Enkelt eller inte (50)

edan blev allt bara mera invecklat. En enkel middag, hade Wiba sagt, men det var just det enkla som gav dem huvudbry. Hariberth och han brukade ju äta i Adalias stora matsal, tillsammans med alla andra. Det var enkelt för dem. Men säkert var det inte så hon hade tänkt sig denhär midagen. Så mycket förstod de ju. Men vad annat hon kunde ha menat med detdär ordet var de inte säkra på. Var det maten som skulle vara enkel – eller var det just detdär att hon bara ville äta med familjen som var det enkla...?

Nåja. Platsen. Var de skulle ha sin middag. Den behövde de väl inte fundera så mycket på. Egentligen var den ganska självklar. Hariberths matsal. Hariberth var hennes värd under Adalia-besöket. Därför passade det bra att ha den hemma hos honom. Det var vad de sade högt, men säkert inte vad de tänkte. Hariberth stod ju utanför. Det var vad han tänkte, i alla fall. Hariberth hade ingen del i det som hade hänt mellan honom och Wiba, Därför kunde de båda vara ganska avspända med med honom. För det mesta, i alla fall. Därför fick det bli hemma hos honom.

Men Hariberths matsal var sig inte lik. En unken lukt slog emot dem, när han sköt upp dörren och när han klev in, sade Hariberth att det blev spår efter honom. Han vände sig om för att se. Jodå. Alldeles tydliga. "Du har inte haft någon att städa här på åratal...!" anklagade han.

"Varför skulle jag det, när ingen ändå använder rummet?" försökte han försvara sig. Det kom ganska lamt, för Hariberth var nog lika förvånad som han. Fast det var hans matsal, hade han inte väntat sig att den skulle vara i dethär skicket. Hans min när han drog ett spår med fingret på matbordets skiva, fick honom att börja skratta. "Det är damm, min gosse. Har du aldrig hört talas om det?"

Men han tystnade, när han kom att tänka på tjänarna. Det skulle inte bli någon enkel middag för dem heller. Redan att bära upp maten från köket till Hariberths bostad var ett svettigt arbete och nu skulle de bli tvungna att storstäda också. Under pågående rådsmöte. När de redan hade händerna fulla.

Nej, de skulle inte vägra. Det visste han från förr. Men det fanns ju andra sätt att visa sitt missnöje. Ibland kunde han få höra ordväxlingar. Halvhögt tal som det säkert var meningen att han skulle höra. Gliringar om 'fint folk' och 'uppassning' och 'göra rätt för sig'. Sura miner kunde också förekomma, men inte mera än så. Aldrig något rakt i ansiktet på honom. Det var precis som om de fortfarande skulle vara rädda för honom - eller också tyckte de kanske att detdär var en bättre metod...? Verksam var den i alla fall. Fast de aldrig sade något högt, visste han precis vad de hade för åsikter. Rättade sig också, säkert mera än han ville medge. Det var ju en så olustig metod.

Men för all del. Om han tänker på hur de först tog emot honom, borde han väl inte klaga. Då var det minsann inga sura miner och inget sladder heller. Inte som han fick veta om. Nej, fiendskapen var större än så. De passade upp på honom, gjorde som de skulle, men deras ansikten var slutna. Inte ett ord för mycket. Aldrig ett leende.

fortsättning följer... läs från början...

Andra bloggar om: avspänning, damm, enkelhet, enkla middagar, familjemiddagar, familjer, gliringar, herrskapsfasoner, lycka, lycklig familj, middagar, sura miner, sladder, städning, tjänstefolk, uppassning