Om jag skulle beskriva denhär konsten, med ett enda ord, skulle jag nog säga: Tusen och en natt. Den är verkligen som en saga. Grym ibland, men det märks liksom inte. Jag minns till exempel en bild där man höll på att flå en mänska. Den som blev flådd och de som flådde såg söta och snälla ut. (Använd höger musknapp och välj View Image, om ni vill titta närmare. Brrr...)
En behagfull konst. Mänskorna är nätta, med små små fötter och (ofta) stora stora ögon. Dessutom har de ofta ett finger mer eller eller mindre instucket i munnen... fast jag tror inte det är meningen att det skall se barnsligt ut... I alla fall är det som om själva avbildningen skulle vara ett mål i sig, med sina egna regler, skilt från det som händer på bilden. En bild skall vara behagfull vad den än visar upp.Men sällan blir det en så stor motsättning som på nämnda bild. För det mesta talar målningarna både till öga och hjärta, på ett litet rörande sätt. Lite naivt, men förtjusande. Eller vad sägs om denhär lilla ängeln?
Men dethär är ändå ingen typisk bild. Oljemålningar är nog ganska ovanliga inom muslimsk konst. För det mesta är det målningar på papper, illustrationer av olika slag, med världsliga motiv. Jag antar att den föreställande konsten hade en ganska svag ställning inom den muslimska världen, då religiösa motiv inte var tillåtna.
Vad som tilltalar mig allra mest är kanske ändå linjerna, hur de flyter fram, utan minsta ansträngning. Mjukt. Behagfullt. En njutning för ögat.
Den här undre bilden är så där galant målad i tusch (?) = ink- jag tolkar det som tusch här.
SvaraRaderaVisst påminner det lite om kinesiska tuschmålningar - lättheten och elegansen i linjerna.
Bläck, kollar jag upp... men det går ju inte att se någon skillnad där.
SvaraRaderaJo, visst finns det en likhet. Det tror jag, fast jag har inte kollat så mycket just på kinesiska målningar. Om jag ändå skulle våga mig på en gissning, skulle jag säga att de turkiska och iranska målningarna är lite mera... åt det naiva hållet?