En hälsning

Just nu är det jobbigt hos oss. Det blir inte så mycket skrivet. Hoppas att det lugnar sig, snart. Att jag vågar fortsätta med mitt.

Andra bloggar om: hälsningar, jobbigt

Den exotiska skogen

Konstigt. Dethär drömde jag också, för några år sedan. Ni vet, en sådan där dröm som är så färgstark att man aldrig riktigt glömmer den.

Kvinnan var inte med... eller visst var hon det, men jag kunde inte se henne. För det var ju jag som gick där i skogen. Den exotiska skogen fanns precis där jag bodde.

Har ni drömt denhär drömmen? Det verkar ju som om Henri Rousseau och jag skulle använda oss av samma symboler, i våra undermedvetna liv... och då kan man ju fråga sig om inte ni också gör det? Det viktigaste i denhär drömmen var de knalloranga apelsinerna och den överväldigande grönskan.

Jag tror det är en dröm om kraft. Stor kraft. Växtkraft. Växter behöver extra kraft för att kunna blomma och bära frukt och här finns den, i överflöd. Det är därför som växterna är så övernaturligt stora och apelsinerna så bjärt lysande. Så att man skall kunna uppfatta kraften.

Mina krukväxter brukar inte blomma, inte bära frukt. Själv kände jag inte heller någon kraft. När jag hade denhär drömmen, trodde jag nog inte ens att jag skulle överleva. Jag kunde inte tro på drömmens budskap... men kanske gjorde jag det ändå? Det var ju en så praktfull dröm. Det var som om drömmen, med all sin prakt, försökte övertala mig att fortsätta tro. Kanske tog jag ändå intryck.

Andra bloggar om: målningar, drömmar, växtkraft, färgstark, apelsiner, skog, exotisk

Midsommarafton

- med både glädje och dramatik.

Till glädjeämnena hör att mina sidor på free1000s visar tecken på att börja gå bra. Det är ännu för tidigt att säga... men, god willing, så kan de börja ge en liten inkomst. Vi får se.

Men... en kär vän har det svårt just nu. En vän som är så kär att jag nästan inte vågar sova, när han har det svårt. Jag tror att jag kanske sviker honom då. Det är dumt, inser jag också, för jag kan ju inte vara ett stöd för honom, om jag inte får tillbaka mina krafter... så jag intog en lämplig mängd medicin - ganska liten, faktiskt.

Men jag hoppas, hoppas, hoppas att dethär skall sluta som han vill - eller, om det inte kan göra det, att han skall få styrka, någonstans ifrån, att bära det. Att det i slutändan skall ge honom ett rikare liv.

Jag vill det. Det måste vara så. Annars tänker jag inte vara med i dethär livet.

Nej, jag talar inte om självmord... men det är det absolut minsta man kan begära av livet. Förstår ni hur jag menar? Livet kan fara fram som en orkan, slita taket av ditt hus, plocka upp dig ur sängen och bolla med dig uppe i luften. Det kan slänga dig till marken, krossa dig som om du var en liten fluga... men i viss mening måste det ändå bevara dig. På något sätt måste allt hända så att du kan fortsätta att tro på livet, också när du dör.

Så måste det vara. Annars tänker jag inte vara med. Jag kräver detta.

Kräver ni också detta?

Andra bloggar om: midsommarafton, glädje, dramatik, livet, krav

Till hälften frälst

Som ni kanske märker så experimenterar jag litet. Jag försöker känna efter om jag skulle kunna bli mera samhällstillvänd, om jag möjligen skulle må bättre av det, få en bättre balans mellan min inre och yttre värld. Mina senaste inlägg har ju faktiskt varit nästan... politiska!

Men nu känner jag mig osäker. Särskilt det allra senaste inlägget, Elchocker, antidepressiva... och Alice i Underlandet, bekymrar mig. Om man börjar gräva, kan ens världsbild bli hur svart som helst, skulle jag tro. Det finns alltid uppgifter att bygga på. Ibland måste man väl göra motstånd, men man skall nog välja sina kamper med stor noggrannhet. Kanske är mycket redan vunnet, om man väljer att se sin motståndare som en vän? Om man försöker utgå från att samförstånd är möjligt?

