Det känns som om den bloggargrupp som jag en gång tillhörde håller på att minska och försvinna, är på väg bort, i alla fall från mig.
Jag antar att det beror på att jag själv också är på väg bort. Egentligen har det varit så i en längre tid, nästan ett år. Jag skriver, men utan att visa mig själv. Det engagerar förstås inte.
Det beror på två saker, tror jag. Dels försöker jag låta bli att rota i mitt känsloliv. Fiskar man, så visst får man alltid napp... och jag har kanske tröttnat på... tja, att äta fisk.
Den andra orsaken är att jag känner mig hämmad. Det är för många som vet av att jag har denhär bloggen, det känns som om jag inte skulle kunna skriva något alls. Det är märkligt, men det som är helt ofarligt att säga anonymt, kan vara mycket sårande i sammanhang där personerna går att känna igen.
Men det har blivit för mycket hänsyn. Alla dehär hänsynen får mig att känna mig som ett helgon... bortsett från att glorian sitter illa, är obekväm att bära. Jag längtar efter frihet... att bära mig illa åt.
När jag tänker på det, finns det en tredje orsak också. Jag började känna mig lite för... tillhörig. Jag klarar inte av, så bra, att vara... en i gruppen av flickor (så kändes det)... som stöttar varandra. Något i mig börjar spjärna emot. Något ilsket och egocentriskt.
Hm, publicerar jag dethär... då kan jag kanske fortsätta att skriva på carulmare. Kanske orkar jag ändra på bloggen... istället för att lämna den?
I såfall måste jag nog ta bort dendär solnedgången... Jag undrar, hur många solnedgångar kan en mänska klara av, utan att gå i småbitar?
Andra bloggar om: lämna, förändra, blogga, hänsyn, helgon, grälsjuk
carulmare, jag befinner mig i ungefär samma situation. Vad kan jag skriva om? Många vet vem jag är, kan de ta illa upp? En av mina närmaste vänner tog illa upp av något som inte alls var ämnat att såra någon, allra helst inte henne. Så jag begränsar mig. Och hur intressant är det för andra att läsa vad någon som begränsar sig skriver? Så det blir "sällanbloggande" för min del. Samtidigt tycker jag mycket om att läsa andras bloggar, bla din som jag tycker är mycket fin och alltid har något viktigt att säga. men jag förstår hur du känner!
SvaraRaderaJag förstår att du känner igen dig, Qi.
SvaraRaderaNågongång har jag tänkt att du känner dig friare, när du kommenterar. I alla fall skriver du jämt så fina och livskloka kommentarer. Helt underbara... och då menar jag inte bara det som du har skrivit till mig, utan överlag.
Men kanske har du också gjort som jag, att du har börjat skriva mera... för skrivbordslådan... eller kanske anonymt, på en annan blogg?
Tror du att vi kan bli modigare? Borde vi bli det?
Jag har haft tankar om att starta en annan blogg där jag är helt anonym. Där jag kan skriva om alla "konstiga" tankar och idéer jag får. Jag har ännu inte tagit steget. Och, du har rätt, jag är friare när jag kommenterar hos andra, det är alltid lättare att haka i någon annans tankegång.
SvaraRaderaJag tog mod till mig i mitt senaste inlägg och talade om, efter två års bloggande, att jag arbetar på FK. Det har jag inte gjort tidigare för jag vet hur negativt många ser på FK.
Fast jag borde nog bli ännu lite modigare...
Jag tycker att du är modig när du skriver här. Mycket modigare än jag. Det är därför jag tycker så mycket om din blogg.
Jo, det var modigt av dig. Det tyckte jag också. Men vet du vad? Dethär betyder bara att jag har fått högre tankar om FK. När jag fick veta att du jobbar där, fick FK en ny image, i mina ögon. Det blev liksom ett lyft för hela verksamheten! :)
SvaraRaderaFör mig har det funkat ganska bra att skriva på andra bloggar och sedan koppla ihop dem med carulmare. När det har gått en tid, är jag inte längre lika känslig för det som jag har skrivit. Men det kan nog hända att jag behöver en blogg som är helt anonym också.
När jag tänker på det, är det inte bara så att jag är rädd för att såra andra. Antagligen handlar det mera om mig själv. Jag är rädd för att visa mina svaga sidor, mera nu än när jag fortfarande var kvar på jobbet. Jag tror kanske att mina fd arbetskamrater skall sitta och läsa och gotta sig...!
