söndag 30 april 2006

En fråga till (17)

2 kommentarer:
an var inte klar. Det var ännu något som han ville fråga om, men han visste inte om han borde. Berthold började se så hängig ut. Han hade blicken i golvet, men säkert såg han inte något alls. Ögonen var halvslutna och de stora händerna låg stilla i famnen. Vinbägaren stod bortglömd på bordet. Antagligen skulle han vilja gå och lägga sig nu.

Men nu var den rätta stunden. Om han inte frågade nu, skulle det väl aldrig bli av. En annan gång skulle han kanske inte våga. "Orkar du med en fråga till?" sade han och skämdes. Han visste ju att Berthold inte skulle vägra, inte när det var om dem som han hade skrivit. Han var nästan säker på det.

Jo, han fick rätt. Men det tog en stund. Faktiskt tog det så länge att han trodde att han hade somnat. Men sedan svarade han ju och utan att behöva fråga något. Så då måste han ju ha hört. Kanske sov han inte precis, men säkert var det inte så långt ifrån. "Jag trodde väl att jag inte skulle slippa undan så lätt", sade han med ett slappt leende. "Få höra då, Hariberth."

Han borde väl inte ha sagt det, inte just då, men det gjorde han. "Jo, jag undrar över dendär adoptionen... Stämmer det verkligen detdär som jag skriver? Att du inte hann stoppa Wiba..." Där stannade han upp. Han ville säga det på ett skonsamt sätt, men det gick ju inte. Det fanns ju inte något sådants sätt. Hur han än vände på orden, måste han påminna dem båda om hurudan Berthold hade varit. Till slut sade han det bara. "Jag menar... varför förstörde du inte bara detdär papperet? Du.. du var ju inte så noga med lagar eller så. Eller..." han måste svälja emellan, "varför lät du mig inte bara... försvinna...?"


fortsättning följer... läs från början...


Andra bloggar om: , , , , , , , , , , , , ,

fredag 28 april 2006

Del ett: första skrivboken

8 kommentarer:

Här är nu början av innehållet till min bok. En möjlig titel skulle kunna vara: Hariberth och Berthold. En historia om överlevnad.

Nedan finns länkar till varje avsnitt.



1.1 Tidigt om morgonen
1.2 Byteshandeln
1.3 Bertholds berättelse 1.4 Lyckliga Adalheim
1.5 Hochherrinnan Wiba
1.6 Första mötet med Berthold


Andra bloggar om: bok, böcker, första skrivboken, historia, historiska romaner, innehåll, läsa, läsning, medeltid, roman, romaner, skriva, skrivande

onsdag 26 april 2006

Tretton och fyrtio (16)

12 kommentarer:
en det ville han inte. Han kände sig inte det minsta förlåtande. "Men det var nu du menade, Berthold. Det har du ju erkänt. Nu igen ville du straffa mig - inte för något som jag har gjort utan för den som jag är. Var det inte så du sade, morbror...?"

Ju mera han tänkte på det desto argare blev han. "Det är ju inte första gången heller. Kommer du ihåg när du var ny här på Adalia? När du tyckte att jag inte skötte mig som hochherre? Då kunde jag minsann också få höra ett och annat..."

Detdär hörde kanske inte dit. Visst hotade han då också - ja, mera än så. Men orsaken var ju inte densamma. Han hade inte försökt komma åt honom, inte försökt ge igen. Egentligen var det ju tvärtom - han hade försökt stötta honom. Det var därför som han hotade och bar sig åt. Han hade trott att han kunde göra honom en tjänst. - Men det var förstås inte förrän senare som han kom att tänka på det. Just då mindes han bara att han hade hotat.

Berthold blev tyst igen. Han tyckte nog att det var något konstigt med honom. Han var så stilla på något sätt. "Vad vill du att jag skall säga, Hari?" sade han till slut. "Tänk på att det är en gammal bertholdare som du har att göra med. Jag tycker nog att du har lyckats tämja mig ganska bra. Här sitter jag så snällt och hör på alla dina klagomål..."

Jo, han hade försökt vara tålmodig. Det kunde han väl hålla med om. Men nu gick det inte längre. Just som han sade detdär, tog tålamodet slut. Han lyckades inte ens bli klar med dendär meningen. Med ens vände han sig bara bort.

Det var förstås helt i onödan. Han hade inte alls behövt vända ryggen till. Ändå märkte han ju det. Fast han var så inne i sina egna känslor, förstod han ju genast hur det var fatt. Det var inte ljudet. Egentligen var han ganska tyst. Men de breda axlarna skakade. Han skrattade så han skakade, den förbannade knölen. "Om du inte slutar, häller jag vin i nacken på dig", hotade han.

Det hjälpte inte alls. Berthold började bara skratta högre. Ändå lät han vinkruset vara. Kanske höll han på att bli vuxen igen? Han kom i alla fall fram till att det inte skulle vara så klokt. Om han kände Berthold rätt, skulle han inte tacka nej till en sådan utmaning. Han skulle bli förtjust - och sedan skulle han få tillbaka, med råge på...

Så han lät honom skratta. Själv fick han ju tid att tänka efter. "Du tycker att jag uppför mig som en trettonåring", sade han efter en stund.

Berthold vände sig tillbaka igen. "Bara delvis, Hariberth. Det var förresten det som var så roligt." Han torkade sig ur ögonen med skjortärmen. "Du får förlåta mig, men jag visste verkligen inte hur jag skulle bete mig. Du verkade ju vara både tretton och fyrtio - på samma gång."

Han försökte inte säga emot. Det var ju sant. Han hade ju märkt det själv också. Men det hade inte stoppat honom. Av någon anledning hade han velat vara just så barnslig. Han hade menat vad han sade också, i alla fall i det ögonblicket.

