Midsommarafton

- med både glädje och dramatik.

Till glädjeämnena hör att mina sidor på free1000s visar tecken på att börja gå bra. Det är ännu för tidigt att säga... men, god willing, så kan de börja ge en liten inkomst. Vi får se.

Men... en kär vän har det svårt just nu. En vän som är så kär att jag nästan inte vågar sova, när han har det svårt. Jag tror att jag kanske sviker honom då. Det är dumt, inser jag också, för jag kan ju inte vara ett stöd för honom, om jag inte får tillbaka mina krafter... så jag intog en lämplig mängd medicin - ganska liten, faktiskt.

Men jag hoppas, hoppas, hoppas att dethär skall sluta som han vill - eller, om det inte kan göra det, att han skall få styrka, någonstans ifrån, att bära det. Att det i slutändan skall ge honom ett rikare liv.

Jag vill det. Det måste vara så. Annars tänker jag inte vara med i dethär livet.

Nej, jag talar inte om självmord... men det är det absolut minsta man kan begära av livet. Förstår ni hur jag menar? Livet kan fara fram som en orkan, slita taket av ditt hus, plocka upp dig ur sängen och bolla med dig uppe i luften. Det kan slänga dig till marken, krossa dig som om du var en liten fluga... men i viss mening måste det ändå bevara dig. På något sätt måste allt hända så att du kan fortsätta att tro på livet, också när du dör.

Så måste det vara. Annars tänker jag inte vara med. Jag kräver detta.

Kräver ni också detta?

Andra bloggar om: midsommarafton, glädje, dramatik, livet, krav