Jag stannade upp, fascinerad.
De båda kvinnorna småsprang. De mörka vida kläderna fladdrade, men formade sig också kring deras kroppar. Jag kom att tänka på vågor i ett hav, dehär kvinnorna böljade fram. Den ena viftade med handen, bådas ansikten strålade och log. Det var tydligt att de hade fått syn på någon som de verkligen ville träffa.
Så har jag aldrig förut sett de kvinnokläder som för oss västerlänningar utgör en sådan stark symbol för förtryck.
Men idag kunde de förstås inte heller dölja så mycket, varken kvinnliga former eller andra uttryck för liv…
Läs även andra bloggares åsikter om kvinnor, kvinnokläder, kvinnoliv, dölja, bölja
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar