Porslinsvas med krut

Vad är det då jag håller på med? Jag vet inte hur jag skall skriva det. Det berör ju andra mänskor också. Men jag har ändrat på mycket denhär sommaren. Saker har upprört mig och så har jag bara satt igång med att göra något åt dem, utan att egentligen tänka så mycket. Det har gått så förbluffande enkelt. Först på erotikens område, nu i fråga om arbetslivet. Plötsligt har jag fått en helt annan situation, till min egen förvåning. Jag känner mig så mäktig på något sätt (makt=kunna). Så mäktig att jag nästan blir rädd för mig själv. Jag är rädd för att inte kunna klara av allt det nya. Att jag inte är stor nog för det...

På samma gång är jag ju denhär lilla trötta mänskan. Krasslig nästan jämt. Hur kan jag vara så... modig? Hur tror jag att denhär bräckliga kroppen skall orka med alla förändringar...? Jag känner mig som en porslinsvas fylld med krut. (forts.)



Följande inlägg hör ihop: 1) D-vitaminstinn...! 2) Porslinsvas med krut 3) Lättnadens suck 4) Inget att gnälla för 5) Ingen bra konstellation 6) Psykos på egenhand 7) Den gudomliga sjukan 8) Svagheten dikterar 9) Sköt om mig

Andra bloggar om: förändringar, krut, makt, porslin, vaser

D-vitaminstinn...!

Jag undrar om jag är riktigt klok. Varför jag vänder upp och ner på allt? Varför jag inte kan hålla fingrarna borta...?

Solsting, skrev jag i en kommentar alldeles nyss. Jag har fått för mycket sol. Jag har laddat upp så mycket solenergi att jag inte vet vad jag skall göra av med eländet. Allt måste jag peta på, förändra. Är det D-vitaminet som gör det? Adrenalinstinna hannar, brukar man säga. Men jag tror bestämt att jag är D-vitaminstinn...!

Jag undrar om jag alls är en mänska? Jag kanske är en växt istället, ett träd eller en blomma. Kanske en brännässla. Skulle det inte vara typiskt, om jag var just en växt av det slaget? Brännande. Nyttig, men osmaklig. Usch...! Fast det var ju inte det jag ville säga. Det var bara det att jag idag hade en sådan stark känsla av att jag hör ihop med livet på jorden, med årstidernas gång. Det var förstås det som fick fick mig att tänka på växter. Som mänska gör man ju själv, vill åtminstone tro det, men jag kände mig så tillhörig, så beroende av jordens rörelser. Ja, ungefär såhär: Under våren steg saven inom mig, vare sig jag ville det eller inte. Under sommaren skedde någon slags mognad och nu till hösten är det dags för skörd. Det som har växt har nått sin fulländning. Det är väl därför som jag handlar, tänker jag mig. Till min egen stora förvåning märker jag att jag handlar...

På förmiddagen, just när jag tänkte detdär, gick en rysning genom kroppen på mig, rätt upp i huvudet. Jag brukar ha sådana där ibland, som ett svar på vissa slags tankar... Glada tankar, kanske. Eller speciella. Nej, inte vet jag riktigt vilka slags tankar. Jo, kanske ändå. Tankar som är fyllda av en stark energi. Kanske brukar ni också ha sådana rysningar...? Det känns behagligt, när det händer. Nästan sexuellt.

Jag skrattade, när jag rullade (rullskridskor) till jobbet. Vad kommer nu att hända? Om jag, som är så gammal och trött, blir på dethär sättet, vad kommer att hända med alla andra mänskor? De som är pigga och friska. Efter en sådan här solig sommar kan ju vad som helst hända. Hela Norden är full med D-vitaminstinna mänskor. Vad kommer de att ta sig till detta år? Måste vi räkna med nya vikingafärder...?

Gud bevare oss för nordmännens raseri...!