Men nu kändes det annorlunda. "Jag är ledsen att jag var så... otacksam", sade han plötsligt. "Jag förstår nog hur du har ansträngt dig för min skull."

fortsättning följer... läs från början...

tisdag 25 april 2006

Nalle Puh på rullskridskor

7 kommentarer:

- eller rullskridskobeviset



Puh sade till sig själv:

Jag är en björn med en mycket liten hjärna och Christoffer Robin säger att idag är den ännu mindre än vanligt. Det är nog därför som jag inte kan skriva.

Men eftersom solen skiner och eftersom jag älskar att åka rullskridskor och eftersom jag inte behöver så mycket hjärna till det, vet jag ändå precis vad jag skall göra. Jag skall åka rullskridskor. Hela dagen.

Det är det som är meningen med denhär dagen.


Andra bloggar om: , , , , , , , ,

måndag 24 april 2006

Bil från himlen

6 kommentarer:
Lördagen var en märklig dag. Nästan magisk. Det var då som det kom en bil ner från himlen.

Ja, så kände jag det. Dagen innan hade jag bara nämnt för pappa att jag inte kunde bestämma mig om jag skulle reparera fiaten eller byta ut den mot en vespa. Han sade att han skulle prata lite med en verkstadsägare som han känner och det hade jag ju inget emot. Nästa dag ringde han och berättade, glad i rösten, att han hade en bil åt mig. När han hade berättat klart, sade jag bara ja. Jag köper den. Vad jag kunde förstå var den ett fynd. Den verkade så bra som en bil i den prisklassen bara kan vara. Dessutom skulle jag bli av med min gamla bil också, fast den fanns i en annan stad. Verkstadsägaren tog den nya bilen på en vagn, lastade av den hos mig, och tog den gamla bilen med sig tillbaka. Det var så underbart på något sätt. Allt jag behövde göra var att betala och skriva på ett par papper. Det kändes som om jag hade fått en bil från himlen.


Jag undrar hur det blir när pappa dör. Han tycker så mycket om att få saker gjorda. En bra dag är det när man har uträttat något, brukar han säga. Så jag undrar hur det blir. Kommer det att sluta hända underbara saker, när pappa inte längre är här och tar hand om allt? Jag vill inte tro det. Om jag kände det som om bilen damp ner från himlen, då gjorde den kanske det? Kanske är det bara så att himlen gärna använder sig av pappa, eftersom han är så mycket i farten? Jag hoppas det, för jag tycker om när det dimper ner saker. Det är det absolut bästa sättet att ordna med det praktiska i livet - ja, i alla fall för mig. Jag är ju inte som pappa att jag uträttar saker. Men jag tror nog att jag har rätt. Också i framtiden, när jag sträcker ut handen, kommer jag att få något. Det känner jag på mig. Det kommer att hända, fast inte på samma sätt som förr, inte med pappas hjälp.

Jag undrar vad jag kommer att få för något. En vespa kanske...?

Andra bloggar om: , , , , , , , , ,

söndag 23 april 2006

Barnsligheter (15)

1 kommentar:
erthold ryggade nästan tillbaka. "Hariberth... Jag försöker inte försvara mig. Jag vet inte ens om jag själv vill ha tillbaka Bertholia... Men folk gör ju inte uppror bara för att de blir... illa behandlade. De måste ju inse det också - och det var det du fick dem att göra. Aldrig förr hade silvarerna fått en så tydlig vink om att deras liv kunde förändras. En silvar kan bli hochherre också, sade du till dem..."

Kanske hade han rätt. Något sade honom att det kunde vara på det sättet. Men det var inte rättvist. "Men jag ville ju inte betyda sådär mycket. Jag kunde väl inte hjälpa vad alla kom att tänka på... och det var ju Wiba som bestämde att jag skulle ärva Adalheim..." Han måste harkla sig, innan han kunde fortsätta. Rösten blev så konstig på något sätt. Så gäll. "Berthold, förstår du inte? Jag var ju bara ett barn..."

Han nickade, men lät inte alls så medkännande. "Jo, jag vet. Men lugna ner dig nu. Du låter ju som en barnunge nu också. Tror du kanske att jag kommer att bli förbannad på dig, om du erkänner hur viktig du var...? Men det är ju precis tvärtom! Jag är trött på att höra om hur oskyldig du var...!" Han fortsatte snabbt, säkert för att han inte skulle börja säga emot. "Jo, jag vet. Det var inte ditt fel. Men du fick ju så mycket att hända, Hariberth...! Du ställde verkligen till det för mig. Så mycket tycker jag att du skulle kunna medge. Kanske skulle det lätta för oss båda, om du kunde göra det..."

Men han kunde inte. Det kändes fortfarande som om Berthold ville ge honom skulden. "Varför är det jag som skall börja?" Han hörde själv hur han lät. Trumpen. Han visste att han var barnslig, men ändå kunde han inte vara tyst. "Du skulle ju också kunna ändra dig. Sluta att bli så arg på mig..."

Kanske blänkte det till i ögonen på honom, men det tänkte han väl inte på. Sedan såg han ju bort också. Det tog några ögonblick, innan han fick ett svar på detdär. "Jag skall försöka", sade han då. Det kom så ovanligt spakt.

Men han tänkte inte på det heller. Inte just då. "Sluta att hota med stryk också", lade han till. Han ville väl göra sig av med allt det barnsliga på samma gång.

"Hota?" Berthold höjde på ögonbrynen. "Om du menade nyss, så tror jag att vi talade om vad som kunde ha hänt och i så fall för mer än tjugofem år sedan..." Antagligen ryckte det i ansiktet på honom också. "Skulle du inte kunna förlåta mig dedär orden nu?"


fortsättning följer... läs från början...


Andra bloggar om: , , , , , , , , , , , , , , ,

lördag 22 april 2006

Som fick Bertholia att falla (14)

2 kommentarer:
luta nu!" sade Berthold. Då hade han redan nästan hunnit dricka ur. "Häll inte i dig på detdär sättet. Jag tänker inte säga emot dig, inte så mycket i alla fall..."

Han andades ut. Något hade han ändå förstått, det hörde han på tonfallet. Han skulle i alla fall inte bli avvisad.