Det är kanske en illusion, men i såfall en bra sådan. Vill jag tro.

En annan sak som bekymrar mig är att jag delvis instämde i de åsikter om psykiatri som framfördes på Peter Urban Larssons och KMR:s sidor... kanske mest av den anledningen att båda sidorna visade sig ha anknytning till Scientologi-kyrkan.

Det är förmodligen ett tecken på min egen inskränkthet, varför skulle jag inte delvis kunna ha samma åsikter(??), men jag är visst överkänslig mot frälsningsbudskap...

...vilket föranledde följande, lite lustiga ordvändning:

Till frälsningsbudskap lyssnar jag bara med halva örat

Därför blir jag nog aldrig mer än till hälften frälst

Andra bloggar om: eftertankar, kritik, psykiatri, illusioner, politik, kamper, världsbild

Elchocker, antidepressiva... och Alice i Underlandet

En dag när jag kommer in på allt möjligt som jag inte hade tänkt.

Jag hade en vag tanke om att gå med i Blogglista.se... men så hittade jag en länk, längst nere på sidan, om att skriva på mot elchocker. Det kan jag tänka mig, för jag tycker nog att det är ett oerhört ingrepp i ett mänskoliv... men jag ville ändå läsa på lite först... och då kom jag till Peter Urban Larssons sida... och därifrån till KMR - internationell övervakare av psykiatrin...

Snart började det kännas som för mycket, för starkt... så jag tänkte att jag behövde googla litet, få in andra synpunkter.

Så jag googlade på antidepressiva +bedrägeri... men hittade bara mera skarp kritik mot psykiatrin och läkemedelsindustrin. John Virapen, fd verkställande direktör på läkemedelsbolaget Lilly, berättar i Dagens Nyheter om hur det gick till när Prozac kom till Sverige. Det vill säga hur det inte borde ha gått till.

Nästa resultat på Googles leder mig till en Karin Johannissons recension, också i DN, av Fredrik Svenaeus bok Tabletter för känsliga själar. Fredrik Svenaeus är medicinsk filosof och när jag läser det, då blir jag genast mera intresserad. Dethär verkar vara en man med ett bredare synfält. En tanke som han för fram är att massvågen av depressioner har att göra med dagens mycket extroverta samhälle. Därav titeln, antar jag. Tabletter för känsliga själar... så att de kan bli litet mindre känsliga.

Så jag googlar litet mera på honom och hittar en bokrecension till, i Aftonbladet, skriven av Pia Bergström. Här behandlas också en tredje bok, av journalisten Ingrid Carlberg. Den verkar också intressant. Ett brett perspektiv, igen, och mängder av intervjuer, med alla slags mänskor som kommer i kontakt med antidepressiva.

Till sist läser jag ett länkande blogginlägg av Marlene Olsson, Att respektera sjuka. Tänkvärt. Från Marlene lånar jag också denhär mycket passande videon - White Rabbit av Jefferson Airplane. Vokalisten sjunger om Alice i Underlandet, tror jag mig förstå.

One pill makes you larger
And one pill makes you small
And the ones that mother gives you
Don't do anything at all
Go ask Alice
When she's ten feet tall
And if you go chasing rabbits
And you know you're going to fall
Tell 'em a hookah smoking caterpillar
Has given you the call
Recall Alice
When she was just small
When men on the chessboard
Get up and tell you where to go
And you've just had some kind of mushroom
And your mind is moving low
Go ask Alice
I think she'll know
When logic and proportion
Have fallen sloppy dead
And the White Knight is talking backwards
And the Red Queen's "off with her head!"
Remember what the door knob said:
"FEED YOUR HEAD_______________FEED your head"

Underbar låt, underbart framförd... men vid dethär laget har jag förstås inte en aning om vad jag egentligen hade tänkt göra idag.

Läs också mina eftertankar...

