Till dethär skulle jag gärna få kommentarer, era tankar om att 'säga som man har det'. Hur hittar man en lagom balans mellan sig och andra? Vad är en lämplig dos 'elakhet'? Eller har jag fått dethär helt om bakfoten...?
- Jag tänker också bli mera elak, sade jag till en kvinna på en tillställning helt nyligen. Jag har märkt att det har sina fördelar. Så i fortsättningen kan det hända att du får en konkurrent...
Jag sade det vänligt, diskuterande, men jag var nog upprörd också. Det hade bara inte kommit upp till ytan ännu. Hon hade sagt sårande saker om en för mig kär person, så att han själv och alla andra kunde höra det. Men mellan mig och min upprördhet fanns någon slags nyfikenhet.
Kan ni gissa vad hon svarade? Det kan ni, förstås. Det skulle jag också ha kunnat, om jag hade tänkt efter, men denhär gången var jag mera omedelbar än jag brukar.
- Jag är inte elak, sade hon.
- Du är inte elak? frågade jag upp, som om den tanken var fullkomligt ny för mig - och det var den också, just i den stunden. För mig var det självklart att hon försökte komma åt denhär personen, få honom att framstå i dålig dager.
Anledningen till att jag kunde bete mig såhär var att jag under en tid faktiskt har överlagt med mig själv om jag kanske borde 'trubba till mig'. Försöka hitta en ny position åt mig själv i kommunikationen med andra mänskor. Min psykiater menar ju att jag är för noga med att bevaka mig själv... och att det beror på rädsla. Så för mig var dethär verkligen en intressant fråga. Jag led med den utsatta personen... på samma gång som jag förundrade mig över att denhär kvinnan kunde tillåta sig att vara så elak, på ett så naturligt och självklart sätt...! Går det bra att vara sådär? var min egentliga, nyfikna, fråga.
- Nej, jag är inte elak, upprepade kvinnan och där slutade diskussionen. Jag kom till mina sinnen och insåg att jag inte kunde ha en sådan diskussion med denhär kvinnan, åtminstone inte där och då.
Så jag bara tystnade och det gjorde hon också. Kanske blev vi lika perplexa båda två.
Först senare kom jag att tänka på att om jag hade velat skaka om denhär kvinnan, kunde jag nog inte ha kommit på ett bättre sätt att göra det än genom genom att så helt och fullt anta att hon avsåg att vara elak och sedan starta en diskussion om det. Har man rätt att säga som man har det, utan hänsyn? Är det detsamma som att vara elak? Vilka blir följderna, om man tillåter sig det?
Fast kanske var det bara jag som blev förbluffad. Hon kanske blev nöjd. Kanske trodde hon helt enkelt att hon hade övertygat mig. Hon var inte elak.
På ett sätt har hon ju rätt. Hon är inte elakare än någon annan. Dethär var hennes sätt att uttrycka att hon kände sig förfördelad. Hon har gjort det till en vana också. Något hindrar henne från att uttrycka det som verkligligen bekymrar henne, så hon låter små elakheter sippra in i hennes tal. Jag antar att det är en rädsla, det också.
Fortsättning: Trubba till sig
Intressant men svårt ämne. Jag har funderat en hel del över detta.
SvaraRaderaElak är för mig att vara medvetet elak för att jag vill skada någon annan.
Tänker ibland att "jag borde bli tuffare" eller "jag borde säga ifrån mer", men att "nu ska jag bli mer elak" tänker jag inte. I allafall inte särskilt ofta... Men det kanske är så jag uppfattas om jag ändrar mig? Det kanske är så att elakheten liksom skönheten sitter i betraktarens ögon? Ibland, fast ganska sällan, har jag förstått att något jag sagt eller gjort uppfattats som elakt fast jag inte alls har menat det. Detta har tyvärr gjort mig överdrivet rädd för att uppfattas som elak med den följden att jag begränsar mig och blir otydlig. Och det är ju inte bra...