"Det var ju inte så snällt sagt. Det kan jag nog erkänna. Jag vet inte vad som flög i mig... Det hände väl detdär som vi talade om förut. Gammalt agg kommer upp igen. Jag sade ju att du skulle vara beredd på det. Det måste ju nästan hända, när vi börjar röra i denhär grytan... Men Hari, måste du bli så arg? Kanske ville jag komma åt dig, ge dig ett tjuvnyp, men det var inte mera än så. Det är ju sant som jag sade också. Det var bara på skoj..."

Han kände på sig att Berthold såg på honom, att han ville möta hans blick. Men han kunde inte, inte då ännu.

"Men detdär andra..." Nu lät han mera fundersam. "Jag undrar verkligen om jag förstår dig rätt. Du verkar ju se... stryk... som... som... ett slags erkännande också. Det har jag aldrig tänkt på förut, aldrig hört någon annan säga heller... Men kanske har du rätt. Jag kan ju inte föreställa mig att någon skulle ta i en annans unge, en främmande unge, på det sättet..."

Jo, Berthold förstod. Först var han rädd att han inte skulle göra det, men nu slog det plötsligt om. Han fick ju inte begripa för mycket heller. "Var det så du menade?" hörde han honom fråga. Nu ville han ha en bekräftelse också. Han tvingade sig att titta upp och nicka.

"Men, Hari..." Han försökte le, men det var inte mycket till leende. Sällan hade han sett honom så osäker på sig själv. "Om det är så du tänker, förstår jag inte heller varför du blev så upprörd. Du märkte ju det själv - jag har ändrat mig. Idag skulle jag visst inte tveka att lägga dendär silvarpojken över knäna..."

Han ville inte förklara sig. Det var alldeles för tidigt. Men han blev ju inte tyst heller. Berthold märkte nog ingenting. Som tur var hade han något annat att säga också. "Men du är så orättvis, morbror", klagade han. "Jag kan förstå att det fortfarande gör ont och att du vill ge tillbaka på något sätt, men varför just på mig...? Du kan väl inte mena att det var jag som fick dig avsatt. Jag gjorde ju nästan ingenting..."

"Nej", medgav han. "Jag vet detdär - och ändå kan jag få dendär känslan. Jag vet inte vad det är. Av någon orsak vill jag bara komma åt dig ibland..."

Han drog sig fundersamt i hakan. "Kanske har det inte så mycket att göra med vad du gjorde... som med den du var. En silvarpojke som skulle bli Adalheims hochherre. Det väckte så starka känslor hos alla. Du fick silvarerna att börja hoppas och vi bertholdare - ja, vi kände oss förstås bara hotade..." Han nickade för sig själv. "Jo, det är nog förklaringen. Fast du knappt lyfte ett finger, så tänker jag ändå att det var du, att det var du som fick Bertholia att falla..."

Men det kunde han inte heller tåla. Igen for känslorna iväg med honom. Det var inte hans fel. Han behövde inte ta på sig skulden för detdär. "Lika gärna kan det väl ha varit du, Berthold - du och ditt tyranniska styre...!"

fortsättning följer... läs från början...


Andra bloggar om: , , , , , , , , , ,

fredag 21 april 2006

Mötet med det heliga

2 kommentarer:


De senaste dagarna har jag talat med Falstaff på Biblioteket i Amaurot.

Det började med att jag frågade honom om han tror på skärselden (i kommentarerna till Frågor & Svar & Kedjebrevens förbannelse) och utvecklade sig till en intressant diskussion om mötet med det heliga...

Kolla upp, om ni vill. Vi hann beröra såväl Tolkien och Lewis som Kenneth Grahames Det susar i säven...




Andra bloggar om: , , , , , , , ,

torsdag 20 april 2006

Ditt livs omgång (13)

8 kommentarer:
erthold slog upp mera vin åt sig. "Jag måste nog ha en till", sade han, "om jag skall våga säga något om dehär styckena. Sade jag verkligen allt detdär?" Med en djup suck sjönk han tillbaka ner i stolen.

"Det har jag ju sagt. Jag har inte hittat på något om dig." Han försökte sig på ett leende, men läpparna började darra igen. Själv skulle han minsann också ha behövt mera vin. Men kruset fick stå. Det var länge sedan han inbillade sig att han kunde dricka som Berthold gjorde. "Det behövdes ju inte. Hur mycket jag än försökte, så kunde jag inte glömma dedär orden..."

"Ja, så är det med knölar", sade Berthold och tog en stor klunk. "Men glömmer dem inte så lätt."

"Så sant." Han log igen, redan säkrare. Det var Bertholds förtjänst, visste han. Nu hade han gjort det igen. Jämt skulle han säga något så att de inte skulle bli så känsosamma. Något oberört. Men denhär gången var han nästan tacksam. "Men kommer du inte själv ihåg någonting?"

"Inte vad jag själv sade. Men dig minns jag nog, i alla fall dedär knutna små nävarna..." Han drog på munnen. "Du hade visst glömt bort hur liten du var. Jag trodde ju nästan att du skulle flyga på mig..."

"Och vad skulle du då ha gjort?" Han borde väl inte ha frågat, men orden bara kom.

Berthold skrattade. "Behöver du fråga? Säkert skulle du ha fått ditt livs omgång, systerson..." Det blänkte till i ögonen på honom. Retsamt. "Synd att det inte blev av förresten. Om jag hade värmt upp ändan på dig ibland, skulle jag säkert inte ha haft så mycket besvär med dig..."

Han blev alldeles varm, både i ansiktet och undertill. Igen hade han dedär känslorna, fast han trodde att han hade kommit över dem. Det gjorde honom så arg, så besviken - och på Berthold också. För all del. Han borde inte ha frågat, men Berthold kunde väl också hålla mun någongång. Han hade inte behövt förödmjuka honom på detdär sättet.

"Fortfarande vill du bara straffa mig!" Igen talade han utan att tänka. Med ens trodde han att han förstod. "Det var därför som du sade det, eller hur? Innerst inne skyller du tydligen allt på mig..."