Andra bloggar om: antidepressiva, elchocker, psykiatri, kritik, John Virapen, Fredric Svenaeus, Ingrid Carlberg, Jeffersson Airplane, White Rabbit

Slutet på historien

Ni minns kanske att man skulle bygga ett kärnkraftverk i södra Österbotten, just i den trakt där jag har min sommarstuga. Se Vet ni vad... och Om sannolikhet.

Men så blev det ju inte. Beslutet kom redan för någon vecka sedan, så det är gamla nyheter som jag serverar. Alla i Finland vet säkert redan hur det gick. Men säkert har det inte varit lika mycket debatt i Sverige... och dessutom vill jag kanske säga B, när jag redan har sagt A. Ja, berätta historien till slut.

I alla fall. Det var kärnkraftsbolaget, Fennovoima, som drog sig ur. Enligt deras egen utsago var det delvis pga det starka motståndet i kommunen. Deras talesman sade, mycket vist, att ett kärnkraftverk är ett så stort åtagande att man behöver att hela kommunen sluter upp kring det.

För mig känns dethär som en fråga. Motstånd, seger. Kan det löna sig att göra motstånd?

Självklart, säger många. Det skulle jag själv ha sagt, en gång i tiden. Men sedan blev jag så... knäckt. Jag har känt så starkt, de senaste åren, att inget av vad jag gör spelar någon som helst roll. Krafter styr som jag inte kommer åt.

Jag är inte säker på att jag ännu är beredd att avsluta dethär... fatalistiska kapitlet i mitt liv.

Jaha, dethär inlägget tog visst en litet oväntad vändning.

Andra bloggar om: kärnkraftverk, Fennovoima, motstånd, seger, uppgivenhet

Hurra för bloggarna!

Roligt att så många bloggare tar ställning mot FRA-lagen i Sverige.

Jag är inte alls insatt i frågan och vill inte läsa på, men anar att det handlar om kontroll. En myndighet skall visst få mera rätt kontrollera vanliga mänskors e-post, utan tillstånd före. Man skall söka efter ord som terrorism och våld och sånt.

Nej, jag tycker inte om det. Det får inte bli för mycket kontroll. Man kan inte gardera sig mot allt som möjligen kan tänkas vara farligt. Det vet jag, av personlig erfarenhet - och jag tror att det stämmer också på det samhälleliga planet. För mycket kontroll - och livet kvävs. Mänskor blir försiktiga och vågar inte säga vad de tänker.

Hos Stationsvakt (här, till exempel) läser jag att det verkar ha varit bloggarna som satte igång debatten. Men det är väl ganska naturligt? Vad skulle vi som bloggare reagera mot, om inte just ett försök att göra folk mindre meddelsamma?

Jag tror jag sätter mycket hopp till det fria livet på nätet, att det inte skall gå att kontrollera. Kan inte låta bli att hoppas att varje försök till mera kontroll skall uppvägas av... ett mot-hack..!

På nätet finns både det ena och det andra, men då får vi väl lära oss urskiljning? Vi kan väl inte fortsätta att vara barn... hela livet?

Andra bloggar om: FRA-lagen, frihet, kontroll, liv, bloggare, debatt

Som ett lejon i bur

En bild som jag tror att jag kommer att använda mig av - snart.

Det är en målning från 1600-talet, föreställande en krigare. Jag har försökt förstärka intrycket av bitterhet och överhängande fara. En farlig man. En kedjad man. En man som ett lejon i bur.

Känner ni igen målningen? Kan ni se vem som har gjort den? Om inte, finns svaret här.

En annan version - lite mera grovhuggen.

________________
Andra bloggar om: lejon, bitter, man, bur, inlåst, fångad, målningar, 1600-talet, bildeditering

Berthburg

Som en vy över Berthburg, bertholdarnas högsäte.
En ståtlig stad, men inte precis trivsam. Det är höga murar och kall gråsvart sten.
De svarta molnen är hotfulla. Bertholdarna är ett hot mot andra folk. De förtrycker silvarerna och drömmer om att härska också över sina grannländer.
Men... det är inte lätt att vara bertholdare. Att höra till herrefolket är också en börda, ett liv fyllt av omänskliga krav. Om Berthburg faller, då är det kanske lika mycket på grund av det inre hotet?
Men... det svarta är inte allt. Jag ser en spricka i molnen, ljus bryter fram och får landskapet att lysa i grönt. Kanske som ett löfte.

