom.

Igen vill jag också påminna om att jag inte är någon expert på den fria viljans problem. Jag vill bara lägga fram några tankar som jag har, som en följd av vissa händelser i mitt eget liv. Tankar om vad som kanske... begränsar den fria viljan.

Den första tanken har jag redan berört (se mitt förra inlägg). Det gör ont att skiljas från sina gamla mönster. Vem vill frivilligt utsätta sig för smärta...?

Ibland gör det mera ont än annars. Då är det kanske fråga om något som skulle kunna kallas en tröskelerfarenhet...?

För några år sedan kom jag själv över en sådan 'tröskel'. Jag skall försöka säga något om hur det gick till. Det var en lugn tid i mitt liv. Inte mycket hände på det yttre planet. Det tror jag faktiskt är en förutsättning. Jag hade ingen annanstans att vända blicken, så jag blev tvungen att se mig själv... Det var inte så roligt. Jag var inte något glatt sällskap. Inte glad. Inte nyfiken. Inte det minsta intresserad. Jag hade en känsla av att jag redan visste allt. Det fanns inget kvar att undersöka. Alla möjligheter var slut. Det enda som återstod var att dö. Det var den enda erfarenhet som jag inte redan hade. Denhär känslan var så stark att jag fick för mig att det faktiskt skulle hända. Fast jag fysiskt sett var helt frisk, började jag läsa allt jag kom över som handlade om döden. Jag försökte förbereda mig...

Nu dog jag ju inte, men kanske hade jag ändå inte så fel? I efterhand tycker jag att mina känslor ger en ganska bra beskrivning av mitt läge just då. Jag befann mig i ett rum som jag var färdig med. Jag hade undersökt varje vrå av det. Det fanns inget mer att göra där. Jag var utled på detdär rummet och ville nog lämna det, men jag såg ju ingen utväg... Jag ville lämna det, men inte tycker jag att man kan tala om någon fri vilja här. För att kunna välja måste man förstå och det gjorde jag ju inte. Jag trodde ju att jag skulle dö. Att det var därför jag kände som jag kände. Inte kunde jag se något annat rum eller ens dörren till det rummet.

Varför kunde jag inte se någon utväg? Jag tror det beror just på dendär säkerheten som jag hade. Jag var så van vid dethär rummet, kände det så väl. Jag hade mina tankar om allt som fanns i dethär rummet. Om mig själv och alla andra och om inredningen också. Jag hade utvecklat en god smak och visste vad som var bra och vad som var dåligt. Jag hade god översyn också. Ingen kunde lura mig och säga att något fanns i detdär rummet som inte också gjorde det. Jag visste vad som fanns och som inte fanns. Vad som var verkligt. Jag visste allt om dethär rummet - och jag var innerligt trött på det. Jag bara måste komma därifrån. Men det kunde jag inte. All denhär säkerheten som jag hade uppnått, som jag hade haft en sådan nytta av, den blev nu ett hinder. Det var den som gjorde att jag inte kunde se dörren. Inte komma in i det andra rummet. Inte se möjligheten till förnyelse.


Så hur händer det? Hur öppnar man en dörr som man inte ens kan se? En troende skulle säkert säga att det var Gud som gjorde det. Gud ledde mig över tröskeln. Men kanske går det lika bra att säga att jag gjorde det själv, fast på ett omedvetet sätt. Det var jag som kände mig utled och som började förbereda mig på att dö. På ett dimmigt sätt visste jag vad det var fråga om. Men inte tycker jag att man kan tala om en fri vilja. En fri vilja måste väl vara medveten?

Det var ju en chock, detdär. Ett trauma. Att lämna det gamla utan att se någon framtid. Det började med livsleda, men fortsatte med skräck. Igen trodde jag att jag skulle dö - eller kanske bli galen. Väggarna rasade, men jag såg ingen utväg. Golvet smulades sönder under mina fötter och fortfarande visste jag inte vad jag skulle ta mig till. Det tog så länge, innan jag började förstå något...

Jag hoppas att tröskelerfarenheter är unika. Att de bara kan hända en gång under ett mänskoliv. På ett sätt tror jag att det kan förhålla sig så. Det är väl inte möjligt att vara lika oförberedd en gång till? Man blir ju liksom lite misstänksam av sig...

Vad är då kontentan av dethär? På vilket sätt belyser denhär erfarenheten den fria viljans problem? - Jag tycker den visar så tydligt på hur tankar och framför allt värderingar påverkar vår möjlighet att välja. Hur de sätter upp gränser för vad som är möjligt i en viss situation. Om man inte ser dörren, så hur kan man välja att öppna den? En möjlig slutsats skulle kunna vara: Ju mera medvetande, desto mera valfrihet.

Nu var ju dethär ett ganska ovanligt exempel. Jag är inte säker på hur mycket som går att överföra till andra valsituationer. Det finns stora rum och det finns små rum, skulle man kanske kunna säga, och att lämna ett mindre rum behöver väl inte vara så smärtsamt.

Men lika blind kan man kanske vara, också i ett mindre sammanhang...? - Ja, jag vet inte. Jag kan inte se in i någon annans medvetande. Det enda jag kan säga är att jag tror att jag har blivit mera respektfull. Kanske lärde jag mig något om hur olika man kan uppleva det som händer...


Andra bloggar om: fria viljan, fria viljans problem, livet, förändringar, medvetande, medvetenhet, tröskelerfarenheter, upplevelser, valfrihet, verkligheten, vägval