Följande inlägg hör ihop: 1) D-vitaminstinn...! 2) Porslinsvas med krut 3) Lättnadens suck 4) Inget att gnälla för 5) Ingen bra konstellation 6) Psykos på egenhand 7) Den gudomliga sjukan 8) Svagheten dikterar 9) Sköt om mig

Andra bloggar om: D-vitamin, D-vitaminstinn, förändringar, höst, makt, naturen, skördetid, sol, sommar, årstider, årstidsväxlingar

Förevändning (56)

an kunde ju ana det. När han såg på Hariberth, så kände han det på sig. Något skulle hända. Något obehagligt, fast han såg så fin ut... Eller kanske just därför? Kanske skulle han börja se det som ett varningstecken, detdär? Är det inte just när det börjar lysa om honom, som faran är som störst? När han får dendär blicken. Då kan väl ingen veta vad som kommer att hända. Inte Hariberth själv heller, skulle han tro.

Men han gjorde ju inget. Det var ju bara en känsla, detdär. En känsla bland många andra. Det var ju så mycket dendär kvällen. Så mycket som rörde på sig. Inte hann han fundera över detdär. Inte skulle det väl ha varit någon nytta med det heller. Vad skulle han ha kunnat göra egentligen? Stiga upp och gå därfrån...? Nej, och i nästa stund hade han ju redan glömt bort alltsammans. Då var han bara tacksam för att Hariberth var där. Det var nog Wiba också, om han inte misstar sig. Båda två talade de ju mest med Hariberth. På det sättet slapp de ju tala med varandra och det blev ändå ett slags samtal.

Det började med en fråga från Wiba. "Vad är det, Hari? Har du bekymmer, när du har blivit så vit i håret?" Han kunde nog förstå att hon undrade. Det vita hade kommit så snabbt. Sist hon såg sonen, hade han kanske ännu varit helt mörk.

Hariberth visste inte vad han skulle svara. Det kunde han se på honom. Han såg ut som om han behövde tänka. Men Wiba kunde inte vänta, stod väl inte ut med det. "Inte är det väl min bror som är så besvärlig?" kastade hon ur sig. "Jag har visst aldrig förstått honom, men ni två brukar ju komma överens..." Nej, hon försökte inte pika honom. Det förstod han då också. Det var bara det att hon måste bara säga något, fylla ut tystnaden, och så kom detdär. Visst gav hon Hariberth en början, men han skyller inte på henne. Om han känner den gossen rätt, skulle han ändå ha fått sagt precis det han ville. Han skulle nog ha kommit på en annan förevändning.

fortsättning följer... läs från början...

Andra bloggar om: aningar, familjer, förevändningar, förändringar, middagar, misstag, släktingar, varningstecken

Finklädd (55)

Kanske var det likadant för Wiba. Han hade en känsla av det. Fast det var hon som ville ha denhär middagen, så verkade hon inte kunna njuta så mycket av den hon heller. Det var något stelt över henne, också över hennes leenden. Något hopbitet. Här gäller det bara att komma sig igenom.

Men Hariberth. Han verkade inte så spänd. Han var nog den som klarade sig bäst denhär kvällen. Ja, i alla fall i början. Då verkade han ju precis som vanligt... Nej, kanske inte som vanligt. Det var inte det rätta ordet. Så spänd var han väl inte, men det var ändå något särskilt med honom. Inte var han som han brukade.

Så fin han är, minns han att han tänkte. Han trodde att han tänkte på kläderna. För en gångs skulle hade han ju klätt upp sig. Tagit på sig bertholdska finkläder. Men kanske var det inte bara det. När han tänker på det, var var det ett och annat som fattades. Jackan och byxorna satt för löst och dessutom var det något annat också. Jo, färgen. Den var alldeles för ljus. Ingen bertholdsk man skulle välja en sådan färg... Det var fel, men ändå rätt. Rätt för Hariberth. Det borde ha sett löjligt ut, men det gjorde det inte. Inte alls. Han såg fin ut. Just dendär klädseln tog fram något inom honom. Han skulle nästan vilja säga att det lyste om honom.