_________________________
För musen över bilden för att se konstnärens och verkets namn.

Läs även andra bloggares åsikter om berthburg, murar, sten, hot, skyfall, moln, svart, grönt, hopp, löften

Kedjade

Får mig att tänka på förhållanden, nära förhållanden, mellan släktingar. Livskamrater. Barn och föräldrar. En del förhållanden, inte alla.

Fast egentligen tänker jag inte att kedjan är fast någonstans (som på bilden), utan att den går mellan båda parter, så att ingen kan röra sig utan att den andra också måste göra det. Det är så förargligt att de har glömt utsikten.

Antagligen har de just grälat och sitter och ruvar på sina oförrätter. Skärvorna av ett kärl igger fortfarande kvar.

Så är det också mellan Berthold och Hariberth. Ingen av dem kan gå någonstans utan den andre.

_________________

För musen över bilden för att få uppgifter om konstnären och verket.
Läs även andra bloggares åsikter om kedjor, förhållanden, berthold, hariberth

Konstig och elak

Jag tycker själv att jag är ganska konstig. Som till exempel detdär att jag kan tänka att jag skall bli mera elak. Att vara elak är inte konstigt, men däremot att tänka att man skall bli det, att göra det till en avsikt.

Sådan var jag inte förr - men då var jag inte heller så konstig. Det konstiga nu är att jag tror att jag har valfrihet. Ja, jag är nästan säker på det. Jag kan välja om jag vill vara si eller så, snäll eller elak.

Det kunde jag inte förr. Då trodde jag att jag måste handla efter ett visst mönster... fast jag såg ju inget mönster. Jag trodde nog att jag reagerade på det enda möjliga sättet, kanske till och med på det enda rätta sättet.

Nu är det nog bäst att jag talar om vad jag menar med elak. Ibland använder jag orden lite som jag själv vill. Jag tror att jag säger elak för att det är den känsla jag brukar få, när jag hävdar mig själv. Då är jag elak.

Mest handlar det kanske om att säga vad jag tycker. Jag är försiktig med det. Om jag inte tror att jag får gehör för mina tankar eller, ännu värre, om jag tror att de kommer att leda till bråk, då säger jag ingenting... eller också säger jag något medlande. Jag har också blivit något av en expert på att komma med invändningar på ett sådant sätt att ingen begriper att det var det jag gjorde...

Jag brukar få höra att jag är klok - eller också frågar man mig hur jag kan låta bli att säga vad jag tycker. Många kan inte hålla tyst, måste få säga sin åsikt.

Jag har kanske också tyckt att jag är klok... men nu, på sista tiden, har jag börjat ifrågasätta det. Det är inte precis så att jag längtar efter att säga vad jag tycker, att ställa till bråk eller så... men jag har blivit lite rädd för att vara tyst också.

Jag har nämligen börjat fråga mig själv: Är det därför som jag har mitt energiproblem, för att jag kontrollerar mig själv för mycket...? Min psykiater har antytt något sådant, men jag har inte velat tro honom. Det måste väl vara klokt att vara klok...?

Flera händelser har gjort mig fundersam.

Vid ett tillfälle hände det sig att jag, helt oväntat, sade några 'sanningens ord' till en nära släkting... och så märkte jag att min huvudvärk, som jag hade haft i flera dagar, bara försvann...! Med ens kände jag mig pigg och klar i huvudet, rentav energisk.

Det gjorde ett stort intryck på mig, större än vilket som helst resonemang.

Någon dag senare gjorde jag en annan upptäckt: Jag behöver inte vara något helgon längre, det finns inte längre någon orsak. I alla fall är det en orsak som har upphört att finnas till.

