Ni får förlåta att jag inte svarar på kommentarer nu – för jag har en sådan lust att skriva ett inlägg till. Det skall handla om Tass, katten med järnvilja.
Ni förstår, jag har varit sjuk den senaste tiden. Någon slags influensa, möjligen svininfluensan. I alla fall har det handlat väldigt mycket om ont i halsen och hosta. En plågsam hosta som har gjort det nästan omöjligt att sova. I ett skede försökte jag gå ut, men blev då genast så mycket sämre att jag bestämde mig för att i fortsättningen hålla mig inomhus.
Men det ville inte Tass gå med på, vi hamnade i en riktig maktkamp. Tass jamade och krafsade och jag svarade med att spruta vatten på honom. Men Tass är en riktig tuffing, det brydde han sig inte om. Jag fick en känsla av att han mest tyckte att det var spännande. Äntligen händer det något i dethär händelselösa huset.
Men jag tyckte inte det var spännande, jag blev bara ledsen och nedstämd… och kände mig minst lika instängd som Tass. Jag tycker inte om att spruta vatten på min katt, det får mig att känna mig som en dålig mänska… och om det inte ens hjälper? Vad skall jag då ta mig till? Jag försökte med andra och snällare metoder, lät honom jama på, stannade upp i mina sysslor och satt med honom en stund, pysslade om honom, släppte ut honom på balkongen…
Nu börjar vi närma oss det jag verkligen vill berätta, det som fascinerar mig.
Det var inget ovanligt med att jag släppte ut Tass på balkongen. Mina katter brukar få vara på balkongen, så mycket de vill. Jag bor på första våningen, dock med en källarvåning under, men jag vet att de kan klara ett fall. Tass (naturligtvis han!) ramlade ner, när han var ganska liten, och sade inte ens ett mjau. Han klarade sig bra, men tycker egentligen inte om att hoppa från en så hög höjd, omkring tre meter. För han gjorde aldrig om det.
Tills denhär dagen. Jag förstod vad som hade hänt genom att det blev så tyst. Inget jamande och inget krafsande på balkongdörren.
Jaha. Så Tass hade fått det som han ville. Nu var han utomhus och kunde ‘smutsa ner’ i barnens sandlåda enligt eget gottfinnande... Fast det spöregnade ju… märkligt att han ändå hade hoppat. Kunde han inte föreställa sig hur kallt och blött det skulle bli? Jag flinade lite elakt, tyckte det var rätt åt honom. Nu skulle han nog akta sig för att hoppa igen.
Men det gjorde han. Redan nästa dag upprepades samma händelseförlopp.
Men det som fascinerar mig mest, det hände på den tredje dagen.
Nu var jag nyfiken (och på bättringsvägen) och ville reda ut vad som hade hänt. Jag ville se katten hoppa, ville veta varifrån han hade tagit sats… och jag ville också veta om han verkligen skulle göra det, medan jag stod där och såg på...
Tass hade inget emot att visa mig, inte det minsta. Han stack genast in huvudet i en öppning i balkongräcket, precis nere vid golvet (han hade således minskat på avståndet ner till marken så mycket som det bara gick). Såhär gjorde jag, verkade han säga… men han hoppade inte. Istället drog han in huvudet igen och sprang till ytterdörren. Sedan sprang han tillbaka till balkongen, stack in huvudet i samma öppning som förut… men hoppade inte nu heller utan tog en ny tur fram och tillbaka till ytterdörren. En tredje gång gjorde han precis på samma sätt… och vem vet hur länge han skulle ha fortsatt, om jag inte hade suckat och sagt: Jaja, vi går väl ut en stund då.
Det var vindstilla och jag kände mig lite bättre… och jag var, som sagt, fascinerad. Beundrade honom också, för hans mod och envishet och förmåga till kommunikation. Visst förstår ni också vad han sade? Har jag lyckats överföra det till text? Dethär är i alla fall vad jag hörde:
Jag kan hoppa ner från balkongen, om jag måste, men jag föredrar att gå ut den andra vägen…
Jo, Tass kan tala… men han lyssnar inte så bra.
Jag är inte säker på att jag kan få honom att förstå att det finns gånger då han inte kan få sin vilja igenom. Som när jag är sjuk och behöver få stanna inne. Jag har nog tänkt, särskilt under dessa dagar, att både Tass och jag skulle må bättre om han fick flytta till ett annat hem. Ett hem på landet, så att han kan få gå ut när han vill. Gärna en barnfamilj, för han tycker om att bli hanterad och tål ganska mycket.
Men vi får se hur det blir.
Igår lyssnade jag på en bok som gav mig lite tröst, Siddhartha av Hermann Hesse. Kanske kommer jag att skriva mera om den senare. Men den påminde mig, ur ett annat perspektiv än kristendomens, om hur viktigt det är att inte döma, vare sig själv eller andra mänskor (eller katter!). Det kan kanske vara nyttigt och bra, som en slags övning… i självförlåtelse, att bråka med sina katter.
Man kan bara hoppas att det också är utvecklande för den fyrfotade parten.
Läs även andra bloggares åsikter om
katt,
tass,
järnvilja,
maktkamp,
gå ut,
kommunikation,
djur,
fascinerad,
utekatter,
innekatter,
döma,
förlåta