Ändå är det ju så dumt. Mina arbetskamrater har säkert nog av sina egna problem... och jag vet ju hur viktigt det är att skriva om svaghet. Om det är något som förenar oss mänskor, så är det väl just vår sårbarhet...
Hejsan svejsan Carullen. Jag funderar en del kring det där också. Framförallt för att jag upplever att jag har undersökt det jag ville med bless-bloggen som också har en tematisk begränsning, samt att det nu är det där med hänsyn till andra. Att inte vilja kasta ut och prova tankar i rädsla för att vara sårande i tankeexprimenten och försöken. Att inte resonera runt för att resonemanget kanske lägger sig som en snubbelkrok vänskapen.
SvaraRaderaOch tillhörigheten, det är också problematiskt, för med den kommer någonslags förväntan på vem män är och ska och kan och vill och allt blir stöd och begränsning.
Fritt fall kan i bland vara finare, om man vill och vågar göra annat än att luta sig mot ett stöd. Då tror jag ibland att fall kan ge luft under vingarna . I goda fall från fall till flygare, ibland till flukt och i och ibland tilll botten.
Även jag känner igen mig i dina funderingar, men för mig är det en utveckling som jag förutsåg och fattade ett medvetet beslut om; 2007 var ett år av introspektion och 2008 är ett år då jag istället går ut i världen.
SvaraRaderaFrån att i början av 2007 ha ställt frågan om vilka verktyg jag kan använda i mitt arbete väcks nu frågan om vad jag ska ha min blogg till och det är något märkligt bakvänt med den frågeställningen. Så vill jag inte tänka.
carulmare - emellanåt kommer perioder då man stannar upp- låter det gamla bearbetade rinna av så att kliven på ens egen valda väg känns lättare och enklare!
SvaraRaderaAv vad jag kan förstå är du ju inne i en resa, en rejäl process - med livsstationer av vikt... som när du insåg att jobbet höll på att kväva dig.
Och vad är en blogg?
Ett andningshål.
En oas i öknen.
En vattemflaska.
En livrem.
En litterär skafferihylla.
Ett livstycke.
Ett stycke liv.
Nya bekantskaper som har med språket, med orden och hur man formulerar sig att göra.
Så skriv som du själv vill, när din lust säger till och du vet att vi andra finns här och nya hälsar på emellanåt.
Hej Bless! Roligt att höra av dig!
SvaraRaderaUndrar om det inte är ens eget skinn man tänker på, sist och slutligen, när man är rädd för att såra? Man är rädd för vad som möjligen kan komma tillbaka. Kanske är det med hänsyn på samma sätt som med medkänsla, att man minns sina egna upplevelser och projicerar dem på andra, dvs känner igen sig.
Jag, till exempel, är nog mest rädd för att bli lämnad ensam. Fast jag är en enstörig sort, eller just för att jag är det, är jag rädd för att få... det ultimata beviset på mitt utanförskap. Så att byta temata, att visa upp andra sidor av sin personlighet... känns nog lite som fritt fall...
Vet inte om jag förstod dig rätt... eller om jag har förklarat mig så att det blev förståeligt.
Hej, Henrik! Kul att höra av dig också!
SvaraRaderaSjälv tror jag inte att jag använder bloggen bara som ett verktyg för introspektion... utan också som medel för mina skapande lustar och ambitioner... fast det inte helt går att skilja det ena från det andra.
För det tredje är bloggen, för mig, också ett kontaktmedel... och det är inte heller något som går att skilja ut. Konst är kommunikation, i sin kärna... och inte blickar man ju inåt, utan att blicka utåt på samma gång, som i 'vad tycker du?'
För det fjärde har jag inte den blekaste aning om vad jag skall göra i den verkliga världen...!! :)
Hoppas du inte slutar skriva, Henrik, för jag tycker om att läsa om dina tankar.
Inkan! Så du är tillbaka i Stockholm igen?
SvaraRaderaVilken bra 'definition' på en blogg!
En blogg är förstås vad man gör den till, vad man vågar göra den till. En blogg är som en hund, den följer efter sin matte eller husse. Till och med till utseendet börjar de likna varandra mer och mer....!
Du har så mycket positiv livskraft, Inkan. Jag behöver nog få låna lite av den ibland... Tack för dina fina ord!
Nej! Jag hittade till din blogg så sent som häromveckan och jag tycker den är underbar! Du får inte sluta nu! =)
SvaraRadera