Ja, nu vet jag förstås inte om någon lade märke till hur helgonlik jag var :), men jag vet att jag ansträngde mig och också varför: Ingen skulle kunna anklaga mig och säga att jag hade sagt upp mig utan orsak, bara för att jag själv ville. Det skulle vara de andras fel, om jag blev av med jobbet. Jag fick inte göra något som skulle kunna tydas som att jag själv ville bort. Jag måste framstå som ansvarig, både inför mig själv och inför min närmaste omgivning. Som ni kanske minns, gjorde jag också mitt bästa för att övertala dem att ha mig kvar, på de villkor som jag trodde mig kunna klara av (tredagarsveckan).

Men nu, när jag inte har kvar jobbet, behöver jag ju inte anstränga mig så mycket - eller hur?

Valfrihet. Nu kan jag bära mig åt, lite mera. Hävda mig, vad nu det kan tänkas innebära. Kommer jag att få mera energi då... eller blir det bara en massa bråk?

Ibland vet jag inte om jag tycker om att kunna välja. Det var lättare förr, när jag trodde att jag bara kunde göra på ett enda sätt. Nu känns det lite som att försöka ta sig över ett vattensjukt område, jag trevar försiktigt med foten. Vad händer om jag stiger här?

Jag är mera osäker än någonsin förr.

Kanske bäst att jag tar tillbaka allt som jag har sagt?

Jag är så kvick att välja ut några tillfälligheter och bygga ett tankehus, men kanske rasar det redan imorgon?

Andra bloggar om: konstig, elak, skyldig, oskyldig, rädslor, valfrihet, osäkerhet, hävda sig, tiga, klokhet

Nya knappar!

Oj, så trött jag är... och vart har denhär dagen tagit vägen? Jag har bara trasslat med datorn hela dagen. Jag hade tänkt gå ut, men det hann jag ju inte, för jag kände att jag behövde bli klar först... Men det var ganska mycket att reda ut, det är det visst alltid... och så blev datorn långsam, säkerligen för att jag hade så många flikar uppe... Men jag, min galning, fick för mig att jag skulle byta browser (webbläsare). En annan läsare skulle säkert vara snabbare. En som inte är så stooor som Firefox. En liten och snabb en, hade jag tänkt.

Så jag började med att ta reda på vilken webbläsare som egentligen är snabbast. Just då kändes det lite roligt. Nya knappar! Jag är nog rätt förtjust i att trycka på knappar och se vad som händer. Lite som trolleri! Jag stannade för en för mig helt okänd webbläsare som heter - ja, vad var det nu igen? Jo, Maxthon. Den hade fått fina vitsord för snabbhet och möjligheter att anpassa knapparna (maskinbrädan!) som man själv vill ha den. Det var mitt andra stora kriterium...

Nåja. Jag laddade ner Maxthon 2 och väntade mig förstås dramatiska förbättringar... Nåja. Inte var den väl så illa, det är inte det jag vill komma fram till. Maxthon är nog inte långsammare än Firefox och den verkar ha en hel del intressanta möjligheter... men det är ju just det. Innan man kan börja trolla, måste man ju öva lite. Att byta browser tar en massa tid. Programmet skall laddas ner, knapparna skall identifieras - och, värst av allt, anpassas.

Jag älskar att anpassa saker efter min personliga smak, men avskyr att lägga ner tid på det. Hur kan en mänska vara så full av motstridiga viljor?

Och nu är klockan nästan ett. Det är försent för allt! Igår kom jag så bra in i mina fantasier... och idag har jag lyckats plottra mig så långt bort från dem som det bara är möjligt. Gud bevare mig för... knappar!

Jag önskar att det redan var imorgon, så att jag kan få göra allt som jag inte hann med idag...

Hm. Låter som en stressig dag imorgon...

Andra bloggar om: knappar, stress, tidsbrist, webbläsare

shame/love

En minut och tjugotvå sekunder... men många timmars jobb! Det var inte lätt att göra ett bildspel av en så känslig text.

Här är nu ändå resultatet. En liten historia om skam och kärlek.



