Två meter långa armar

Mina armar är två meter långa. Här går jag och släpar dem efter mig från rum till rum. Det knäpper till lite, när naglarna slår mot trösklarna... fast nu förstår ni nog att jag ljuger, för jag har inga trösklar! Annars skulle ni säkert ha trott mig, haha.

Saken är den att jag har burit på böcker. Jag har köpt en ny (begagnad) bokhylla och flyttat mängder av tunga böcker och pärmar... skall de stå här eller borde de stå där? Också de gamla hyllorna behövde maka på sig några centimeter och för att kunna åstadkomma det måste jag först tömma dem. Så arbetet tog hela gårdagskvällen, ända till klockan tre på natten. Katterna sprang som galningar, som om de kunde känna förändringen i luften. Uppbrott, uppbrott... om än bara för innehållet i mina hyllor.

Vet inte riktigt hur fint det blev, om det alls blev finare, men nu finns det igen plats att sätta saker på. Ett par tavlor ryms också i bokhyllorna och det är bra, eftersom jag är närmast livrädd för att försöka borra hål i mina ovanligt hårda betongväggar... för att inte tala om den beslutsamhet som det skulle kräva. Är det faktiskt just här som tavlan skall hänga??

Dessutom flyttade jag min bästa cd-spelare och alla cd-skivor till sovrummet. Där har jag en märklig möbel som en granne gav mig i julas. Ett bord på hjul som har hyllor för cd-skivor på alla sidor, utom baksidan. Det använder jag nu som nattduksbord... Det kändes lite konstigt, eller rentav fel, att flytta in så mycket 'teknik' i sovrummet, men när jag fick somna till Bachs Wohltemperierte Klavier, då glömde jag nog den känslan. Kanske är det så att det är i sovrummet som jag mest kan njuta av musik, på dagen är jag så upptagen av allt möjligt annat.

Jag skall också ordna om lite i min garderob, försöka skapa lite mera utrymme där... men det får bli till en annan dag.

Kan ni tänka, dethär är nog de största förändringar som jag har gjort sedan jag flyttade hit, för fem år sedan... Det betyder kanske att jag har rätt bra balans just nu, att det 'jordiska', det materiella, också får finnas med, ta sitt utrymme i mitt liv. Även om jag då och då kom på mig med att vilja trycka på 'undo'... och först i nästa ögonblick insåg att jag faktiskt måste använda armarna och bära allt tillbaka igen.

Ni undrar kanske hur det är att skriva på sin bärbara med två meter långa armar? Nä, det är inget problem. Jag har rullat ihop dem i armhålorna, så det går så fint så.

Hmmm... nu sitter jag här och undrar om dethär är något som jag också kan publicera på carulmare. Hur skall jag veta det... egentligen? Ett lite lättsinnigt och smågalet stycke om mina husbestyr...?

Jaja, man får väl inte veta något, om man inte provar...

Egentligen skulle jag nog fråga mig hur det skulle kännas om ingen säger något, om det bara blir tyst... hur kontaktbehövande är jag just idag? Ju mer kontaktbehövande, desto mindre skall man säga offentligt... sådan är regeln, skulle jag tro. Paradoxalt nog. Gör aldrig det du känner för...!

Men varför skulle man skriva offentligt, om man inte vill ha kontakt?

Tror jag känner mig mera osäker nu, bara för att jag har tagit upp detta ämne till granskning.

Läs även andra bloggares åsikter om bokhyllor, flytta, bära, kånka, möblera, blogga, publicera, kontaktbehov