Fast nu blir han osäker igen. Kanske hade det inte alls med kläderna att göra? Han minns ju hur det lyste i ögonen på honom... Hariberth var ju annorlunda på det sättet också. Han var vuxen, men ändå kunde han se så lycklig ut. Som en barnunge som just skall få en gåva. Med den blicken i ögonen kunde han väl dra på sig vad som helst och ändå se fin ut.

fortsättning följer... läs från början...

Andra bloggar om: avslappad, barn, barnslig, familjer, fin, finklädd, finkläder, kläder, lycka, lycklig, middagar, misstag, spänd, utseende

Blommor och bin

Min vän Si har studerat dethär med blommor och bin i sommar. Här är ett par bilder från det surrande och färgsprakande livet i hans rabatt, två som jag tyckte särskilt mycket om.



Andra bloggar om: bilder, blommor, blommor och bin, fjärilar, fotografier, foton, flugor, insekter, rabatter

Halstäppa (54)

Sedan kom han på andra tankar. Han var väl ingen nickedocka heller. Han kunde väl säga nej också. Visa att han inte ville bli uppvaktad. Att han hade fått nog av detdär spelet... Det kom några sådana tankar. Självsäkra. Men så började han undra igen. Skulle han verkligen klara av det? Skulle han känna på sig vad som var smicker och vad som kanske var äkta. Ja, och mera än så. Han måste ju kunna stå emot också. Inte låta sig smickras bara för att smicker var det enda som erbjöds. Inte låta det bli en ersättning för detdär andra. Det som han längtade efter...

Nej, lätt skulle det inte bli. Det förstod han nog. Men det kunde ju hända att han överdrev. Det behövde ju inte bli precis som han hade tänkt. Något hade hänt, något hade rört på sig. Javisst. Men det kunde väl gå tillbaka, lägga sig till ro igen... Jo, han försökte tänka på det sättet också och det var väl inte så dumt. Såhär i efterhand vågar han kanske säga det. Inte vet han vad som hände egentligen. Han är ju ingen tankeläsare. Men det blev lugnare. När deras middag var över och Wiba hade rest, då lade sig uppståndelsen. Det tog sin tid. Några dagar eller kanske någon vecka. Man ville väl vänta och se om det skulle hända något mera. Men sedan blev det lugnare. Känslorna lade sig och folk blev vanliga igen. Detsamma gällde för honom själv också - och Paollo! Till och med köksmästaren lugnade ner sig.

Han borde ju ha sett dem. Om Paollo hade sett dem under dendär middagen, då skulle han nog ha förstått. Han hade inte inte behövt hetsa upp sig. Det var inte något stort på gång. Händelserna för tjugo år sedan var inte alls bortglömda. De talade ju inte om dem. Varken han eller Wiba ville tala om dem. Men ändå fanns de ju där, som luften ungefär. Osynlig, men ändå så närvarande. Ja, luften var ett bra ord. Det verkade ju precis som om det var där de fanns. Det kunde man faktiskt få för sig. Den blev ju så tjock. Så besvärlig att andas. Hela tiden kändes det som om något skulle fastna i halsen på honom. När han talade och när han försökte äta också... Många gånger hann han ångra sitt beslut. Varför hade han gått med på dethär? Han hade ju anat hur det skulle bli, så varför sade han ja? Vad hade han inbillat sig egentligen...?

fortsättning följer... läs från början

Andra bloggar om: andnöd, familjer, förlåtelse, förändringar, gemenskap, halstäppa, inflytande, leenden, middagar, misstag, samförstånd, smicker, stämningar

Skärande vackert...

Min mamma fyller sjuttioåtta i höst. Jag vet att vi snart kommer att skiljas. Inte för att hon skulle vara så sjuk just nu, men ändå. Hon är sjuttioåtta år. Vem vet hur många gånger vi kommer att ses igen? Tänk om det är sista gången?