Men Berthold skakade på huvudet. "Skyller på...? Nu förstår jag inte alls hur du menar. Inte varför du blir så arg heller." Ändå såg han nästan rädd ut. "Jag skojade ju bara..."

"Visst inte!" avbröt han. "Du ville ge mig en omgång, erkänn bara! Det måste ha varit nu, för den gången skulle du minsann inte ha gjort det. Kanske skulle jag ha fått stryk, men inte av dig i alla fall. Så nära ville du inte ha mig. Det skulle väl ha fått dig att känna dig som min morbror på riktigt..."

Berthold bara stirrade. Nej, det var inte som han låtsades. Blicken var alldeles tom. Han förstod verkligen inte. Men det kunde han inte stå ut med. Fort sträckte han sig efter vinkruset. Åh, så han önskade att han hade kunnat tiga. Nu skulle Berthold förstås bara tycka att han var konstig. Händerna darrade på honom, när han slog upp mera vin.

fortsättning följer... läs från början...

Andra bloggar om: , , , , ,

måndag 17 april 2006

Bloggomani

9 kommentarer:
Symptom: Sömnsvårigheter. Tankarna 'rusar' i huvudet. Vanföreställningar (jag kan inte lämna datorn).

I framskridet stadium: Deliriska tillstånd. Fysiskt förfall.

Botemedel: En sömntablett till kvällen. Eventuellt också en antidepressiv, för djupsömnen.

För varaktigt tillfrisknande: Självdisciplin. Avhållsamhet från bloggning flera timmar dagligen. Motion. Regelbundna måltider. Andra fritidsintressen.

Prognos: Inte god. För vissa personer leder avhållsamhet till ännu allvarligare symptom.

Andra bloggar om: , , , , ,

söndag 16 april 2006

Äventyret

12 kommentarer:

Jag var ju inte ensam. Jag behövde ju inte vara ensam om mina äventyr. Säkert är det därför också som jag har så många roliga barndomsminnen. Min bror hade ju samma omgivningar, men han verkar inte minnas så mycket och det han kommer ihåg är bara tråkigheter...

Jag hade ju en vapendragare, en lansbärare... Vi lekte ihop från det jag var sex och han fyra och nästan ända fram till den dag då vi flyttade bort. Det var när jag nyss hade fyllt tolv.

Vapendragare. Lansbärare. Det låter som om jag skulle ge huvudrollen åt mig själv. Men det var inte på det sättet, åtminstone inte vad jag vet. Jag har ingen upplevelse av att jag skulle ha kommenderat honom eller att han skulle ha gjort det med mig. Det var harmoni mellan oss, det sade de vuxna också. Om jag ändå använder dedär orden, så är det för att jag var äldre - och för att jag vet hurudan jag var. Det var jag som hade orden, som satte ihop historierna som vi gick in i. Det måste ha varit på det sättet, fast jag inte har något minne av det. Inte heller kan jag minnas att jag skulle ha behövt övertala honom. När jag tänker tillbaka, kan jag inte skilja våra sinnen från varandra. Den ena började och den andra fyllde på och så var äventyret där.

Vad gjorde vi då? Säkert inte så ovanliga saker. När jag tänker på vad Astrid Lindgren har berättat, kommer jag fram till det. Men vi härmade ju inte heller. Vi uppfann bara hjulet på nytt.

En hopptävling hade vi, förstås. Hur högt ifrån kan man hoppa utan att skada sig? Fast tävling är kanske inte det rätta ordet, inte i vårt fall. Det var inte så mycket fråga om att besegra den andra som att reda ut hur det förhöll sig. Ett vetenskapligt syfte, nästan. I alla fall hoppade vi som vänner och det var väl därför som ingen hamnade på sjukhus. Vi slutade långt före det.



Sakletare var vi också. En dag, när vi var sex och fyra, drog vi ut mot den farliga bydelen... Nej, nu måste jag rätta mig igen. Visst var vi sakletare, men det var bara medan vi gick, medan vi väntade på att något skulle hända. Medan vi väntade på Äventyret. Det var det som vi målet för vår expedition. Därför var ju riktningen ganska självklar. Vem skulle nu söka efter äventyr i den snälla bydelen...?

Ett vagt minne. Min vapendragare tvekade, undrade om vi inte borde börja gå tillbaka, men jag ville fortsätta. Här var vi faktiskt av olika meningar, men det var övergående. Han tyckte nog att det var lite tråkigt att vara sakletare. Nu minns jag faktiskt att jag övertalade också. Jag försökte få honom att begripa att det var stora skatter som vi hade hittat, särskilt dendär lilla stickade nallebjörnen, och att ännu större var på kommande. Men jag kände att han höll på att förlora modet. Han började till och med tala om sina föräldrar, vad de skulle kunna tycka om denhär utflykten.

Som tur var var Äventyret nära. Det fanns redan bakom nästa krök... Eller skall jag kalla det en sak som vi hittade? En jättestor sak, i så fall. Vad som hände var i alla fall att vi fick syn på ett hus. Jag har ett minne av en konversation mellan oss. Min vapendragare: Det bor ingen där. Jag: Då kan vi väl gå in? Där kan det ju verkligen finnas skatter! Det övertygade honom. Nu var vi båda eld och lågor. Alla tankar på vad föräldrar skulle kunna tycka var som bortblåsta. Vad förstod sig föräldrar på äventyr...? Vi kände på dörrhandtaget, men det var låst. Varför i hela friden måste de låsa ett tomt hus? Det skulle förstås kunna tyda på att det fanns något värdefullt därinne. Vi gick runt huset och försökte hitta ett öppet fönster. Men det fanns inga.

Jag minns hur modet började sjunka. Skulle vi inte komma in? Skulle dethär vara slutet på ett äventyr som hade börjat så lovande? Nej, så fick det inte vara...! Jag minns inte vem som sade det först, vem som kom med förslaget. Antagligen var det jag. Jag var nog inte så rädd för mina föräldrar som min vapendragare, hade väl inga skäl att vara det. Förmodligen var det jag som sade det: Vi skulle kunna ha sönder glaset i dörren, sticka in handen och öppna den...

