Ni minns kanske att man skulle bygga ett kärnkraftverk i södra Österbotten, just i den trakt där jag har min sommarstuga. Se Vet ni vad... och Om sannolikhet.
Men så blev det ju inte. Beslutet kom redan för någon vecka sedan, så det är gamla nyheter som jag serverar. Alla i Finland vet säkert redan hur det gick. Men säkert har det inte varit lika mycket debatt i Sverige... och dessutom vill jag kanske säga B, när jag redan har sagt A. Ja, berätta historien till slut.
I alla fall. Det var kärnkraftsbolaget, Fennovoima, som drog sig ur. Enligt deras egen utsago var det delvis pga det starka motståndet i kommunen. Deras talesman sade, mycket vist, att ett kärnkraftverk är ett så stort åtagande att man behöver att hela kommunen sluter upp kring det.
För mig känns dethär som en fråga. Motstånd, seger. Kan det löna sig att göra motstånd?
Självklart, säger många. Det skulle jag själv ha sagt, en gång i tiden. Men sedan blev jag så... knäckt. Jag har känt så starkt, de senaste åren, att inget av vad jag gör spelar någon som helst roll. Krafter styr som jag inte kommer åt.
Jag är inte säker på att jag ännu är beredd att avsluta dethär... fatalistiska kapitlet i mitt liv.
Jaha, dethär inlägget tog visst en litet oväntad vändning.
Andra bloggar om: kärnkraftverk, Fennovoima, motstånd, seger, uppgivenhet
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar