Konstig och elak

Jag tycker själv att jag är ganska konstig. Som till exempel detdär att jag kan tänka att jag skall bli mera elak. Att vara elak är inte konstigt, men däremot att tänka att man skall bli det, att göra det till en avsikt.

Sådan var jag inte förr - men då var jag inte heller så konstig. Det konstiga nu är att jag tror att jag har valfrihet. Ja, jag är nästan säker på det. Jag kan välja om jag vill vara si eller så, snäll eller elak.

Det kunde jag inte förr. Då trodde jag att jag måste handla efter ett visst mönster... fast jag såg ju inget mönster. Jag trodde nog att jag reagerade på det enda möjliga sättet, kanske till och med på det enda rätta sättet.

Nu är det nog bäst att jag talar om vad jag menar med elak. Ibland använder jag orden lite som jag själv vill. Jag tror att jag säger elak för att det är den känsla jag brukar få, när jag hävdar mig själv. Då är jag elak.

Mest handlar det kanske om att säga vad jag tycker. Jag är försiktig med det. Om jag inte tror att jag får gehör för mina tankar eller, ännu värre, om jag tror att de kommer att leda till bråk, då säger jag ingenting... eller också säger jag något medlande. Jag har också blivit något av en expert på att komma med invändningar på ett sådant sätt att ingen begriper att det var det jag gjorde...

Jag brukar få höra att jag är klok - eller också frågar man mig hur jag kan låta bli att säga vad jag tycker. Många kan inte hålla tyst, måste få säga sin åsikt.

Jag har kanske också tyckt att jag är klok... men nu, på sista tiden, har jag börjat ifrågasätta det. Det är inte precis så att jag längtar efter att säga vad jag tycker, att ställa till bråk eller så... men jag har blivit lite rädd för att vara tyst också.

Jag har nämligen börjat fråga mig själv: Är det därför som jag har mitt energiproblem, för att jag kontrollerar mig själv för mycket...? Min psykiater har antytt något sådant, men jag har inte velat tro honom. Det måste väl vara klokt att vara klok...?

Flera händelser har gjort mig fundersam.

Vid ett tillfälle hände det sig att jag, helt oväntat, sade några 'sanningens ord' till en nära släkting... och så märkte jag att min huvudvärk, som jag hade haft i flera dagar, bara försvann...! Med ens kände jag mig pigg och klar i huvudet, rentav energisk.

Det gjorde ett stort intryck på mig, större än vilket som helst resonemang.

Någon dag senare gjorde jag en annan upptäckt: Jag behöver inte vara något helgon längre, det finns inte längre någon orsak. I alla fall är det en orsak som har upphört att finnas till.

Ja, nu vet jag förstås inte om någon lade märke till hur helgonlik jag var :), men jag vet att jag ansträngde mig och också varför: Ingen skulle kunna anklaga mig och säga att jag hade sagt upp mig utan orsak, bara för att jag själv ville. Det skulle vara de andras fel, om jag blev av med jobbet. Jag fick inte göra något som skulle kunna tydas som att jag själv ville bort. Jag måste framstå som ansvarig, både inför mig själv och inför min närmaste omgivning. Som ni kanske minns, gjorde jag också mitt bästa för att övertala dem att ha mig kvar, på de villkor som jag trodde mig kunna klara av (tredagarsveckan).

Men nu, när jag inte har kvar jobbet, behöver jag ju inte anstränga mig så mycket - eller hur?

Valfrihet. Nu kan jag bära mig åt, lite mera. Hävda mig, vad nu det kan tänkas innebära. Kommer jag att få mera energi då... eller blir det bara en massa bråk?

Ibland vet jag inte om jag tycker om att kunna välja. Det var lättare förr, när jag trodde att jag bara kunde göra på ett enda sätt. Nu känns det lite som att försöka ta sig över ett vattensjukt område, jag trevar försiktigt med foten. Vad händer om jag stiger här?

Jag är mera osäker än någonsin förr.

Kanske bäst att jag tar tillbaka allt som jag har sagt?

Jag är så kvick att välja ut några tillfälligheter och bygga ett tankehus, men kanske rasar det redan imorgon?

Andra bloggar om: konstig, elak, skyldig, oskyldig, rädslor, valfrihet, osäkerhet, hävda sig, tiga, klokhet