Jo, vi gjorde det. Men det var också det sista spännande som hände. Det var verkligen ett tomt hus, så bokstavligt som det bara är möjligt. Vi gick från rum till rum och hittade absolut ingenting. Det var bara att gå hem igen. Hemvägen minns jag ingenting av. Inte heller vet jag hur mina föräldrar fick reda på vad vi hade gjort. Men det fick de. Som en epilog kan jag berätta att jag blev tvungen att betala fönstret med min sparade veckopeng. Mina föräldrar förklarade att man inte fick gå in i hus, bara för att de var tomma. Att det ändå var någon som ägde dem. Jag lyssnade och lade på minnet också. I alla fall har jag inte gjort några flera inbrott sedan dendär gången. Men kvar blev ändå en känsla av missförstånd. Det hade känts så naturligt att göra det vi gjorde. Hur kunde det vara fel? Dessutom: en känsla av besvikelse. Vad den verkliga världen var tråkig...! Regler, regler, regler...!

Till epilogen hör också ett yttrande från flickorna i samma klass som jag (jag började skolan som sexåring). De visste också vad som hade hänt. Nu hade de överlagt och kommit fram till ett beslut: Vi skall nog leka med dig, fast du har gjort detdär.

De var nådiga och jag förstod att jag borde vara tacksam. Till en del var jag nog det, inte ville jag ju bli utfryst. Men en annan del av mig var chockad. Att föräldrar inte förstod sig på äventyr, det hade jag nog på känn. Men att deras barn tänkte på samma sätt - det skakade om mig. Först nu började jag förstå att andra inte såg världen på samma sätt som jag gjorde.



Andra bloggar om: , , , , , , , , , , ,

lördag 15 april 2006

Goda råd (12)

6 kommentarer:
å, hur var min bror?" frågade hon igen.

Hariberth ryckte på axlarna. "Jag har inte sett till honom så mycket. Enda gången som han talade med mig var när jag just hade kommit. Då kallade han in mig på sitt arbetsrum."

"Och vad sade han den gången?"

Igen ryckte han på axlarna. Han försökte verka likgiltig, men hon kunde nog se att minnet plågade honom. "Han sade att silvarer inte förstår sig på att styra. Men att jag kanske ändå skulle få bli hochherre, om jag gör precis som han säger..."

Hon nickade bistert. Detdär lät nog som hennes bror.

"Men jag får inte göra emot honom, inte det allra minsta. Om jag gör det, sade han, skulle... skulle han... se till... så jag inte överlever..."

"Vad? Hotade han dig till livet?!" Hon ville inte tro det. Inte ens hennes knöl till bror kunde väl säga något sådant till en trettonåring?

Men hon kunde inte se på honom. Varför skulle hon plåga sig, när hon ändå inte kunde hjälpa honom? Hon visste ju redan vad hon skulle säga, vad hon måste säga. "Hariberth", började hon, "jag förstår nog att du har haft det besvärligt i Berthburg, men ge inte upp. Bry dig inte om Bertholds pikar. Min bror har en elak tunga och du är minsann inte den enda som fått lida för den. Han strör omkring sig elakheter bara för att sätta folk på prov, för att se vad de är gjorda av för virke. Försök bara att behärska dig. Det brukar göra intryck på honom."

Orden rann ur henne, precis som om hon skulle ha övat på dem. Senare skulle hon undra över det. Tänk om hon hela tiden hade vetat? Kanske hade hon känt på sig att hon en dag skulle bli tvungen att säga just dehär orden...? "Inte heller skall du ta så allvarligt på hans krav på lydnad. Just nu skall du förstås inte gå emot honom, men senare, när du är Adalheims hochherre, kommer du att ha mera frihet. Då har du en egen maktställning att stöda dig på. Den kan rentav bli så stark att det är königen som frågar efter din vilja och inte tvärtom..."

Kanske hade hon övat. Men i så fall hade det inte varit någon nytta med det. "Kan ni inte ordna så att jag får undervisning här på Adalia istället, mor?" hörde hon Hariberth säga. Han hade ju inte ens hört på...!

Han lät så hoppfull, men själv kände hon sig bara mera eländig. Hon tvivlade ju inte på att det var hennes skyldighet att beröva honom beröva honom detdär hoppet. "Att bli undervisad på Adalia skulle inte vara detsamma, Hari. Hochherre blir man på slottet eller så blir man det inte alls. Vem skulle bry sig om dina anspråk på Adalheim, om du inte har fått din skolning på slottet...?" Hon skakade långsamt på huvudet. "Nej, Hari, du måste nog härda ut i Berthburg. Lär dig att handskas med dina fiender och försök också att hitta några vänner..."

Hariberth svarade inte. Plötsligt reste han sig bara upp och gick mot dörren. Hon skulle just be honom komma tillbaka, när han själv vände sig om. "Då tror jag inte att jag vill bli hochherre, mor. Ni får nog försöka hitta en annan arvinge till Adalheim."

Kanske darrade han på rösten. Han var nog inte så lugn och kall, som han försökte verka. Fast kanske var det inte förrän senare som hon kom att tänka på det. Just då blev hon väl bara stum. Tankarna blev så orediga att hon inte kunde säga något alls. Berthold! kom det för henne. Sådär brukar han också låta. Tydligen är det på honom som han brås... Under ett kort ögonblick glömde hon bort att de egentligen inte var släkt med varandra.

Sedan ville hon ha en ursäkt. Han skulle inte tala till henne på detdär sättet. Det var ouppfostrat och dessutom hade han ju ingen orsak. Hon hade ju bara tänkt på hans bästa. Han borde ha lyssnat, för det var goda råd som han hade fått. Det var hon säker på... Hon skulle just säga det till honom, när hon märkte att hon var ensam. Hariberth hade redan gått därifrån.

fortsättning följer... läs från början...