Andra bloggar om: bildspel, slideshows, skam, shame, kärlek, love

Nu finns jag också på YouTube...!!

Jag blev inspirerad av videon Marc & Bella och ville försöka själv. Egentligen var det bara att komma underfund med tekniken, för jag har ju redan många bildberättelser på cor caroli. Jag använde mig av ett program som följer med Windows XP, Windows Movie Maker, men jag undrar om det inte finns enklare program? Det var så pilligt att få dit texterna, det tog onödigt mycket tid... fast det kan ju hända att det var något som jag missförstod också. - Jag vet inte, men kommer ni ihåg denhär lilla historien, autumn leaves...? Ja, jag måste ju få visa den, fast det är fel årstid. Jag menar, när jag har varit så duktig...

Andra bloggar om: autumn leaves, slide show, youtube, windows movie maker, bildberättelser

Kärlekshistorier

Marc & Bella

Alla dessa stora längtande förtroendefulla ögon. Med Chagall blir drömmen verklighet... och kanske tvärtom.

Filmens upphovsman eller -kvinna hittar ni här.

Andra bloggar om: marc, chagall, bella, rosenfeld, kärlekshistorier, livskamrater, konstnärer

Allt jag vill i världen just nu

är att kunna skaka på kroppen som Tevje (Chaim Topol) i If I were a rich man... Brrr, så härligt det ser ut. En förutsättning är nog att jag blir lite större... eller åtminstone tjockare. Jag tror man måste ha lite vikt för att skakningarna skall komma till sin rätt.

Kanske är vi ganska lika, Tevje och jag? Han sitter fast i sitt traditionella liv och kan bara drömma om en annan tillvaro. Would it spoil som vast eternal plan, frågar han sig, om han skulle ha haft en liten förmögenhet?

Men när han skakar på kroppen, då är upproret nära. I skakningarna säger han: Jag! Jag! Jag!Jag finns också och jag har min rätt...! Ett ögonblick är han nära gråten. Han har ju aldrig tid att fråga sig vad han egentligen vill.

Å, så många känslor han får fram. Det är själens längtan... som utan övergång går över i fåfänga... och sedan i drift med den egna fåfängan.

There would be one long staircase just going up
And one even longer coming down
And one more leading nowhere just for show.

Vilken rollprestation!

Andra bloggar om: tevje, fiddler on the roof, chaim topol, if i were a rich man, skakningar, kroppen, känslor, rollprestationer

Hon förbannade livet

Allt hon ville, visst var det omöjligt. Alla hennes försök att leva hade kvävts med mildhet, sunt förnuft och en rädsla utan botten. Man måste välja det tryggaste alternativet.

Men själen blev förfärad. Vad finns det då för plats för mig? Jag förstår mig inte på rädslor. Kan vi inte bara försöka och se hur det går? Jag vill ju uppleva! Leva!

Själen protesterade, men rädslan var för stark. Den höjde pekfingret, bannade och bannade.Till sist kröp själen ihop, gjorde sig liten och tyst, omärkbar. Den förstod att den inte var önskad.

Livet blev tryggt och förutsägbart - och hon hatade det. Det var inget att ha.

Sedan kom jag att tänka på denhär visan, med text av Nils Ferlin och musik av Lille Bror Söderlundh. Jag tror det är han som sjunger också.

Andra bloggar om: dikter, prosadikter, liv, rädsla, klokhet, nils ferlin, lille bror söderlundh

Nu blir jag lite långsam igen

Min hjärna behöver vila sig lite. Jag skall försöka vilja det... Oj, så jag kan vara... frenetisk!