Kanske allt har att göra med hur vi, från våra egna normer, tolkar orden och handlingarna vi upplever? I vilken "jordmån" de hamnar?
Miljön våra ord, och handlingar, hamnar i är viktig, tror jag.
Ja, ett svårt ämne.Tack, för att du vågade dig på i alla fall.
SvaraRaderaDin definition är bra, tycker jag. Klargörande. Jag lägger särskilt märke till den senare delen 'för att jag VILL skada någon annan'. Det är det ju inte alls fråga om i mitt fall. Det är inte någon sådan elakhet som jag har i tankarna. Bra att du fäste min uppmärksamhet på det. Det är ju två skilda saker, att man FÖRSÖKER skada en annan mänska och att det händer som en... olycklig följd... när man drar upp sina egna gränser.
Ändå är det väl ganska sällan som mänskor tänker att de VILL skada andra mänskor. Man har sina försvar. Man kan tänka att man är rolig, att den andra personen tål det man säger eller att han eller hon behöver tas ner på jorden... och att det är en gudilovlig handling. Då gör man sig till domare över andra mänskor, tar sig den rätten. Jag antar att det är just tankar av det slaget som leder till ord som många uppfattar som just elaka. Somliga tar inte så illa upp, kanske, ger tillbaka med samma mynt, medan andra blir förfärligt sårade.
Jag vet inte. Jag skulle kanske säga att det ändå är att vara elak... även om den som säger elakheterna inte är medveten om det... och den som tar emot dem inte tar så värst illa upp. Det är väl därför som jag kan uttrycka mig så konstigt, att jag funderar på att bli mera elak.
Ändå känns din definition bra, som någonting att hålla sig till. Det är bara inte så lätt att skilja det ena från det andra, om man VILL vara elak eller om det är något som man MÅSTE, för att dra upp en gräns kring sig själv, men som kanske kommer att uppfattas som elakt. Jag tänker kanske att om jag börjar ta mig mera plats, då blir det flera sådana situationer och då kan det vara svårt att se vad som är vad. I stundens hetta är man inte alltid så medveten om vad man tänker och säger.
Jo, nu vet jag. Jag tänker också att jag måste få försöka, göra mina misstag... också om det skulle betyda att jag är lite elak ibland. Därav mitt uttryckssätt. :)
Långt det blev...!
Oh my God. Nu är du sådär djup igen. Jag blir alldeles trött i huvvet när jag ska försöka komma på en förståndig kommentar.
SvaraRaderaNä, jag avstår. Du hade allt bra velat ge henne en rak höger va?
Hon var taskig mot någon du tycker om - taskig ska man inte vara.
Inte du heller, Carulmare. (är trubbig synonymt med elak?)
Anna: Jag är ju som jag är, precis som vi alla. Så fast jag var upprörd, var det nog långt till smockan. Min nyfikenhet var starkare, hon berörde något som jag hade funderat på. - En verbal smocka blev det kanske, men den var oavsiktlig.
SvaraRaderaDenhär gången var jag inte helt klar över vad jag höll på med. Ibland är jag lite som barnet i sagan Kejsarens nya kläder. Det var inte meningen att man skulle visa att man märkte att kejsaren var naken, men det begrep inte barnet.
Jag tror inte att man kan leva utan att orsaka andra lidande. Elakt blir det, när man gör det med avsikt, som Qi påpekar. Ibland kan jag nog vara elak på det sättet också. Det är inte klokt, det tror jag inte, och för det mesta vill jag inte heller. Jag har lätt för att tycka om andra mänskor.
Men jag tror att det kan vara bra att veta om att man är elak, när man är det. Annars kan man ju inte ångra sig och bli vänner igen... eller hur?
Trubbig, i dethär fallet, har nog mest med förlåtelse att göra. Man måste kanske tro på förlåtelse, för att man alls skall våga leva...?