Andra bloggar om: , , , , , , , , ,

torsdag 13 april 2006

Om att sluta

16 kommentarer:


om varje kväll
var som slutet av livet
skulle jag kanske kunna somna

när klockan är tio
slutar jag arbeta
och ger upp alla mina planer

när klockan är elva
tar jag farväl
omfamnar alla
och
går in till mig

när klockan är tolv
sluter jag ögonen
och önskar mig en god natt


om slutet av livet
var som en enda kväll
skulle jag kanske kunna dö



Andra bloggar om: , , , , , ,

söndag 9 april 2006

Första mötet med Berthold (11)

16 kommentarer:
u har inte sagt så mycket om Berthburg", började Wiba försiktigt. "Hur du har haft det där. Har... har min bror behandlat dig väl...?"


Säkert var det en ganska mörk blick, som hon fick. Måste hon fråga detdär? Hon om någon borde väl veta hurudan königen var...

Igen måste han komma ihåg. Det var samma dag som han blev föreställd vid hovet. Det var då det hände, men inte förrän högtidligheterna var över. Medan de pågick, hände ju ingenting. Vad han kunde minnas var det ingen som sade eller gjorde något utom det vanliga. Han antog att det var Berthold som han skulle tacka. Han ville väl ha det på det sättet. Först senare, när de blev ensamma med varandra, lät han honom veta vad han verkligen tyckte.

Men då förstod han ännu inte. Han kunde inte gissa vad Berthold skulle säga till honom. Men rädd var han ju. Han kunde ju inte sitta ner, medan han väntade på att bli insläppt. Så mycket hade han ändå hört om sin morbror. Han förstod att det skulle kunna bli obehagligt - och ändå kunde han ju inte ana. Aldrig hade han kunnat tänka sig att det skulle bli så obehagligt som det faktiskt blev.

Berthold satt bakom ett skrivbord. Han såg upp, när han kom in, men reste sig inte. Istället vinkade han. Han vinkade och vinkade och ville hela tiden att han skulle komma närmare, gav sig inte förrän han hade gått runt skrivbordet och stod nästan inpå honom. Han ville tydligen se på honom. Noggrant. Han for med blicken över honom, upp och ner och upp igen. Själv visste han inte alls vart han skulle se.

Svetten rann längs ryggen på honom. Han visste inte var han skulle ha ögonen. Men ändå lade han ju märke till det - hur lika de var. Berthold var förstås större. Till och med när han satt, kunde man se hur storväxt han var. Men Wiba var också lång och kraftig, åtminstone för att vara kvinna, och de hade precis samma slags hår. Brunt, men ändå så färglöst på något sätt. Det bruna gick väl mot grått, men säkert berodde det på hårstråna också, att de var så raka och stela. Raka och stela, upprepade han för sig själv. På något sätt förstod han att det var rätt. Det var en bra beskrivning på de båda syskonen. Raka breda axlar. Stora grova fingrar. Grova regelbundna ansikten.

"Jaha", sade Berthold till sist. "Du är alltså dendär silvarpojken som min syster har tagit till sitt hjärta. Som hon till och med har gjort till sin arvinge." Han log, när han sade det, men inte var det något varmt leende. Men han var belåten, det märkte han nog. Kanske förstod han varför också. Berthold hade tyckt om vad han såg - eller rättare sagt vad han inte såg. "Inte vill jag ju verka besviken", fortsatte han, "men nog hade jag väntat mig att min... systerson skulle vara lite... ståtligare. Silvarerna är ju inte så långa, men de brukar ju vara ganska stadiga. Men du, min pojke, har visst varken längd eller bredd."

Men ögonen - de var inte lika. Jo, Wibas ögon var väl också blå, men ändå inte alls som Bertholds, inte alls så ljusa och klara. Han hade aldrig sett någon som hade sådana ögon - det lyste ju nästan om dem. Det var vackra ögon, det tyckte han nog, men skrämmande. De gav ljus ifrån sig, men inte någon värme. Han kom att tänka på istappar.

Inte tänkte han väl detdär. Kanske var det mera något som han kände. Egentligen kunde han ju inte tänka. Han förstod att han blev förolämpad och försökte komma på något. Han hade så gärna velat säga något tillbaka, något lika elakt. Men det kom inga tankar. Det enda han visste var att han kände sig het. Antagligen var han röd i ansiktet. Det var väl därför som Bertholds leende blev ännu bredare.

"Det skall du veta, Hariberth av Adalheim." Det lät konstigt, när Berthold använde hans titel. Han betonade den alldeles för mycket. "Du skall veta att jag skulle ha hindrat henne, om jag bara hade anat. Men inte kunde jag gissa vad Wiba hade i tankarna. Att hon var så maktgalen att hon inte kunde ordna med en arvinge på det normala sättet, genom att gifta sig." Han skrockade till, med ens nästan belåten med systerns tilltag. "Om hon hade gift sig, förstår du, skulle hon ju inte ha kunnat fortsätta som hochherrinna. Då säger lagen att det är maken som skall styra. Men det kunde hon inte finna sig i. Tydligen kunde hon inte släppa makten, när hon en gång hade fått tag i den."

Sedan såg han så förväntansfull ut att han förstod att det skulle komma något ännu elakare. "Så hon behövde dig verkligen, Hariberth. Bara ett barn som du, ett som saknar föräldrar, kunde rädda hochherrskapet åt henne. Det förstår du väl? Hon hade ju inte kunnat adoptera dig, om du inte hade varit ett hittebarn." Han visste att det var sant, för Wiba hade också talat med honom om detdär. Hon hade inte använt samma ord eller tonfall, men betydelsen hade varit densamma. Den gången hade han knappt hört på, det hade inte verkat så viktigt just då. Men nu kände han sig förnedrad. När han kom ihåg att det var det som var meningen, knöt sig nävarna av sig själva.

