När man håller på att bli frisk

Det känns som att vakna upp efter en lång sömn.

Så sätter jag foten i golvet, tar ett första steg och sedan ett andra. Märker att kroppen inte är tung längre. Känner hur musklerna arbetar och njuter av varje liten rörelse.

Äntligen är vi på ett, kroppen och jag. Nu vill vi båda samma sak. Ut.

Så bär det av. Bara en liten promenad, jag vet att jag måste vara försiktig. Jag vill inte att sjukdomen skall få övertaget igen.

Men så mycket jag hinner uppleva, världen verkar så ny och annorlunda.

Allt kommer mig så nära. Solskenet som gör världen guldgul. Fönsterglasen som skjuter reflexer åt alla håll. De färggranna speglingarna i vattnet. Vattnets ovanliga blankhet. De gröngröna gräsmattorna… Världen känns mera verklig än förut… men, konstigt nog, också mera overklig. Färgerna är intensiva, men på samma gång skimrande. Allt verkar sväva, inte ens de väldiga fabriksbyggnaderna tycks stå stadigt på jorden...

Jag undrar om hösten någonsin har varit så vacker - men också om det var någon annan som märkte det.

Jag var ju lite… nymornad, efter min sjukdom. Lite långsam, lite stilla. Sådant kan nog göra att man är mera uppmärksam på sig själv och sin omgivning.

Kanske var det också min saknad som kom till liv. Jag har förstås längtat efter att få komma ut och röra på mig, att få vara med om något. Det bidrar säkert också till att öppna sinnena.

Andra bloggar om: frisk, sjuk, röra sig, promenad, sinnen, intryck, öppenhet, verkligt, overkligt, skönhet