Varför jag tar bilder

I en kommentar till förra inlägget frågade Amber mig (och sig själv) varför man tar så många bilder.

Jag kom fram till att jag gärna vill hålla kvar det jag har upplevt, om det är något trevligt.

Bilderna kan också vara till stöd, när jag vill dela med mig av vad jag har varit med om. Jag tror faktiskt att jag tycker om att berätta, det är ju ett sätt att minska på ensamheten. ‘Jag’ kan bli till ‘vi’, om jag lyckas få någon att känna igen sig.

Helst skall det förstås vara en ganska bra bild... eller kanske skulle jag istället säga en bild som jag tycker om? Den skall vara någorlunda okej i teknisk mening - fast det är ju inte alls det viktigaste. Framför allt skall bilden betyda något för mig personligen, ha något som jag vill berätta om. Ofta är det kanske en känsla som jag förmedlar.

Ta nu denhär bilden. Den är tagen i Helsingfors och föreställer en detalj av ett hus i Skatudden (eller kanske skulle jag hellre säga i anslutning till Salutorget), men vad har den egentligen att berätta om själva staden? Inte så mycket, eller hur? Den skulle säkert inte tas med i någon resebroschyr. Ändå ville jag ta denhär bilden, den hade tydligen något att säga just till mig. När jag såg på dedär fönstren, kände jag en slags lätthet, den lyfte mig på något sätt. Bakom de stränga arkitektoniska formerna fanns något annat, flöt molnen förbi, fria och lätta. Kanske är det en bild av andens flykt från det alltför jordbundna?

Och visst känns den lite surrealistisk också? Jag kommer att tänka på Magritte och hans berömda öga, också med en blåvit himmel som oväntat tittar fram.

Andra bloggar om: bilder, fotografering, berätta, känslor, arkitektur, fönster, moln, stramhet, frihet, ande, materia, magritte, surrealism