Det var med sådana tankar som jag körde till sommarstugan denhär gången... Och hur känner jag mig nu? Nu har vi varit tillsammans sedan i måndags. Det är fyra dagar - och mycket förvirrade känslor. Först nu känner jag att jag börjar bli klar igen. Jag kan se vad som har hänt under dehär dagarna. Se vad jag ville och hur det blev.

Jag ville ju så mycket... Nej, inte var det väl så mycket...? Jag ville ju bara ha kontakt med henne. Att hon skulle kunna känna hurudan jag är, innerst inne. Känna min själ. Hur nära vi är varandra, bortom allt bråte. Och att hon skulle förstå hur mycket jag älskar henne. Egentligen. Det skulle göra henne glad och nöjd. Hon skulle känna att hon har lyckats. Med sitt liv och med allt. Hon skulle veta att allt är precis som det skall vara. Att allt är bra...

Jag måste nästan skratta, när jag läser dethär. Ville jag bara det? Inget annat...? Skulle vi inte gå in i Nirvana också, hand i hand...!

Och hur har det varit? Vi har inte grälat. Ingen av oss har väl sagt ett ont ord till det andra. Men ändå har det varit mycket smärta... Kärlekssorg! Jag vill ju så gärna nå fram till henne, men det kan jag inte. Hur mycket jag än försöker... Eller kanske ändå...? Vi hade ju en stund tillsammans som kändes ganska bra. Ett litet litet möte... Men sedan blev jag för trött. Jämt blir jag för trött. Jag är ju van med det, men kanske gick det till och med fortare än vanligt. Det är så litet som hon säger som verkligen intresserar mig. Därför också blir jag så trött.

Jag skulle vilja, men jag kan inte. Hur jag än försöker. Därför gör det ont. Därför blir jag trött också - och sjuk. Jag blev faktiskt sjuk här en kväll. Febrig. Yr. Utmattad. Jag är nästan säker på att det var ansträngningen att försöka nå fram. Efter det förstod jag att jag måste ge upp. Då blev jag frisk igen...

Jag undrar hur det känns för henne? Kanske känner hon precis som jag? Kanske försöker hon precis lika mycket, gör sitt allra bästa för att nå fram till mig? Det skulle jag vilja fråga henne, om jag vågar. Det skulle kunna missförstås. Få henne att känna att hon inte duger - eller att jag inte gör det. Du är ju så konstig, skulle hon kunna säga...

......

Innan jag for, frågade jag henne faktiskt - och det blev ett möte till. Ett själsmöte, bortom all bråte. Just i den stunden skulle det ha varit lätt att skiljas från henne. Just då fanns det ingenting emellan oss...


Min lilla glimt av havet. Fyra undersköna dagar och så farväl. Till mamma. Till havet. Till smärtan.

Andra bloggar om: avsked, carulmare, havet, längtan, mamma, skönhet, smärta, stranden, åldrande

Hemma igen

Karlar ta er i akt! Nu har Carul Mare dendär blicken igen. Hon är på jakt. Egentligen ser hon snäll och söt ut, men kolla in ögonen. Det ena ögat är stort och öppet, ärligheten själv. Men det andra! Hon säger att det beror på synfel. Att hon har minus tio på det vänstra ögat, att hon nästan inte ser något alls. Det är därför som det har blivit såhär. Det har liksom ramlat ihop av brist på användning. Det är det högra ögat som hon ser med. Men vem vet? Skall man tro på en kvinna med sådana ögon? Skall man tro på en kvinna som det faktiskt står MYT under. Kanske är hon mytoman...?

Jag skulle råda till stor försiktighet. Titta åt ett annat håll. Vem vet vad hon använder detdär andra ögat för...?


Och vad ville jag säga med detdär? Kanske bara att jag är hemma igen, men att jag inte får något gjort. Skrivet, menar jag. Dessutom ger jag en antydan om orsaken. Erotisk oreda. Har ni någonsin haft en släng av det...?

Ja, och så ville jag visa ett halvt foto av mig själv. Skära bort ännu en bit av min anonymitet.