Berthold skrattade, men ändrade genast sätt. "Seså, pojke", sade han sakligt, "lugna ner dig nu. Du får nog lov att vänja dig vid sådana där anmärkningar. Du kommer snart att märka att berthburgarna inte är så glada åt att ha en silvar ibland sig. De menar att silvarerna skall sköta sina jordlappar och inte blanda sig i landets styrelse, som de ändå inte begriper sig på. Det tycker jag själv också, men ändå har jag beslutat att du skall få stanna här. Inte för att jag tror att du är mera lämpad att styra än andra silvarer, men för att olyckan redan är skedd. Det var ett misstag av Wiba att göra dig till sin arvinge, men hon gjorde ändå klokt i att sända dig hit. Om någonting kan rätta till detdär misstaget, så är det säkert denhär skolningen. Du kommer att bli undervisad tillsammans med de andra hochherresönerna, landets framtida styresmän.

Men det skall du komma ihåg, min lille silvar." Med ens var sakligheten också borta. På slutet var det bara tänder och klor. "Din ställning är inte säker. Långt därifrån. Kanske låter jag dig ärva Adalheim eller också gör jag det inte. Din enda möjlighet är att vara uppmärksam - inte bara på dina lärare utan på mig också. Framför allt på mig. Lyssna noga på vad jag vill att du skall göra, nu och i framtiden, så kanske det blir som du vill... Men jag varnar dig, Hariberth. Försök inte gå emot mig, inte det allra minsta. Då är det inte bara din ställning utan också ditt liv som är i fara. Förstår du vad jag säger, pojke?"

Han spände ögonen i honom, fordrade att han skulle svara, men läpparna var så torra. Hur han än försökte, kunde han inte få fram något ljud. Så han nickade bara och Berthold nickade tillbaka. Han blev så lättad när han gjorde det - att han godtog hans svar, att han äntligen fick gå därifrån.

fortsättning följer... läs från början...

lördag 8 april 2006

Problem med sömnen

13 kommentarer:


Jag har lite problem med sömnen just nu. Dethär med att börja berätta ger upphov till så många tankar. I huvudet har jag redan skrivit hur många avsnitt som helst. När jag blundar och lägger mig ner, då skriver jag med fart och inspiration. Det ena infallet kommer efter det andra och jag blir alldeles 'hög' - och sömnlös... Måste ta det lite lugnt nu... Jag har (löne)jobb idag också...


Andra bloggar om: , , , ,

torsdag 6 april 2006

Mitt kungarike

10 kommentarer:

Jag växte upp på landet. En liten by. Jag kan se den framför mig, med barnsliga ögon. Det beror väl på att jag var så ung, när vi flyttade därifrån. Bara just fyllda tolv. Jag tror att det är därför som det skimrar om dendär byn. Jag har fortfarande magi i blicken, när jag ser tillbaka på den.

Det är väl därför som jag inte har brytt mig om att fråga. Att försöka ta reda på hur det egentligen var. Jag vill hellre ha kvar dehär magiska minnena.

Jag vet inte vad mina föräldrar hade sagt till mig, men jag visste att det fanns en snäll och en farlig del av dendär byn. Den farliga delen skulle jag akta mig för och den andra delen, med de snälla mänskorna, fick jag inte heller besöka. Det var för långt.

I mitten av byn bodde vi, i lärarbostaden. Mina föräldrar var lärare, båda två. Det fanns inte så mycket att välja på, brukar de säga, inte om man var bondbarn. Om man inte tog över gården eller gifte sig till ett hemman, så var det lärarbanan. Det hade väl med kostnader och avstånd att göra, gissar jag.

Men nu vill jag inte vara förnuftig. Jag vill berätta om hur fantastiskt det var, där jag växte upp. Det fanns hur många möjligheter som helst. Bredvid lärarbostaden fanns folkskolan och den var också lite min. Det hängde en nyckel bredvid dörren och jag hade faktiskt lov att gå in och ta mina kamrater med mig. Bara vi inte ställde till med något. På vinden fanns en flaska med dödskalle på. I gymnastiksalen fanns ribbstolar och långa bänkar som man kunde haka fast däruppe så att det blev som en rutschkana. I handarbetssalen fanns massor av serietidningar. Pelle Svanslös och Kalle Anka. I de båda klassrummen fanns hyllor med böcker.

Men jag behövde faktiskt inte gå över gården till skolan. Serietidningarna droppade in genom postluckan och böckerna bar väl pappa in. Han skulle katalogisera dem. Jag tror att jag kände mig stolt över den jag var. Att jag hörde till lärarfamiljen. Vi var speciella. Vi talade inte dialekt hemma. Det var vi - och så bönderna. Precis som förr i världen. Fast om jag ansträngde mig och tänkte efter, visste jag nog hur det var. Mamma och pappa hade båda hade lärt sig dialekt som första språk. De var ju bondbarn.

Men tillbaka till min omgivning. En ställning med gungor fanns det också och en gungplanka eller vad det nu heter. Jag tyckte om att gunga. Det gör jag faktiskt fortfarande. Det är så rogivande på något sätt... En ny terapiform kanske...? Nej, nu skall jag inte vara vuxen och försöka göra mig rolig...




Vad fanns det mera på min stora gård, i mitt lilla kungarike?

En gårdsplan som var omgiven av stora härliga björkar. När löven slog ut på dem, då var det verkligen sommar. Före det var det en härlig lera. Man kunde leda smältvattnet hit och dit eller trampa och trampa tills skorna nästan fastnade. På dendär gårdsplanen brukade vi hålla på med boboll och handboll och andra lekar där man behövde vara många. Det var vi ibland. Mitt kungarike låg ju precis i mitten. Det kunde komma barn från de andra bydelarna också, snälla barn eller farliga.

Ett pumphus med en varm sida. Jag vet fortfarande inte om det var solen som låg på eller om värmen hade något med varmvatten att göra. För mig gjorde det verkligen ingen skillnad. Här kunde man sitta och gosa sig.

