Alverna och vi

När jag tänker på alver, kommer dehär raderna upp i mitt huvud:

"Legolas iakttog dem en stund med ett mångtydigt småleende, så vände han sig till de andra: - Den starkaste får bana väg, säger ni? Men jag säger: Låt plöjaren plöja, välj en utter, när det gäller simning, och när det gäller att springa lätt över gräs och löv, eller över snön - välj då en alv. (...) Därmed satte han vigt iväg (...) Hans fötter gjorde knappast alls några avtryck i snön." (Ur Sagan om ringen, Ringen vandrar söderut)

Alverna. Mångtydiga leenden. Inte stora och starka, men viga. Lätta, lämnar knappt några avtryck efter sig...

Eller med dataspelstermer, i skalan 1-10. Strength 5. Constitution 5. Agility 10. Wisdom 10...?

När man läser om alver, då kanske man inte märker att man identifierar sig med dem. Men i dataspelen gör man ett aktivt val. Skall jag vara en alv eller en vanlig mänska eller kanske en ork, ett monster...? Identifikationen blir mera medveten.

Ja, min tanke är att man kan identifiera sig med alver, fast de bara är sagoväsen. Inte helt och hållet, givetvis. De flesta av oss fantasyläsare protesterar inte, om någon säger att det blir tydliga spår efter oss i snön.:) Vi tror inte att vi är alver, men vi känner att vi har något gemensamt med dem. I dataspel och böcker är halvalver en populär konstruktion. Något gemensamt, men inte allt.

Själv brukar jag ofta spela halvalv. Alv är nämligen ett ganska svårt alternativ. Alverna är för svaga för att bära rustning och på det sättet mycket sårbara. Ett par svärdshugg från en ork eller till och med en mänsklig krigare och det är redan adjöss! Som kompensation brukar de vara mästerliga bågskyttar. På avstånd är de farliga motståndare, men de kan inte gå i närkamp med fienden. Det fordras mycket tålamod och eftertanke för att vinna sina strider på det sättet.

Därmed kommer jag in på alvernas kanske viktigaste egenskap. Odödligheten. Alverna är antingen odödliga eller mycket långlivade. Elrond, som ändå inte är helt och hållet alv, har vid tiden för ringsagans möte i Vattnadal levt sextusenfemhundra år i Midgård... Det är odödligheten som gör alven, skulle jag nog vilja säga. Alverna har tid att vänta och se, välja det rätta ögonblicket. mänskorna har det inte. Mänskorna är brådstörtade, våldsbenägna och maktlystna. De vill ha mycket - och snabbt. Alverna vet dethär. De minns alla misstag som mänskorna har gjort och är därför ganska avvaktande mot dem. Inte ens Isildur, som ändå härstammade från Västerness-männen, de mest långlivade av alla mänskosläkten, kunde låta bli att ta maktringen.

Mångtydighet. Vighet. Lätthet. Också vi mänskor kan ha sådana egenskaper. Men hur kan vi ha relatera till alvernas långa liv, deras odödlighet...? Det tycker jag är en ganska intressant fråga.

Man kan förstås tänka sig att alverna är vår längtan efter odödlighet. Att leva sig in i alvernas värld, via böcker eller dataspel, skulle då vara detsamma som att drömma sig bort, att ersätta det som finns med något som inte finns. Ett slags verklighetsflykt. Om Marx hade levt idag, skulle han kanske ha sagt att det är fantasy och inte religionen som är ett opium för folken.

På ett sätt skulle jag ge honom rätt. Fantasy verkar nästan ha tagit över, där kristendomen... förlorade greppet? Och också fantasy får världen att dela sig, mellan de som tror och de som inte gör det. På ena sidan de jordbundna, de som arbetar och står i, ser till att den fysiska världen kan bestå. På andra sidan de 'lättfotade', de som springer över snön nästan utan att lämna något avtryck.

Om det är verklighetsflykt? Förr skulle jag ha tyckt det, nu är jag inte så säker längre. Kanske är det inte fråga om att se mindre utan mera? Att bara se det som finns rakt framför näsan, det är ju att ha skygglappar...

Fantasy verkar vara vår tids myt - och en levande sådan. Ni är också alver, säger fantasy till nutidsmänskan. Fantastiska varelser, inte helt av denna världen.

Andra bloggar om: alver, Arwen, filmer, Legolas, Liv Tyler, Lord of the rings, myter, odödlighet, Orlando Bloom, religion, ringsagan, Tolkien