Ibland tappar jag lusten att blogga.
En orsak som jag har märkt är att jag liksom har låst in mig. Jag tror att jag har ritat upp en inre karta av mig själv och att den inte riktigt stämmer. Orsaken är att jag har gjort den som ett svar på vad jag tror att andra tänker om mig, inte för att verkligen likna den jag är.
Egentligen vet jag inte så noga vem jag är. Ju äldre jag blir, desto svårare blir det att dra upp konturerna… och det tror jag faktiskt är ganska bra. Det är nog därför som jag om och om igen kan komma på mig själv med att försöka likna det som andra kanske tror om mig. Och eftersom jag gör det, har jag kanske en möjlighet att ta mig ur dehär låsningarna.
En sak som retar mig är att jag alltid skall verka så… djupsinnig! Det är jag egentligen inte, jag kan vara ganska så banal. Ja, det mesta som jag tänker är verkligen inget märkvärdigt... och ibland är det just det jag vill skriva om. Det banala kan ju vara så väldigt underhållande, för att inte säga kul… och om något är kul, ja, då är det måste det väl ändå vara lite viktigt också, fast på ett indirekt sätt...? Men då kan det hända att jag stoppar mig själv och säger: Detdär kan du inte skriva, detdär är inte du.
Men det är det ju.
Som när jag såg det senaste avsnittet av Andra Avenyn. Det var så roligt att jag skrattade högt, gång på gång. Hur kan man bara komma på att Roland skall gå på avvänjningskurs för att bli av med sin halskrage? Eller att han som muta av familjeföretaget får en säng uppkallad efter sig, Rolands-sängen, och dessutom ansvaret för en ny avdelning som skall tillverka just sådana sängar, sängar som är anpassade för handikappade…
Ibland vill jag sluta se på Andra avenyn. Det finns gånger då skrattet fastnar i halsen. Personerna förändras för fort eller för mycket och jag kan bara inte svälja det.
Men för det mesta är tv-serien både underhållande… och faktiskt ganska träffsäker. Om jag trots allt skulle vilja vara lite djupsinnig, då skulle jag kanske säga att den ger en ganska bra bild av vårt moderna samhälle, på ett roligt och lite karikerat sätt.
Brukar ni titta på Andra Avenyn?
Andra bloggar om: djupsinnig, banal, blogga, blogglust, låsningar, andra avenyn, tv-serier
Vad fint! :-)
SvaraRaderaNej, jag brukar inte titta på Andra avenyn. Däremot är jag svag för romantiska filmer, de får gärna vara smöriga och sentimentala. Men det vill jag inte alltid erkänna, för jag är ju också djupsinnig och seriös.
Jag såg en helt bedårande film för ett tag sedan, den var jättefånig men ändå fin. Det var Kate Winslet och Cameron Diaz som båda var desillusionerade om kärleken och bytte liv för ett tag, engelsk stuga på landet mot lyxhus i Hollywood. Naturligtvis fann de kärleken också och allt slutade med en julaftonsscen som egentligen var alldeles för mycket. Men jag blev väldigt glad...
Det skulle jag kanske vilja skriva om på bloggen, men det är ju inte jag... Eller, jo... Det kan kännas ibland som att trampa runt i gamla vanda hjulspår. Jag skriver om det jag brukar skriva, ungefär.
Nej ,jag kollar bara på dr House på tisdagar.
SvaraRaderaJag har dock övat mej på att slötitta på "skräp" utan att göra någonting annat. Tidigare skulle jag alltid vara så nyttig hela tiden. Fast när jag hade det som övning så blev det ju nyttigt det också. Hmmm...
Människor som vet precis vilka de är verkar ju jättetråkiga. Ohc förmodligen är de inte sig själva för jag tror inte att man kan ha hela bilden. Det dyker ju ständigt upp nytt som gör att man får rita om. Bättre då att komma till insikt om hur lite man egentligen vet... Tror jag ;-)
Svar på frågan om TV-serier: Nej.
SvaraRaderaMen detta med bloggandet och upplevelser av sin "bild" var intressant.
Själv tar jag en paus emellanåt- helt enkelt för att skriva för mig själv, läsa böcker, vara utomhus extra mycket och träffa folk - det ger både ombyte och stimulans.
Jag inbillar mig att det är hälsosamt. Vill ju inte fastna i något "måste" när det gäller min blogg.
Så ibland skriver jag mycket, och sedan kan jag bli tyst några dagar.
Kanske jag läser andras bloggar mycket mer en period och så gömmer jag mig i mina böcker. Det är roligast;)
Och detta med ett "jag" - vem klarar av att vara ett "jag"?
Dessutom tror ju jag att vi alla har olika personligheter inom oss själva och hur andra uppfattar dem spelar väl ingen roll... eller?
Alla: Sådär ja. Nu orkar jag kanske skriva några rader. Jag blev lite för inspirerad häromdagen, med tanke på att jag har varit sjuk. Plötsligt blev jag så helt utan krafter...
SvaraRaderaMiranda: Inte kan man ju berätta om allt man har för sig. Kanske är det bara när det verkar komma i vägen för skrivlusten, som det är bra att beröra det? - Mmm, visst blir man glad när de 'får' varandra! För kärlek är ju något mycket spännande, både på film och i verkliga livet... och något som berör oss mänskor på djupet. Att se en sådan film, är kanske lite som att än en gång få bekräftat att livet, trots allt, är gott. Att kärlek är möjlig. En dos hopp, oberoende av i vilken form den kommer, djupsinnig eller ytlig.
SvaraRaderaMalve: Ibland är det nog bra att göra saker som inte berör en på djupet... nyttigheten här är ju i alla fall av indirekt karaktär! :) - Tror, som du, att man inte kan ha en fullständig bild av sig själv... och också att denhär bilden hela tiden är i förändring, inte statisk. Kanske så att man skapar sig själv i varje stund, på nytt och på nytt, och hela tiden också i samröre med sin omgivning. Det är nog ganska lätt att 'identiteten' glider iväg åt det ena eller andra hållet, man tar för mycket intryck av andra... eller också för lite.
SvaraRaderaInkan: Ja, kanske är det lite lika för mig. Jag behöver uppehåll från bloggen, tider då jag är i andra sammanhang... men kanske ännu mera tider då jag bara är tillsammans med mig själv.
SvaraRaderaKanske är det så att jag tar mera
intryck av min omgivning än vad du gör...? Känner också på mig att mina självkrav fortfarande är för höga, jag försöker för mycket...