Andra bloggar om: paus, vila, hjärnan

Mönster

Jag tycker om mönster. Söker gärna efter likheter som jag använder för att bygga min värld. När jag tar upp en ny byggbit, behöver jag inte tveka. Jag gör som jag gjorde sist och biten fogar sig snällt in i mitt mönster. Varje bit som fogar sig, bevisar igen att jag har tänkt rätt, att de regler som jag har tänkt ut fortfarande är giltiga. Jag kan se hur mönstret växer för varje dag, symmetrin breder ut sig. Det ger känslor av både trygghet och skönhet.
Men jag bryter också mot mina mönster. Det kommer alltid en dag då jag känner mig mera instängd än trygg. Kanske var det ett vackert mönster, men nu vill jag försöka något nytt! Ändå blir det ofta en hård kamp. - Nej, du kan inte ändra på dethär som du har hållit på med så länge. Det blev ju så fint också... Mönstrets omfattning och skönhet är det som håller mig kvar. Men till sist sparkar jag mig ut. Min inre otålighet har fått nog.
Dethär gäller i stort och smått. En orsak till varför jag en gång gick i psykos är nog att jag är en sådan... byggherre. Mitt byggverk var så stort och starkt att jag inte kunde komma ifrån det. Hur kan man säga nej till något som man har tänkt ut så noga, med en sådan kraftansträngning?
Men jag kan också låsa mig fast vid småsaker, som till exempel hur det skall se ut på mina olika bloggar. På carulmare skall det till exempel vara mycket bilder. - Men om jag inte har någon passlig bild då? frågar en liten röst. - Då letar du rätt på en! brummar diktatorn - och kom ihåg att det skall vara en bra bild. Inte vilken som helst.
Jag har många andra regler också... men just nu är det den lilla upprorsrösten som har övertaget. :)

Det skulle inte bli någon bild, men björnbusarna kunde jag bara inte motstå...

Dethär inlägget hör lite löst ihop med Får man säga som man har det? och Trubba till sig. Men eftersom jag just nu är i... upprorets våld, så tänker jag inte försöka förklara hur!

Andra bloggar om: mönster, trygghet, frihet

Trubba till sig

Hör ihop med: Får man säga som man har det? och Mönster

Det handlar om energi, kanske. Sista gången jag blev arg, försvann en huvudvärk som jag hade haft i flera dagar. En tung huvudvärk, en som verkligen kändes som en slags tilltäppning. Först kände jag mig illa till mods, precis som jag brukar, men den känslan försvann helt och hållet när jag märkte att jag inte längre hade ont i huvudet. Då kände jag mig bara glad... och ovanligt klar i huvudet. Kanske var det bara blod som rann till, men jag har faktiskt känt mig piggare sedan dess, mera i jämvikt...

Inte vet jag, det är bara en tanke som jag testar.

Jag behöver nog vara försiktig, också om jag försöker 'trubba till mig'. Rom byggdes ju inte på en dag och jag har ju också min personlighet att dras med. Det är knappast en tillfällighet att en mänska som är så introvert som jag väljer en mera försiktig livsstrategi. Därför är det nog inte fråga om någon stor förändring utan kanske mera som att glänta lite på dörren, kolla om det kanske kommer in lite energi från det hållet.

En tanke är att jag skall skriva det som är viktigt för mig. Det låter kanske lätt, men är det inte, i alla fall inte för mig. Ibland håller jag tillbaka texter inte bara för att de kan vara sårande utan också för att jag inte tror att någon vill läsa dem. Säkert har jag inte helt fel i det, det finns ju massor med texter som jag inte orkar läsa, men jag vill lära mig att lägga fram dem ändå, att tåla tystnaden. Att inte stoppa mitt flöde på det sättet också.

Jag har varit stolt över mig själv de senaste dagarna, att jag har vågat lägga fram så många inlägg... utan att förlora min inre jämvikt. Jag har varit mycket extrovert, kan man säga - ja, för att vara en sådan introvert.

Sist och slutligen handlar det kanske om förlåtelse?

Vill jag ta mera plats

måste jag vara beredd / göra mera / misstag / tappa ansiktet / oftare

måste jag / förlåta mig själv / mera

kommer jag / förlåta andra / mera / det är oundvikligt

ja / jag undrar / är dethär vägen / till mera liv?

är jag törstig nog?

Andra bloggar om: trubba till sig, energi, tilltäppning, misstag, dikter, försiktighet, introvert, extrovert, förlåtelse, livsstrategier