En trädgård där det växte vinbär och krusbär. Jag fick äta av dem, fast jag måste komma ihåg vilka buskar som var våra. En del av dem hörde till den andra lärarbostaden. Där bodde småskollärarinnan och henne var jag nog ganska rädd för. Det blev värre, när jag fick höra att hon tyckte om mig. Att hon trodde att jag var en begåvad liten tös som förstod att uppföra sig. Det var faktiskt hemskt. Jag ville så gärna vara henne till lags, men också göra allt detdär som jag brukade göra och som hon säkert inte visste om. Men jag aktade mig mycket noga för att ta av hennes bär eller stiga på hennes rabatt. En gång när jag hälsade på, öppnade hon en speldosa från Israel. Jag förstod att det var ett stort hedersbevis...

Nej, jag kan inte räkna upp allt. Det var så stort, mitt lilla kungarike. Där fanns skolans utetoalett som jag inte behövde gå på och så själva gränsen - planket. Det var ett enkelt och bra träplank, som gjort för att balansera på. Lite ruttet här och där, men det gjorde det ju bara mera intressant.

Planket var väl gränsen, men jag behövde ju inte hålla mig innanför. Jo, en gång försökte mina föräldrar med det, men jag protesterade nog högljutt och snart glömde de bort vad de hade sagt. Som tur var.

För utanför planket öppnade sig nya möjligheter.

En fotbollsplan som var så stor att det var nästan omöjligt att spela fotboll där. Man orkade ju inte springa från det ena målet till det andra.

En stor skräphög, full med intressanta saker som folk av någon märklig anledning hade kastat bort.

Skogar. Vi klättrade i träd och byggde kojor. Någon gång måste jag berätta mera om det, om att bygga kojor. Jag var en kojbyggare med stora visioner.

Åkrar. Det var härligt att det låg mat ovanpå jorden. Ingen bråkade, om man tog några rovor.

Låglänta områden som kunde svämma över och bilda sjöar. Farligt, sade mamma, men vi byggde flottar. Vi var inga fegisar. Vi var hjältar och hjältinnor, inte sämre än dagens dataspelande barn. När jag kommer ihåg dethär, känns det som om skillnaden inte skulle vara så stor. Ens värld kan vara virtuell eller inte. Det är ändå i huvudet som det mesta händer.


Andra bloggar om: , , , , , , , , ,

onsdag 5 april 2006

Skydda sig själv

21 kommentarer:
Jag har surfat runt dehär senaste dagarna. Läst andras inlägg och kommenterat ganska mycket. Hela tiden har jag funderat på hur jag skall göra. Känt efter och försökt komma fram till vad jag vill.

Jag skulle kunna berätta, kommer jag fram till. Men inte på vilket sätt som helst. Det finns sätt att berätta som inte känns bra. Jag vill inte peka på mina föräldrar och säga att det är deras fel. Jag är övertygad om att de gjorde sitt bästa - precis som jag har gjort det för mitt barn. Inte heller jag var någon vidare bra förälder...

Om jag skall skriva, är det för att läka. Läka mig, läka dem. Det är det enda som jag bryr mig om. Jag kan beskriva hur det var, hur jag tror det hängde ihop, men jag vill inte anklaga. Hur skulle de kunna ge vidare något som de själva inte hade fått erfara...? På samma sätt skulle jag vilja behandla de andra också. Alla mänskor som jag har kommit i beröring med och som har sårat mig. Det finns skäl. Det finns alltid skäl.

Läkning. Man måste få skrika ut. Se mig! Se vad de har gjort med mig! Men det är bara ett skede. Sedan behöver man förstå. Inse varför det blev som det blev. Förlåta... Det betyder inte att man skall kasta sig i famnen på den som har gjort en illa. Verkligen inte. Man förstår, men ger inte mera förtroende än den andra kan klara av.

Det gör inte så ont längre. Jag tror att jag skulle kunna klara av det. Jag skulle i alla fall vilja klara av det. Om jag berättar på dethär sättet, skulle jag inte känna att jag 'viker ut mig'. Att försöka förstå andra, är att skydda sig själv också. Att bevara allas... integritet.

Har integritet med... förlåtelse att göra? Ja, så känns det i alla fall för mig.

Jag tänker inte bestämma mig nu. Vi får väl se hur det blir. Jag skall kanske börja med att berätta lite om min bakgrund...



Andra bloggar om: , , , , , ,

söndag 2 april 2006

Presenterar - Si

6 kommentarer:
Låt mig presentera en vän - Si. Han är nästan den enda (det finns en till) som känner mig både på bloggen och i mitt vanliga liv. Han kom in i mitt liv, när det krisade till sig år 1998 och sedan dess har han stannat kvar, på ett sätt eller annat.

Ni har kanske lagt märke till honom redan? Han har kommenterat lite här och var... Låt oss säga det genast: jag är mycket bättre än Si på att stava. Men han har andra goda sidor. Han är den som kastar sig in i vilket paranormalt äventyr som helst - och jämt landar på fötterna. Inget verkar kunna segra över hans ljusa lynne.

Vad kan jag mera berätta? Jo, vi har roligt tillsammans! Både Si och jag tycker om att tänja lite på reglerna. Göra det som är lite förbjudet eller kanske bara oväntat på något sätt. Jag minns till exempel dendär gången, när vi tog rullskridskorna och åkte ut till logen (dansbanan). Ja, vi hade just lärt oss att åka och så blev det genast vinter...

Si... Jag kände honom inte som ung, men han var nog stilig då. Fortfarande är han svart i håret och ögonen är så blå - som blåklint... Du blir väl inte förlägen, Si...? Du är ju van att umgås med damer, eller hur...?

Var så välkommen...!




Andra bloggar om: , , , ,

lördag 1 april 2006

Bara grus

4 kommentarer:


Jag. Jag är bara grus. Jag är de sista resterna av ett gammalt tempel. Det är nästan ingenting kvar av mig. Inga pelare och inget tak. Inget skydd mot väder och vind. När det är kallt, fryser jag. När det regnar, gråter jag. När det stormar, flyger jag med vinden. Jag väger nästan ingenting. När solen skiner in, då känner jag mig varm. Då tror jag jag är älskad.

Andra bloggar om: ,